Vad får en rökig Islaywhisky kosta? Det beror väl på smaken, tänker du. Ska det vara bra så får det kosta… Det stämmer inte riktigt. I blindtestet av rökwhisky under 400 kr där det skiljer hela 80 riksdaler mellan dyraste och billigaste maltwhisky står det klart att prislappen inte rår över prestandan. Fina varumärken både bombar och imponerar men bäst är whiskyn som smakar mest Islay av alla.
ISLAY ÄR ÖN som gör världens bästa rökwhisky. Eller rättare sagt den sortens rökighet som världen förknippar med fenomenet ”rökig maltwhisky.”
Ingen annan på jorden har de facto gjort rökig whisky i modern tid så att Islay är modellen nu levande whiskydrickare har att förhålla sig till är ofrånkomligt.
Fast den nya generationen kan förstås välja att hoppa över Islay-steget i utforskandet av whiskyvärldens oändliga smakvariation. Nya världen-destillerier kokar och ger ut mycket röksprit sedan några år tillbaka.
Och även destillerier på fastlandet i Skottland har under 00-talet börjat ”fuska” med rökversioner av sin normalt sett rökfria sprit. Så smakpreferenserna kan komma att ändras i framtiden.
Men alltjämt är det den torvrökosande jodartade Islay-stilen folk helst köper och som levererar mest rök för pengarna. Det finns såklart exempel på ”fastlandsrök” som bitvis håller högre kvalitet än Islay-kollegorna men då handlar det också om andra aromer.
Så är du helt låst på den röksmak Islay levererar kan du med gott samvete rata allt annat. Det är ”godast” och mest ekonomiskt att aldrig lämna ön.
Islays särart är intimt sammankopplad med ön. Det första och uppenbara är torven som används. Torv kan jämföras med mänskligt DNA. Denna jordliknade halvförmultnade företeelse som bildas under årtusenden när olika vegetationstyper sjunker ner i syrefattig sankmark är ursprungstypisk.
Rökkvaliteten mellan Islay-torv och Speyside-torv är ojämförbar, för att inte tala om svensk torv. Platsen avgör karaktären på röken.
Skapelseakten för whiskyn som sker på själva destilleriet är egentligen ingen stor sak. Kornet och jästen med påföljande mäskning, bryggning och destillering kan utföras varsomhelst. Det enda unika för Islay är att man övat på sin process i några hundra år och hittat rätt formel för varje enskilt destilleri.
Erfarenhet slår alltid talang, övning ger färdighet och den som tränat längst och mest hängivet blir alltid bäst, om förutsättningarna är de rätta.
Lagringsmiljön är den andra hemligheten. Det maritima läget i de inre Hebriderna kan ingen efterapa. Det betyder inte att saltvatten och saltkorn letar sig in i faten utan det är det speciella mikroklimatet som gör det. Väl tempererat utan så stora temperaturskillnader.
På Islay blir det aldrig varmt men ej heller riktigt kallt. Exakt vad som händer inuti i faten i lagerhusen som står några meter från Atlanten går inte att förklara i detalj. Men ett obestridligt faktum är att Islay-whisky lagrad på ön kontra fastlandet utvecklar olika karaktär.
Det allra viktigaste för en rökwhisky från Islay är att det smakar som förväntat. Igenkänning är grunden. Inte för att man av principskäl ”måste” vara trogen sin genre. Utan för att Islay-whisky per definition håller en väldigt hög kvalitet.
Att folk i gemen skulle vända ryggen åt Islay-stilen för att något Nya världen-destilleri övertrumfar smakerna med en annan karaktär är en utopi. Det kommer inte att hända (under överskådlig framtid). Därtill är Islay-destillatörerna alltför duktiga. Det har redan dykt upp duktiga alternativ men de små upplagor vi talar om kan på intet sätt ifrågasätta Islays rökwhiskymonopol.
Det kan liknas Coca Cola-paradoxen. Att vem som helst kan replikera smaken betyder inte att den som var först någonsin kommer att förlora sin position som kategori-etta. Och som vi precis konstaterat är Islay-whisky rent kemiskt väldigt mycket svårare att kopiera.
