Gamla tider När började man sälja maltwhisky på Systembolaget? Frågan kommer från vår läsare Rolf Königsson i Kalmar. Systembolaget själva svarar 1980 men det tycker Rolf låter osannolikt: “Jag tycker det är märkligt eftersom Glenfiddich ’uppfann’ maltwhisky 1963.”
Vi håller med. Just detta faktum att Glenfiddich var tillgänglig utanför Skottlands gränser borde väl betyda att utåtblickande Systembolaget hade med den i sitt sortiment? För det var ju faktiskt så att firman William Grant satte maltwhiskyn på kartan globalt med sin flygplatsmalt 1963.
Den trekantiga flaskan designad av ex-tysken Hans Schleger kom redan 1956. Självklart framtagen för firmans storsäljande Standfast-blend (som i modern tid heter Grant’s Family Reserve).
I samma trekantiga flaskmodell tappade bröderna Charles och Sandy Grant Gordon åttaårig ’straight malt’ redan 1961. Två år senare satsade man stort och ställde ut nymodigheten på flygplatserna bredvid sin blend, förklarar William Grants arkivist Paul Kendall:
– Schleger var en de stora modernisterna. Triangelformen bröt ny mark eftersom alla flaskor på den tiden var fyrkantiga eller runda till formen.
Vad straight malt var fattade förstås ingen mer än att priset ju var högre och därmed måste innehållet flaskan vara finare än Grant’s vanliga Scotch. Grants hade svårt att få till kommunikationen i början. Poletten trillade ner först 1968 då man på den amerikanska marknaden tog fram den guldbandade emplemet med den karaktäristiska kronhjorten.
– Monarch of the Glen som kronhjorten kallas introducerades 1968 i USA. Begreppet Straight var förvirrande efter som man pratar om Straight Bourbon. Glenfiddich kallades Pure Malt samt Unblended för att skilja ut produkten från vanlig Scotch blended. Den nya etiketten slog igenom i resten av världen först 1970.
Pure Malt var ju det inofficiella kategorinamnet som uppstod i början av 1900-talet när striden mellan grainwhiskyfabrikörerna och maltwhiskydestillatörerna rasade. De senare hävdade att en WHISKY bara fick innehålla maltkorn. 1909 års regeringskommission (uppmuntrad av pengastarka lobbyister från grainwhiskysidan) gick emot den uppfattningen och bestämde att WHISKY ska göras på säd men måste innehålla maltkorn.
Blended och Pure Malt blev begreppen. Det här med Single Malt är en revival. Under 1800-talet gjorde man en distinktion mellan Single Whisky och nymodigheten Blended Whisky. En blend betecknade från början en blandning av maltwhisky, först senare involverades grainwhisky i recepten. Men skiljelinjen kom att stå mellan grainfabrikörer och maltdestillatörer. Och när oseriösa handlare i London började fuska genom att dryga ut malt med grain var måttet rågat och ovanstående konflikt seglade upp.
Blended-märkenas genombrott skedde under Prohibition då skrupelfria varumärkesägare sålde sin Scotch till smugglare samtidigt som de mer etablerade Irish-husen vägrade. Och efter andra världskriget spann försäljningen av Scotch, tillsammans med Canadian whisky, loss mot oanade höjder. Begreppet maltwhisky sjönk undan i folk medvetanden, till och med på hemmaplan i Skottland. De enda som hårdnackat höll fast vid utgivningen var firmor som Cadenhead och Gordon & MacPhail. Alltså en lokal företeelse som i stort sett begränsade sig till Skottland.
Fortfarande råder osäkerhet om vad de första flaskorna Glenfiddich innehöll. Dagens människor uppfattar att Pure Malt är detsamma som Blended Malt, eller som föregångaren hette: Vatted Malt. Men ursprungsbetydelsen för Pure är inget annat än ren (oblandad) maltwhisky. Och för den som gick in på Gordon & MacPhails grosshandel i Elgin i slutet av 1990-talet var det såklart singelwhisky från traktens destillerier man sålde.
