Blindtestet Vad är billig rökwhisky värd? Klassiska 10-åringarna Ardbeg/Laphroaig kostar bortåt femhundringen, ikonen Lagavulin 16 år ligger på 679 kr. NAS-rök från Islay får man för +300 kr. Som hittat för den som inte vill gräva alltför djupt i plånboken. Det finns förstås alternativ ifall rökorerandet på Islay är för mycket. Fastlandet tar allt mer plats i våra rökgommar. Och här ramlar utbudet in strax under trehundringen. The Whisky News bestämde sig för att syna den billiga röken i sömmarna och sortera bland de sex bästsäljarna på Systembolaget. Var finns bäst kvalitet för pengarna?
Den som köper Islay-whisky vill ju ha så mycket rök som möjligt för slantarna. Och det är ju per definition vad man får i en NAS-whisky. Mer ektid reducerar fenolerna. En sanning med modifikation eftersom 1st fill barrels samtidigt sötar upp whiskyn och döljer röken, därför jobbar ödestillerier i stor utsträckning med refill-ek. Av våra tre islay-virrar är det bara Ileach som levererar anständiga nivåer av torvrök. Laphroaig förlorar sig i sötdumhet, Macleod’s känns håglös. Av de tre nyttjar (gissningsvis) Ileach öns rökruskigaste råsprit känd för sin jod-jobbighet. Macleod’s går (sannolikt) med betydligt lättare Caol ila. Ileach är en kommersiell framgångssaga som bekräftar svenskarnas rykte som jordens värsta rökskallar. De +75 000 liter man kränger årligen gör maltwhiskyn till Sveriges andra bäst säljande (efter Glen Grant), och tre gånger så stor som de priskrigande konkurrenterna.
Vi börjar med misslyckandet från Laphroaig. Doften är neutral och grönt omogen. Man får kämpa för att förnimma något alls, radiatordamm och tobaksrök? Smaken av radiator hänger kvar i gommen som startar med rostad malt, tar strax på torr salmiak och mot slutet torvrök samt lite finska tjärpastiller. Konstigt torr smak. Eftersmaken är ihålig med vattnig tjär-arom. Beskedlig utan tryck, så meningslöst.
Macleod’s Islay-utgåva luktar ungkola med mäskiga rökskyar samt smakar söt malt med oljiga parfymtoner och loj salmiak som har vissa jodinslag. Efterslängarna varar halvlänge och innehåller sötlakrits och torvrök, virren stannar i halvtorr rökig ungkola. Ofärdig och småtråkig, vilket ju är konstigt eftersom den är 8 år och ska börja bygga röknivåer efter sin ”sötfatsperiod”, inte alls som i fornstora dagar.
Ileachen gör som vanligt jobbet med bravur. Det stinker avgaser och söt jod med böljande torvrök och syrliga svartvinbärskarameller, under de där lustiga kaffepulver-pustarna. Mild maltsötma i munnen drabbas av rik och uppstudsig ungrök, halvvägs medicinal jod följt av torrt läskande torvrök som svävar bort i en lång eftersmak där rökkorn tar vid varpå jod vinner, i botten fruktkaka. Det här är det autentiska Islay som alla vi röktokar vill ha. Inga halvmesyrer utan tung jod och kvävande torvrök. Bland budget NAS:are är det spel mot öppet mål, Ileach är det enda valet. Punkt.
Hos en fastlandsrökare handlar det inte om rökmaximering utan här är röken kontrastskaparen som lyfter fram andra kvaliteter som fruktighet, alltså godhet. Prisläget på 299 kr indikerar att kampen är svår mellan storsäljarna som saknar Islay-whiskyns rökslägga och rykte. Varför köpa en lågrökare? Jo, för att det är balanserat och smakmässigt pluralistiskt, vill man ha mångfald och vidgade upplevelser är det här ett bra ställe att hänga på. Men då brukar det löna sig att gå upp i ålder till 10-12 år.
Hos NAS-whisky finns en risk att ungkola-tonerna tar över men det är där rök-skylan kommer in som ska släta över och kamouflera bristande ålder. Fastlandsrökarna säljer (trots billigare pris) bara drygt hälften så mycket (8-9000 liter) som Macleod/Laphroaig vilket ju belyser image-problematiken. Vill man ha rök erbjuder Islay säkra kort, folket kan sina smaker.
Hur går det då för kandidaterna? Anchor är en 10-årig blandmalt från Speyside som ju har både ålder och urval till sitt förfogande, ändå går det snett. Aromen är medelfyllig och fruktkaramellig med sotig daim i kanten men också en bladig off-note som påminner om malkulor. I munnen drar ek-choklad iväg ihop med syrlig fruktkaramell som tar på ungdomlig skalbeska (nja). Eftersläckningen är ren och varmfodrad med rökskugga, neutral och defensiv. Inget direkt fel men trist karaktärslös (som det ofta kan bli med blandmalter).
Betydligt mer händelserik är Elgin-destilleriet Glen Morays rökversion. Visst luktar det ungt här också men whiskyn har en livskraft som charmar. Det luktar sötaktig torvrök åt gummihållet på en bas av Ahlgrens bilar med lite lime-snask. I munnen sotig fruktkola följt av eteriskt röklyft och knäckig fragrant rök, som är väldigt läskande. En mun med integritet. Avslutet är långt och fruktkola-belamrat, torr sotig rök landar i ungkola. Smaken tappar sina konturer och de goda intentionerna i munnen slarvas bort av eftersmaken som är högst beskedlig. Synd.
Tomintoul i Glenlivet-området får sista chansen. Här får vi en lätt arom av fragrant balsaträ som kan förväxlas med torvrök. Basen är jordigt mäskig med syrup och tablettask. Munnen är lätt och ren i stilen. Oljig rök i början, sedan sötlakrits och linolja med grön carambole och torrt sotig exit. Halvlång följsam epilog, fet oljig på maltbas byts i sötmild salmiak med en aning torr tjära på djupet. Stannar i en sotig känsla. Väl avvägd lagom inställsam fastlandsrök, balanserad och nästan elegant. En typisk snackwhisky för de som uppskattar rök men inte vill att smaken ska dominera och ta plats i sociala sammanhang.
Kvalitetsmässigt får man rätt bra saker för pengarna. Ileach, Tomintoul, Glen Moray levererar enligt förväntan. Anchor och Macleod’s gör ingen förnär. Medan Laphroaig är en besvikelse. Vad du väljer avgör tillfället, storrök eller lågrök, all whisky har sin plats i livet. Cheers!
