ARDBEG-VÄNNER MINNS Supernovorna. Första utgåvan som kom 2009 var en fantastisk whisky. Nu är Hypernovan här. Namnet indikerar att det skulle vara något ännu bättre? Nåja, rymdterminologin handlar om röknivån i kornmalten. Det är i alla fall vad Ardbeg själva vill kommunicera, väl medvetna om att ett coolt namn kan tolkas på olika sätt.
Första supernovan gjordes på rökmalt med en fenolhalt på 103 ppm. En väsentlig höjning från de 57-59 ppm som är den gängse specifikation mälteriet strävar emot. Denna Hypernova slår i taket med hela 170 ppm. Marknadsföringstrumman fastslår att denna Ardbeg är den rökigaste någonsin.
Nu är ju det här med att mäta fenoler i säden ett rätt trubbigt verktyg för att beskriva hur rökig en whisky är efter att ha genomgått jäsning, destillering och mångårig lagring på ekfat. Samtidigt får man förstås en fingervisning om ambitionen hos en whisky. Och den här vill alltså vara rökig utöver det vanliga.
Hur som helst är aromen underbar, Ardbeg när den är som bäst. Det stinker av charkuterier och söt tjärpastill. I basen sockerlag och surt läder. Ovan en air av något som liknar apelsinlemonad?
En kreativitet som tyder på att häri ingår äldre fat ihop med yngre barrels. En helt annan uppvisning än premiär-novans mer spritintensiva endimensionella arom.
Men hur farligt kraftfull är smaken? Tack och lov är smakresan tvärtom mer begåvad än dumskrikig (som marknadsföringen vanligen är).
Mild start i käften med en försmak av aska och sotig ved innan torvröken varvar upp. Dämpande fruktkaramell samsas med en överraskande klang av rökt fisk.
Sockerdricka växer till och bäddar in rökexcesserna fint. God sötrök som också är komplex. Jag sa ju att det är en bra whisky!
Långsam långsvängande utförsåkning följer därpå. Man rundar torvrök och söta tjärpastiller samt bröstkaramell innan målgång sker i rökgungig äppellemonad.
51% och helt perfekt som den är. Lite vatten skalar av några lager på aromen som blir spetsig av citronsyra men också mer torvrökig. Feta toner balanserar. Smaken är mulligt torvrökshulkande, söt vaniljbulle vaggar med.
Strax fluffig sockervadd som framkallar luftig sötrök, skuggad av sötlakrits. Eftersmaken är halvlång till lång och följaktligen sötrökig med tjärpastill och mer sötlakrits – urkommersiell och tokbra!
Fast smaken är inte lika bra som hos första supernovan. I min noteringsbok har jag 18 augusti 2009 nedtecknat följande triumvirat: ”Röken antar tusen skepnader i gommen, braskande uppvisning av rökkungsmalten. Röken speglar sig i ekivok lemon curd som vattnad blir äppelcider. Sötman lägger ut en attans smaskig eftersmak. Whiskyhistoriens häftigaste multirökmalt!” 25 smakpoäng fick supernovan, för hypervarianten stannar smaken på 23.
Men som helhet en bättre whisky eftersom doften håller toppklass här. Big Time Comeback för Ardbeg som ofta är rätt skakig. Spontant tänker jag att man äntligen knäckt koden. Gör TEN så här, är allt förlåtet…
En rökare i mild nyanserad stil, med inkännande rökkluster som varierar sig lustfyllt. Hemligheten är att rökreglage fort dras ner av eklagringen. De där på pappret yviga rökexcesserna bryts ner. Den här är som forna 17-åringen fast mer viril ändå eftersom den innehåller yngre ek.
Jag läser vidare i notboken om supernovan: ”Häri ligger kanske lösningen på Ardbegs recept-problem. Den nya rökmalt som står bakom den lite kantiga 10-åringen borde kanske vara ännu rökigare?”
Den som minns de stapplande stegen på väg mot återkomsten för Ardbeg TEN under 00-talet kommer ihåg hur ihålig whiskyn var. Mer sötma än frukt, och lätt förvirrade röktoner som spretade. Det är lätt att göra väldigt rökig whisky, det kan många på Islay.
Det är svårare att göra riktigt bra rökwhisky som är mångfacetterad. Det lyckas Ardbeg med i denna limiterade utgåva där tricket kanske ändå är själva rökmalten?
Tänk om ägarna inte hade hetsat så mycket genom åren och försökt kränga ”världens rökigaste whisky”. Tänk om man tillåtit sig att experimentera med röknivån de första åren istället för att brådstörtat låsa sig vid nuvarande läge.
Det man försökte återskapa försvann i början av 1980-talet då den sista rökmalten gjordes in-house i destilleriets eget mälteri. Med torvkakor som hämtades från upp till två meters djup.
Idag skyfflas ytligare torv in i ugnen på Port Ellen Maltings utan närmare eftertanke. För att komma den där jordiga djupa rökigheten närmare kanske det krävs rökigare kornmalt.
Men det får vi aldrig veta. Ardbeg har ju skalat upp till det dubbla och går all-in med ett recept som ”hittades” på år 1998. Det vore fåfängt att tro att det finns mycket tokrökig whisky i lager. De här nova-släppen har många år emellan sig. Med ett mer småskaligt tänk hade lagren varit djupare i både åldrar och rökgrad och vi hade kunnat se fram emot en ljusnande ålderdom tillsammans. Nu vete katten?
