Reviews Dags för andra akten i höstens singelfat-föreställning med franska romhuset Plantation på scenen. Här är snittåldern lite högre än tidigare.
Liksom tidigare konstaterat bjuder fransmännen numera på en mix av osötad och sötad rom. Där man i denna laddning lyckas slå i taket med en rom-pava som innehåller 20 gram socker per liter vilkets är maximal sockermängd för rom enligt gällande EU-lagstiftning.
Smakleveransen når denna gång inte samma höjd som i oktober-släppet. Undantaget gamlingen från Jamaica. Så det är lika bra att vi börjar sniffa på höstkollektionens enda lyxlirare. Ett Long Pond-kok från 1998.
Destillerad i kolonnpanna och nedlagd på en bourbontunna som ”glömts” bort i Karibien i 20 år. Innan fransmännen tog vätskan över Atlanten och la över romen på cognacsfat.
De sista 10 månaderna tillbakaflyttat till bourbon-ek som använts i Bardstown Fusion Series, amerikansk whiskey som mixar ung bourbon med gammal.
Jamaica 1998: “Det här kan bara bli fantastiskt givet förutsättningarna, om inte eken har konsumerat romtonerna. Kanske har destillatet har istället fått en kryddekboost mot slutet?”
Det här kan bara bli fantastiskt givet förutsättningarna, om inte eken har konsumerat romtonerna. Kanske har destillatet har istället fått en kryddekboost mot slutet?
Visst luktar det kryddigt av bränd toffee och gammalt läder. Bakom fetare chokladmousse och grädde. En egensinnig viljestark romdoft!
Lugn smak av torkad frukt med syrliga tranbär i botten. Energisk kryddig fortsättning med bränd karamell och knäcktoner.
Stor avslutning där mjuk pepparkaka leder vägen. Strax syrligt kärvare och kryddpepprigt med stor läskande beska, samtidigt coolt avgaspruttande i sann jamaicansk stil. Underliggande värme understödjer allt. Bravo!
Att osockrad rom per definition alltid är bättre än sötad stämmer såklart inte. Smakerna sätts ju av destillatet självt och sedan fatmiljön.
Alexandre Gabriel har i många år experimenterat med att lagra rom på ölfat men inte fått till det riktigt. Men med belgiska Duvel har fransmännen hittat något de kan stå för.
Råmaterialet är en rom från Trinidad som lagrats på ön i hela 10 år och sedan skeppats till Frankrike och ytterligare 1 år på cognacsfat för att till sist spendera 11 månader i nämnda ölfatet. Nästan 12 år gammal alltså och på pappret väldigt ekig med tanke på den väl tilltagna tropiska lagringsperioden.
Och tiden tar ut sin rätt. Smaken är rund och mjuk med kanelbullar i starten och därpå en vit rombeska förstärkt av bränd karamell.
Smaken strandar på papplådetoner och orkar bara hålla igång halvlänge i eftersmaken som är ren och lite läskande. Men det bär inte liksom.
Gjord i kolonnpanna vilket skalar bort kropp och fyllighet från destillatet. Liksom vitvinsfatet i nästa glas i tunnaste laget. Synd eftersom doften med sin ”vitvinsair” (trots ölfatet) har både elegans och tyngd.
Över till den sötade romen. Vi fortsätter med Trinidad och ett rom-kok gjort 2008 som passerat 10-årsstrecket med råge och legat sista året i Chardonnay-fat. Det intressanta här är att 11 av 13 år har tillbringats i karibiskt klimat vilket påverkar ekuttaget avsevärt.
Här ska vi få massor av ektoner med andra ord. Och kanske är det därför Alexandre Gabriel ville dämpa ekpåslaget genom att tillsätta 10 gram socker i efterhand.
Trinidad 2008: “Finishen är möjligen i tunnaste laget men den där brända avgas-tonen är effektfull. Synd att smaken är så mjäkig, för eftersmaken håller hög klass.”
På Trinidad använder man kolonnpannor vilket märks. Doften är ren, mjuk och liten. Finns inte mycket att ta på i aromhänseende. Här har sötningen negativ effekt i form av att smaknoterna dämpas. På djupet finns ändå lite vaniljkräm och Tulo-pastiller. Bakom kan tvål/schampo skönjas.
Smaken är söt! Och enkel med lädertoner. Samtidigt saftig och luftig. Finishen är halvlång och aningen spritig med fint värmepåslag.
Dessutom kan man skönja lite avgaser som man annars påträffar i pot still-rom av den engelska skolan. Finishen är möjligen i tunnaste laget men den där brända tonen är effektfull. Synd att smaken är så mjäkig, för eftersmaken håller hög klass.
Sist ut är en XO-märkt flaska som består av en massa ”slattar” från tio olika källor. ’Multi Islands XO’ kallas produkten som slutlagrats på Pineau des Charentes-fat där delarna integreras.
Den som kan sin geografi vet att departementet Charente är säte för staden Cognac i vars omnejd spritdrycken med samma namn görs.
Pineau är en sorts vinlikör (eller starkvin) som görs på en mestadels ojäst druvmust som blandas ut med traktens druvsprit och sedan lagras på ekfat i vanligen 2 år men upp till 10 år för de finare varianterna.
Vad som har gått snett här är svårt att greppa. Så mycket som 20 gram socker har nämligen tillsatts i efterhand. Resultatet är att ett sötlock lagt sig ovanpå en annars intressant doft av avgaser och marshmallows där en fragrant ton av skinnhandskar lyfter men hålls tillbaka av sötmörka chokladmuffins.
Här finns ålder men också många viljor tycks det som. Sötjämn och rätt banal start som strax utvecklas och blir eteriskt ek-pirrande. Men så stängs allt in av kolasås och chokladsås. Samtidigt som matoljiga spritångor stör.
Eftersmaken är kvalmigt lång och känns tunt spritig, trots åldern. Det smakar kola med en besvärande mjölkighet som står en upp i halsen. Eken dämpar efterhand med lättare ton av rökelse.
