Reviews Att maltwhiskyn var bättre förr stämmer inte riktigt. Man tänker ju så i den ständiga jakten på nya och bättre smakupplevelser.
I takt med att intresset för att dricka måttligt prissatt singelmalt från Skottland formligen exploderade kring 2010 sinade lagren av vällagrad maltwhisky. Det var då vi fick alla dessa NAS-utgåvor under 10 år och självkänslan fick sig en smocka.
Men känslan att det ”var bättre förr” är ogrundad och bygger på felsyn. Det gäller bara att välja sina stunder, och flaskor, med urskiljning. Skottarna kokar samma kvalitet som förr, överlag faktiskt bättre sprit.
Det enda det handlar om är faten. Väljer man sina fat till en produkt med noggrannhet blir whiskyn inte bara bra utan sannolikt bättre än det mesta man fick förr.
Som denna specialutgåva för oss svenskar från Benromach. Noveau-destilleriet uppryckt ur sin slummer 1998 och omdesignat för att göra en lätt rökig ’new make’ i förkrigsstil i mindre pannor än de förutvarande.
Omfånget på 7200 flaskor är det perfekta. Gör man enskilda fat eller bara en handfull är resultatet alltid en något obalanserad whisky.
Men blåser man på med 15-20 fat som dessutom väljs ut för att passa ihop får man en ”blended malt whisky” som är i det närmaste perfekt (beroende på fatförrådet och blenderns skicklighet). Det har Diageos blenders ägnat sig åt genom åren med sina Rare Malts-utgåvor och Special Releases.
Gordon & MacPhail som äger Benromach jobbar också på det sättet. Man vill hitta rätt kärl för den vätska som ska ligga däri. I den här flaskan har man utforskat ny amerikansk vitek. Vilket är vågat. Nyek drabbar ju spriten på ett drastiskt sätt.
Här har man väntat i knappa 9 år för att låta de råa trätonerna värka ut och bjuda in destillatets estrar i matchen igen. Samtidigt är den latenta kryddigheten hos Benromach bevarad och förstärkt av trätoner från faten. Utgångsläget låter måhända meckigt och besvärligt men resultatet är allt annat än klantigt.
Glaset osar av frukter! Vingummiestrar varvas med exotiska physalis-bär. Centralt askorbinsyra-skarpt med toner av stram citronläsk. Mitt i en kryddigt rostad ekton.
När jag kommer tillbaka till glaset efter vädring i några minuter doftar det vit chokladmousse runtom. Det är så mycket Benromach i det här att man har svårt att sitta still. Men också motsrrävig nyek i kubik.
Men fajten uteblir. Här finns ingen motsättning. Och det är sötman som binder ihop allting, den där härliga chokladtonen påhejad av godisestrarna.
Whiskyn droppar in i munnen med trätoner. Så coolt och samtidigt väntat. Whiskyn är munfyllande som få, alltså fyllig med rymlig kropp. Vi snackar strävt ekfanér vid rodret med varma kryddor men också tjock äppelmarmelad i botten som blir mastigare mot slutet med skalbeska och tropisk läsk i fonden.
Avslutningen är lång och svällande. Smaken associerar jag till en långlagrad calvados med mycket tanniner och ekon av exotisk frukt. i basen mineraler som stramar. Efterhand alltmer eterisk i ekfanér-stil. Rökskyar anas förstås men överskuggas av allt det andra.
Whiskyn är så good att man har svårt att koncentrera sig på förloppet. Destillatet har tagits väl omhand av eken. Frukten sitter där i högsätet men låter sig hunsas lagom mycket av den dragvilliga eken som aldrig går överstyr och blir stökigt oregerlig.
Jag känner på mig att en vattendroppe på de 46 procenten kommer att bredda aromspelet. Nosen styrs upp och smalnar av vilket är bra. Mer av den vita chokladen och även lite vaniljkräm lugnar ner och balanserar syran. Med en sötare kontext framträder en tropisk saftton tydligt med sega råttor som backup.
Smaken blir mastigt fet med vatten i glaset. Fruktkarameller tar på nektar och tjockare toner av exotisk marmelad. Under sötman växer läder och ek utan aggressivitet. Mot slutet briserar allt i en syrlig ton av bitig småcitrus. Odjuret har väckts till liv, och då menar jag Benromach själv – 9-åringen visar tänderna!
Ändå går det civiliserat till i eftersmaken som vältrar sig fram i gammelestrar och rostad ek påminnande om saltsmörad toast. Men under smyger en syrlig ton av kumquats ändå. Och häftigast av allt, i efterdyningarna växer en sotig rökighet fram i bästa fastlandsanda.
Just denna effekt överraskar eftersom receptet inte innehåller något rökt maltkorn, till skillnad från all annan Benromach-whisky. Det måste vara nyeken som stökar till det, eller reströk från ett tidigare whiskykok i pannorna?
I allt en modern Speyside-whisky med vansinnigt mycket frukt inbäddat i sjok av ekträ. Vattnet påverkar smaken väldigt mycket. Man får mer gammal ek och mer frukt med en vattendroppe.
Det är som att dricka whisky i gammal dyr stil. Fast ändå energisk och närapå hetlevrad på ett sätt som bara kan uppnås i en ung whisky.
Tur att det finns gott om flaskor på Systembolagshyllor runt om i landet. Den här whiskyn kommer folk vilja köpa om när flaskan är tömd!