Vi har fått gräva djupt för att hitta svaret på frågan om maltwhiskyns premiär på det svenska Systembolaget. Svaret är att debuten för ”Single Malt” tillskrivs 1967, enligt sprithistoriker Louis Reps:
– 1967 fanns både Glenfiddich och Cardhu att köpa på Systembolaget. Plus 34 blended Scotch-märken. Då började även Vin & Spritcentralen att härtappa Glen Grant vilket man höll på med fram till 1997. I papperskatalogen från 1996 fanns både dagens original och V&S Glen Grant med, den senare var då 8 kr billigare!
Intressant är att den Glenfiddich svenskarna fick med sig hem i slutet av 1960-talet alltså var den gamla etiketten utan kronhjorten där produkten kallades Straight Malt. Först efter 1970 fick vi dagens label, fast med beteckningen Pure Malt istället för nuvarande Single Malt. I prislistan står det dessutom Grant Glenfiddich Straight Malt samt Johnnie Walker Cardhu Highland Malt. Man kopplar alltså maltwhiskyn till blended-husen så folk förstår att det är bra grejor – bra konsumentupplysning!
Efter premiären hände inte särskilt mycket på maltfronten (vilket ju mest berodde på att utbudet från Skottland var så skralt). I katalogen från 1972 har Cardhu fallit bort. Just denna maltwhisky, som alltid varit en av världens största, har sedan dess varit frånvarande i lilla Sverige. Det skulle dröja till 2014 innan Diageo bestämde sig för comeback. Dock har whiskyn tappat sina listningar och finns bara i beställningssortimentet.
Grant’s Glenfiddich Pure Malt och V&S Glen Grant fick vänta ändå till 1979 då man fick sällskap av The Glenlivet Unblended Malt. Och i katalogen highlightades trion med en liten ruta, så folk skulle hitta nymodigheten maltwhisky.
Glenfiddich har rättmätigt fått äran av att ha etablerat maltwhisky som kategori internationellt. Men de var inte ensamma att satsa på sig själva som stand alone-dryck. När Cardow Distillery på Speyside fördubblade kapaciteten från 2 till 4 pannor 1961 passade ägaren Distillers Company Ltd (DCL) på att ge ut en maltwhisky under namnet Cardhu.
Det var ingen mindre än DCL:s styrelseordförande Ronald Cumming som fattade beslutet. Hans anfäder John och Helen Cumming grundade 1811 destilleriet som sedermera blev andlig hemvist för varumärket Johnnie Walker. Gården hette från början Cardow och det var först 1981 destilleriet döptes om efter maltwhiskymärket. Besökscentrat för JW öppnade portarna här 1988.
Så att just dessa två maltwhiskies tog sig till Sverige redan på 1960-talet är naturligt. På den tiden stod egentligen inget annat till buds på den internationella marknaden. Efter att ha grävt i arkiven återkommer Louis Reps med mer information. För huvudstadsbor fanns annan misstänkt maltwhisky att njuta av tidigare:
– I Stockholmssystemets prislista från 1955 är Berrys All Malt upptagen, från Berry Bros & Rudd.
Berry Brothers & Rudd är en engelsk vinhandlare grundad på 1690-talet som te- och kaffehus. Under en lunch ovanpå butiken i London 1923 kläcktes idén till ett blended-märke. Namnet skulle vara Cutty Sark, efter en te-klipper byggd på Glasgow-varvet Dumbarton 1869.
Kärnan i blenden var maltwhiskyn Glenrothes. Och Berry’s All Malt kan man tänka sig utgick från just det destilleriet kryddat med annan malt. Men efter att ha forskat vidare är vi tvungna att avskriva Berrys All Malt som maltwhiskykandidat. På etiketten står nämligen SUPERB LIQUEUR BLENDED SCOTCH WHISKY. Precis som allt annat i det svenska utbudet alltså en blend. 1967 kvarstår som startskottet för maltwhisky i konungariket Sverige.
Louis Reps ger sig inte utan gräver vidare i sitt arkiv och återkommer lite senare med ett annat bud. Nu befinner vi oss bortom Systembolagets tideräkning. Regent är en 58-årig Gustav V och världskriget pågår för fullt nere i Europa.
