Reviews Diageos blenders genom alla tider älskar Mortlach över alla andra kära destillat i företagsfamiljen. Inte för att whiskyn skulle vara den mest avancerade och komplexa utan för att den är storslagen och gör avtryck. Man behöver inte mycket i en blend för att få till en effekt.
Destillatet är en användbar mångsysslare som varje Johnnie Walker-blender håller så nära hen kan. Blender-kollegiet av förr var emot att den skulle bli en singelmalt, därtill var josen alltför kär och internt efterfrågad.
“Blender-kollegiet av förr var emot att Mortlach skulle bli en singelmalt, därtill var josen alltför kär och internt efterfrågad.”
Man har tillochmed motvilligt släppt in destillatet i Special Releases. 2004 gjordes ett undantag med en 32-åring (!) från 1971. Men ifjol gjorde Mortlach comeback med en 26-åring från 1992.
Självklart efter påstötningar från marknadsteamet som ju sedan flera år tillbaka odlar destilleriet som ett eget varumärke.
2019 års Mortlach-utgivning var dock ett misstag som övermannades av söta starkvinsfat. Ett olyckligt fall av misshandel som man säkerligen inte strävade efter.
Men så kan det gå när idén är att göra en slutlagringsprodukt. Man vet ju aldrig i förväg var projektet slutar förrän det är försent…
Famljärt kallas destilleriet ”Dufftowns monster” av blender Craig Wilson och hans kollegor. Här har Wilson samlat ihop en rad refillfat från 1999 som lagts över på sherryfat av Oloroso- och Pedro Ximénez-typ för att ge whiskyn en twist under en kortare period. Men innan whiskyn tömdes i lät man rosta faten för att bli av med den ytliga synliga sherryn.
– Destillerikaraktären skulle inte övermannas utan tillåtas interagera med starkvinstonerna, förklarar Craig Wilson. Whiskyn är samtidigt mjuk och smarrigt sötaktig men också komplex i många lager. Mortlachs robusta kropp spelar in men whiskyn är ändå överraskande tillgänglig. Vilket ju beror på sherryfaten vi använt.
“Famljärt kallas destilleriet ’Dufftowns monster’ av blender Craig Wilson och hans kollegor.”
Här kolliderar två världar. Mäktiga Mortlach sugs in av aromatisk sötaktigt starkvinsek. Aromen haltar och är obekväm. Vilket nog beror på slutlagringsprocessen. En 21-åring ska vara mer harmonisk.
Men om man stoppar om en whisky i nya fat så börjar ju lagringsprocessen om och har whiskyn bara legat i något år i sin nya fatmiljö blir det ofta rörigt. Som här.
Sötaktig doft av fruktkola som maskeras något av lövhög. Centralt sura nappar och fläderblomsaft, i kanten citronmaräng. Bra fruktkärna men framstår ändå som ungdomligt ofärdig.
Smaken levererar betydligt bättre. Mortlach klassificeras som ett ’meaty’ destillat med stor sulfurtyngd kropp initialt. Detta experiment med starkvinsfat ’en masse’ bjuder på en lång smakfas. Tropisk frukt med apelsinfudge och kryddigt driv. En bit in lugnar det ner sig med vaniljsås och gräsiga aldehyder.
Eftersmaken är ren med krämig ek. Gammelestrar slår följe med tropisk marmelad och sött maltkorn. Ojoj, vad komplex ekighet, men ändå bereds plats för frukten. Fint avstämd slutlagring där alla delar kommer fram – från Mortlachs destillat till de olika fattyperna.
“Nu är det fruktsyrup i munnen och estrarna vältrar sig fram. Läder-ek understödjer snyggt. Sent äntligen färsk tropisk frukt!”
Vatten klär av aromen helt och hållet. Söt stank av nykola och på djupet rå mörk choklad. Bouqueten bänds isär, destillatet kopplas loss från den gamla eken. Obalanserat och banalt. Har ingen bäring på smaken. Men som jag sagt förr: Craig Wilson prioriterar smaken före aromen.
Nu är det fruktsyrup i munnen och estrarna vältrar sig fram. Läder-ek understödjer snyggt. Sent äntligen färsk tropisk frukt!
Lång ren finish som nu är sötare. Fruktsyrup och kvittrande exotisk frukt bär framåt, mörka ekon av ekmynta under. Whiskyn stannar till slut i flämtande tobaksrök.
Whiskyn tappar kanske litegrann med vatten. Fruktigheten förenklas i munnen som får mer ektoner. Men visst är den lika god!
Som helhet en bra tagning av Mortlach. Destilleriet har gjort sig ett namn i whiskykretsar för den 16-åriga sherryfatsutgåvan som gavs ut i Flora & Fauna-serien. Den tappningen stånkade av olorososherry men destillatets kropp gick igenom. Dit har man aldrig riktigt lyckats nå igen. Men den här remaken med rostade PX- och oloroso-fat är bra på ett helt annat vis.
Förutom doften som är tillplattad och småtråkig. Men oj vad god whiskyn blev! Inte direkt avancerad, kroppen står i vägen för att det ska bli finlir, samtidigt som den omtalade ”biffigheten” slukas av estrar.
