MALT MILL. Namnet ringer kanske bekant. Cineaster kanske minns Ken Loach film Angel’s Share från 2012 som utspelar sig på Islay-destilleriet inrymt i Lagavulins lokaler.
Men för en ”whiskyarkeolog” som undertecknad är Malt Mill bland det mytiskt mest intressanta i whiskyvärlden. Visst är det alltid spännande med nedlagda destillerier men storyn bakom detta märkliga projekt slår det mesta.
Jag har själv aldrig smakat en Malt Mill. Faktiskt är whiskyn inte bara sällsynt, den får sägas ha enhörningsstatus. Egentligen aldrig tänkt att ges ut som singelmalt vilket förklarar att så få nu levande människor har smakat den.
Det handlar om ett inhouse-destilleri, alltså en panna uppställd på ett annat destilleris ägor. Vilket inte var ovanligt i Skottland under andra halvan av 1900-talet. När man gjorde en annan stil än den reguljära användes också en annan licens, på uppmaning av excise-myndigheten, så det skulle bli lättare att spåra dropparna i böckerna.
Malt Mill byggdes 1908 av Sir Peter Mackie bredvid Lagavulin på Islay. Pannorna togs ur bruk först 1962. Det betyder att denna stil stånkades fram i över ett halvsekel!
Uppkomsten har sin rot i en dispyt mellan Johnston-familjen som ägde granndestilleriet Laphroaig och Mackie-familjen som ägde Lagavulin. James Logan Mackie var en av tre förvaltare (samtliga var destillatörer på ön) som anförtroddes att förvalta arvet efter Dugald Johnston efter hans frånfälle 1877.
Mackie ansvarade för själva destilleriet som han förvandlade till en ”värdefull och blomstrande verksamhet.” Varandes whiskyhandlare från Glasgow hade hans firma distribuerat whiskyn sedan 1830-talet. Mycket tid och pengar hade investerats för att få Laphroaigs namn att flyga i Skottland och England samt i kolonierna.
1888 uppstod en konflikt när arvtagarna till Dugald anmälde förvaltarna för finansiell oaktsamhet. I synnerhet pekades Mackie ut, som indignerad förklarade att Laphroaig i sin tur var skyldig honom pengar i säljkommission för whiskyn.
20 år av osämja följde på det som ditintills varit en fruktsam och god grannsamverkan. James Logans Mackie brorson Peter förlorade 1908 rätten att distribuera (och tjäna pengar på) Laphroaig. Vilket i sin tur fick stridigheterna att eskalera. Först vid Mackie död 1924 dog fientligheterna ut.
Det är svårt att inte betrakta Peter Mackie som en excentriker och smått galen företagare när man läser om hans göranden. Men det är en grov felläsning. Han var en stjärna av sin tid. Med massor av energi och engagemang för att åstadkomma goda saker för whiskybranschen.
Mackie var en innovativ destillatör på Speyside, Islay och Campbeltown med fokus på kvalitet, han var en framgångsrik blender med sin produkt White Horse. Han hade näsa för marknadsföring men framförallt var han tidig med att integrera vetenskapliga framsteg med traditionellt whiskymakande.
Peter Mackie var egensinnig och lite av en ensamvarg. När det gick honom emot reagerade han starkt och ställde sig på barrikaderna. Elaka tungor säger att han levde efter samma motto som Napoleon – Inget är omöjligt! Hans reaktion på att förlora kontraktet med grannen 1908 blev att bygga en kopia av Laphroaig inuti sitt eget destilleri vid Lagavulin-viken.
I oktober samma år kungjorde Mackie i branschtidningen Ridley’s Wine & Spirits Trade Circular att han hade ”återupplivat ett av de fem små smugglardestillerier som Lagavulin grundats på.” De nya pannorna ställdes in i det som fram till nu var destilleriets ’meal and malt mill’. Därav det rätt fantasilösa namnet.
Enkom torv och ljungris användes i maltugnen för att torka malten. Man delade mäskkar med Lagavulin. De två nya pannorna var ”gammaldags till formen på det sätt som gjort Highland-whisky så omtalad det senaste seklet.”
Ångorna kyldes inte i nymodiga kondensorer utan traditionella ’worm tubs’ ställdes upp utomhus. Mackie konstaterade att whiskyn ”skulle utmärka sig som top-dressing i en blend.” Med andra ord behövdes inte mycket för att ge en blended whisky rök-karaktär.
”Whiskystilen är mycket fyllig med en magnifik maltig bouquet som skiljer den från allt annat på Islay,” fortsatte Mackie. Avsikten var alltså inte att replikera Laphroaigs whisky utan hellre göra en bra whisky, med liknande egenskaper, som ett alternativ till Laphroaig, som skulle locka blenders att köpa.
Enligt Alfred Barnard, som var tidens whiskyförfattare, var det Laphroaigs ”kraftfulla karaktär samt höga halter av torvrök” som gjorde den så eftersökt av blenders. Malt Mill blickade inte framåt i detta fall utan man ville göra en så traditionell whisky som möjligt med gamla metoder.
Inte mycket förändrades på Malt Mill Distillery de närmaste 50 åren. 1923 noterades i en branschtidning att ”Malt Mill har på ett så renodlat sätt modellerats efter urgamla metoder att stället på riktigt känns som en antikvitet.”
1958 skrotades kylkaren utomhus och moderna kondensorer sattes in, av bekvämlighetsskäl. Men man fortsatte att lägga upp åtminstone 500 butts varje år med ”ovanligt högt inslag av torvrök”, på grund av att bara torv användes vid torkningen av kornmalten.