I en katalog daterad 1916 från Leffler & C:o som hade sin butik på Hötorget i Stockholm ägnas en hel sida åt bara whisky. Mest namnkunnig är Black & White samt Red Seal från Buchanan’s för 4:35 respektive 2:85 kr per helbutelj. Båda går att köpa än idag.
Men det är J & G Stewart som toppar utbudet med listpriset 4:35 kr. Och Greenlees Brothers (som byggde Bunnahabhain på Islay samt var delägare i både Dalwhinnie och Glendullan på fastlandet) har levererat Lefflers egna whiskymärke Haymarket, som kostar 2:70 kr.
Mest intressant är härtappade Doggen benämnd Old Islay Whisky. En kvarting kostar bara 1 kr och man kan undra vem som ville ha denna udda produkt. Redan på den tiden drack man mest blended som förmodligen var mer rökiga än dagens kliniskt rökfria blends. Men riktigt rökig whisky var inte precis vardagsdricka ens i Skottland.
Resonemang i skotsk dagspress på 1880-talet ifrågasätter det kloka i att dricka Single Whisky från högländerna, man rekommenderar blended-varianter i form av flera singelmalter i samma flaska. Man kan ju föreställa sig hur omöjligt det skulle vara för vanligt folk att dricka en förskräcligt rökig Islay-whisky!
Hur rökig Doggen var kan vi inte veta men eftersom den kom från Islay var den nog det. Detta var möjligen en maltwhisky. I så fall en av de äldsta vi kan belägga i svensk handel. Louis Reps har hittat märket så långt tillbaka som 1888:
– Lefflers handlade ju med Greenlees Brothers så jag gissar att det kan ha varit Bunnahabhain i flaskan. Namnet Doggen är tydligen en hund som avbildas på etiketten. Det låga priset talar emot att det är maltwhisky.
Intressant är att i prislistan från 1912 skriver Lefflers att Doggen endast levereras utanför tullarna vilket tyder på att en annan handlare hade ensamrätt att sälja produkten i Stockholm det året.
– Affärer var formella på den tiden, förklarar Louis Reps. Greenlees stämde vid ett flertal tillfällen vinhandlare Helleberg, Rabén, Bengtsson, Löfberg för att ha förfalskat etiketter och fick skadestånd.
I sin nit att vederlägga huruvida Doggen var en maltwhisky eller inte har Louis Reps grävt i arkiven hos Spritmuseum och där fann han lösningen på gåtan:
– Det visar sig att Doggen var förskuren med svenskt sädesbrännvin. Det förklarar att den var billig. Whiskyn var ju härtappad så att annat än riktig whisky slank ner i flaskan är inte konstigt när man tänker efter.
Sökandet går vidare. Nog måste svensken ha fått tag på riktig maltwhisky? Går man på skriftliga källor i form av tidningsannonser från 1889 utannonseras vad som framstår som maltwhisky i flera fall. Till priset 3:25 kr säljer Tegnér & Wilcken helflaskor av Glen Lossie som är ett destilleri startat 1876 av notoriske destillatören John Duff involverad i Longmorn och Benriach samt dessförinnan Glendronach. Och i december samma år annonserar Söderköping-handlaren Rehnberg i DN om Äkta Pure Malt-Whisky som sägs vara prisbelönt med guldmedalj. Priset är ringa 2:50 kr.
Problemet var vem man kunde lita på? Minns kontroverserna i UK kring vad flaskorna innehöll som urartade fullständigt i början av 1900-talet och ledde fram till en reglering av industrin där man skiljde på blended och pure malt. Oredan fortplantade sig till Sverige. Edinburgh-firman J&G Stewart som var seriösa annonserade i i DN 1 juni 1894 om hur deras autentiska produkter såg ut till skillnad från förfalskningar i omlopp:
– Det förekom mycket fusk, marknaden var ju inte reglerad och kunskapsnivån låg, menar Louis Reps. Tegnér & Wilcken dömdes 1906 för att ha efterapat etiketter för Jules Robin Cognac. Och det blev ett himla liv 1916 när monopolist-byggaren Ivan Bratt hävdade att man hittat 13 olika etiketter till samma whisky hos en handlare man tagit över. Systematiskt fusk med andra ord.