I december 1961 nödgades ägaren Distillers Company (DCL) vidta åtgärder. Lagavulins pannhus var i dåligt skick och behövde rustas upp. Intilliggande Malt Mill-byggnader skulle rivas. De sista faten med Malt Mill-sprit fylldes i juni 1962. I februari 1963 kunde Lagavulins nya pannhus invigas.
Peter Mackie livnärde sig på sin blended whisky White Horse vars byggstenar Craigellachie och Lagavulin han också marknadsförde halvvhjärtat före första världskriget på egen hand som maltwhiskys.
Men Malt Mill verkar inte ha sålts alls som maltwhisky utan bara använts i blends. De första åren noterade man i sina böcker beställningar från externa kunder i form av fat att använda i olika blended-produkter.
Men efter att White Horse Distillers köptes av DCL 1927 upphörde kommersen vilket tyder på att all whisky användes inom koncernen. Lagavulin var tänkt för White Horse och Caol Ila användes till Johnnie Walker. Vilka blends Malt Mill använts i vet man inte mycket om. Med ett undantag.
Historiskt har blended Scotch-märken använt sig av destillerinamn för att stärka proveniensen för produkten. Ett aktat destilleri på en etikett låter ju påskina att whiskyn i flaskan kommer därifrån. Något som alltid är en överdrift eftersom en blend består av många malt- och grainwhiskys.
Namndroppandet var mest ett sätt att locka folk till att köpa produkten. Inte minst när det gäller en blended whisky med rökinnehåll där rökdelen bara uppgår till 3-4% av det totala innehållet.
Malt Mill nämns vid namn på etiketten till Mackie’s Ancient Scotch som framförallt marknadsfördes i USA som en 12-årig deluxe-kusin till White horse efter att förbudstiden avskaffats. Produkten kostade ungefär lika mycket Johnnie Walker Black Label.
Efter andra världskriget döptes whiskyn om till Mackie’s Ancient Brand men drogs tillbaka från marknaden på 1960-talet. På tidigare versioner av etiketten för UK angavs märkets adress till White Horse Distillers, Malt Mill Distillery, Isle of Islay (på exportversionen till USA angavs bara White Horse som avsändare). Malt Mill-referensen har orsakat en del uppståndelse i samlarkretsar.
När Diageos blender-team via en samlare fick smaka på whiskyn fann man att den har en ovanlig maritim fiskaktig fenolkaraktär, som av fiskarnät. Islay-komponenten var väldigt dominant, för att vara en blended whisky helt enkelt otroligt rökig.
Denna rökighet liknar inte något annat på Islay. Så det ligger kanske något i Peter Mackies uttalande att Malt Mill skulle bli en perfekt och annorlunda top-dressing-malt!
En av Islays legendariska chefer är doldisen Grant Carmichael som började som påbörjade ett chefsprogram inom Distillers Company 1960 och kom till ön 1962 för att året efter ta över som chef på Caol Ila.
Alltså i samma veva som Malt Mill skrotades. Han togs emot av kollegorna på ön och kommer ihåg rundvandringen på Lagavulin där samtalet ganska snart kom in på Malt Mill där han också fick smaka på råvarorna som chefen sparat.
– Malt Mill var något helt annat än den tidens Lagavulin. Man eldade med torv i fyra dagar i maltugnen. Jag minns att kornet stank av rök och destillatet var oljigare än Lagavulins, berättade Grant Carmichael för mig på 1990-talet.
Originalspriten har inte gått förlorad helt och hållet. Länge stod en sample-flaska i destillerichefens skåp på Lagavulin och samlade damm. Från den sista destilleringen i juni 1962. Den vita spriten finns idag att beskåda på destilleriet för besökare.
När filmmakaren Ken Loach kom till ön för att göra en film om den mest sällsynta whiskyn i världen trodde alla att han skulle skildra Port Ellen men målet var såklart Malt Mill.
Loach sa under inspelningarna av Angel’s Share 2012 att om ett helt fat skulle dyka skulle det vara värt över 1 miljon pund. Med tanke på dagens prisläge är det en underdrift, vilket vi snart ska få se.
I början av 1990-talet ryktades det om att det fanns en plunta lagrad Malt Mill någonstans på ön. En av de tidigare anställda hade sparat en skvätt av ett fatprov från 1959, som drogs 1969.
Samlaren Arthur Barbakoff stämde träff på en pub i Bowmore och fick med sig flaskan mot en liten summa pengar. Efter att ha provsmakat innehållet bestämde han sig för att det med all sannolikhet faktiskt var Malt Mill däri. Provet skickades till buteljeraren James MacArthur som reducerade styrkan till 46% och gav ut fyra miniatyrer á 5 cl.
En av dessa öppnades av samlaren Serge Valentin som beskriver whiskyn så här: ”Smaken passar in på Malt Mill enligt de historiska källor som finns. Rätt okomplicerad och rå i rökigheten med mer sälta allteftersom. Helt klart bättre än förväntat. I början som en gräsig Laphroaig och sedan mer av tjärtoner åt Lagavulin-hållet. Men den har sin egen stil, den är ingen kopia av något annat Islay-destilleri.”
Sommaren 2022 gick en av de tre återstående miniatyrerna på auktion. Gissa priset? Den lilla flaskan klubbades för 5800 pund, alltså drygt 75 000 kr – vilket motsvarar 1 miljon kronor hade det varit en helflaska! Tänk vad ett helt fat hade varit värt om DCL hade sparat en tunna från den allra sista batchen 1962…