Svenskarna visade kreativitet också, i alla fall söderut. Kalmar Tidning bevistar 1901 rådhusrätten där Greenlees Brothers stämt en rad stockholmshandlare för efterapningar. Förhandlingarna avslutades med att två inkallade ”experter” skulle provsmaka original mot förfalskning, flaskan direkt hämtad från de åtalades bänk.
“Engelsmannen fick något av vätskan i ett glas och luktade på den, allt under en pantomin av livligt ogillande. Till sist smakade han på vätskan men spottade ut den under kraftigt grimaserande: Det icke vara whisky utan brännvin!”
Det andra vittnet var en av stadens bemärkta vinhandlare som ”stack sitt icke oansenliga luktorgan i whiskyglaset och tycktes efter något begrundande komma till samma resultat. För rättens ledamöter var det ej möjligt att bibehålla allvaret vid denna egendomliga pantomimiska bevisföring.”
Om nu domaren och hans notarier tyckte detta var kul skulle de inte tro sina ögon ifall de finge närvara på en av nutidens betydligt mer avancerade dryckesprovningar! Hur som helst misstänkte rätten att plagiatet aldrig passerat Nordsjön utan snarare kom från skånska eller östgötska potatisåkrar.
Alltså samma visa som utspelade sig i London. I Islington beslagtas 1906 så kallad maltwhisky från de lokala pubarna. Innehållet analyseras och visar sig bestå till 90% av grainwhisky. Stadsdelen förbjuder försäljning av allt annat än Pure Malt Whisky, och andra stadsdelar följer efter.
De stora blended-märkena får inte längre säljas och whiskyhusen får kalla fötter. Starka lobbying-krafter sätts i rörelse vilket 1909 resulterar i den lagstiftning som idag gäller inom EU. Blended som innehåller grainwhisky är lagligen whisky men receptet föreskriver ovillkorligen tillsats av maltkorn.
Tillbaka till Kalmar Tidning. Rapportören understryker i sin text att ”röksmaken” fanns med i plagiatet vilket bekräftar att skotsk whisky i allmänhetens ögon uppfattades som rökig. Vilket belyser att dagens Speyside-stil som är helt orökt på 1890-talet hade inslag av rök. Andra vittnesmål styrker det påståendet, inte minst japanen Masataka Taketsuru som under sin utbildningsresa till Skottland på 1910-talet omtalar den skotska stilen som mer eller mindre rökig.
En sista reflektion är att skotsk whisky på den här tiden inte var lika känd och aktad som irländsk. Lefflers whiskyutbud toppas av trestjärninga E&J Burke Irish whiskey för 4:50 kr (snäppet dyrare än de skotska blended-märkena). Men här handlar det ju inte om blended whisky utan äkta pot still whiskey. Kokad på kornmäsk som skotsk maltwhisky men med inblandning av omältat korn (och möjligen även annan säd). Hur som helst kokad i pot still och inte kolonnpanna som grainwhiskyn i Skottland. Den kvaliteten var det finaste man kunde få som stockholmare under första världskriget.
För mig ringer namnet J&G Stewart igenkännande. Ett av mina favoritdestillerier i Skottland är Coleburn. nedstängt 1985 av just J&G Stewart men ändå välbehållet i början av 00-talet då jag ofta stannade till där på väg mellan aktiva destillerier i Rothes och Spey-dalen. Numera hemvist för buteljeraren Murray McDavid.
J&G Stewart var en aktad whiskyhandlare från Edinburgh som blev uppköpt av DCL (sedermera Diageo). Firmans stora affär var Usher’s Green Stripe, en blend som idag mestadels går på export till USA och Sydamerika. Man drev destillerier som Dalwhinnie från 1919.
Så att deras blend 1916 var topprankad av Lefflers är logiskt. Louis Reps har ett unikt dokument i form av ett brev från J&G Stewart till Ramlösa där man testat det svenska brunnsvattnet på sin gamla fina whisky och finner kvaliteten ypperlig. Man kan tänka att överklasskunderna hos Lefflers också plockade upp en back Ramlösa att löga sin whisky med, skottarna hade ju själva intygat att det var högst rekommendabelt!
