NAS-RÖK BRUKAR bli bra. Alltså ung rökwhisky. Fenolerna tar överhanden och man tänker inte på ungdomstonerna i whiskyn. Cooper’s Choice tar det säkra före det osäkra i sin Islayserie och flyttar ungwhiskyn till vinfat mot slutet av lagringstiden för att introducera andra smaker.
På pappret en galen idé ileacher fordom avfärdade som nys. Islay-rök ska man lämna ifred, den är för oregerligt dominant för att kunna hantera likaledes storslagna starkvininfluenser. Den enda Islay-malt som historiskt lyckats bra med konststycket är medelrökaren Bowmore.
Ser man sanningen i vitögat är det fortfarande så att Islay-whisky mår bäst av vanlig ek, effektsökerit med vinfat beror på tilltagande kommersialism och knivskarp konkurrens.
Med en sådan inställning kan man förstås undra varför vi ens ids prova genren? Av bara farten är förklaringen, samples rasar in på redaktionen och hamnar i blindprovningar.
Att den här texten växt fram har att göra med resultatet. Det blir helt enkelt inte bättre med starkvin i mixen! Och då måste denna haverikommission tillsättas som landar i ovanstående gamla sanning. Ifall det runda hjulet rullar bra varför göra det fyrkantigt?
Vi börjar med en starkvins-Caol Ila. Jämfört med Bowmore gör Caol ila en rätt brutal röksprit, ändå ett magrare rökkok än kusinen Lagavulins på sydkusten. De stora pannorna vid Islay-sundet kreerar en pepprighet i spriten som kompenserar och till viss del förstärker röken.
Portvinsfatet har smeknamnet ”Peat & Fruit”. Och är en översinnlig ovanlig Caol Ila. Frukten (som antyds i titeln) tar whisky till en annan dimension, röken är så omväxlande att man ryser inombords.
Mäskig söt cigarettrök i nosen med bakad jod i botten. Centralt äppelsyrup och skumgodis. I munnen cigarr, tobak, cederträ. Strax kryddig med kryddpeppartoner och torvrök, mot slutet fetare, inslag av rökt smör. Sotig eftersmak av äppelkärnhus och oljiga jod, bara halvlång.
Vatten rensar upp och lyfter whiskyn. Nosen blir varmrökig med toner av svettig strumpa, radiator och torvrök. Smaken startar i torvrök, följs av cigarettrök och frisk exotisk frukt, mot slutet mer cigarrlåda och härligt aromatisk.
Aningen längre eftersmak, molande värme förlänger, lågmäld persika i botten. Gomseglet värker efteråt, kärnhus i munkänslan.
Puh, det var inte alls så dumt, rent av fantastiskt. Mina farhågor kom på skam. Fattrixande med ung röksprit verkar gå hur bra som helst? Enda problemet är att denna portvins-Caol Ila sedan länge är slutsåld. Den släpptes hösten 2019.
Nästa Caol Ila-utgåva från Cooper’s Choice heter ”Smoke & Sherry” och är en oloroso-finish. Den kom i somras och borde vara ännu bättre, sherryfat är ju grejen i whiskyvärlden.
Whiskyn har en liten jästig arom med rökskyla, centralt anas körsbär. Men näsan belägras av ungkola, tyvärr. Smaken är sherry-tjock, strax bacon och gummi, sent knäckig oloroso med lite torvrök och cigarettrök. Lång eftersmak av fruktkaka som är sötrökig men bryts sönder av ungkola.
Kan detta debacle räddas av vatten (troligen inte, strukturen är redan skraltig). Aromen förblir liten, inget nytt blommar upp. Torvröken tar sig ut, fruktbasen är lika neutral som förut. Det luktar inte ens sherry om whiskyn, en trevlig sötnos, det är allt.
Smaken går åt fel håll vattnad. Burdus farin/mocca-start, kvalmig sötrök tar över, mot slutet jolmig gummisötma. Varmfodrad stor final med sherry och torvrök, jod dyker upp i bakgrunden. Det är egentligen rätt äckligt men ändå gott på något sätt. Efteråt flämtar munhålan av ung råfrukt.
Det sorgliga är att destillatet får klä skott här. När det är utgivarens metoder som är problemet. Ung Islay-whisky blir sällan bra, den är helt enkelt för rökig, det krävs mer ek för att hitta balanserna mellan den medicinala och explicit torvrökiga karaktären som hela världens rökdestillerier försöker efterhärma. Dåliga oloroso-fat förvärrar här läget. Å andra sidan framställer portvinditon ungdomen i god dager.
Nu skriver vi oktober 2020 och en nysläppt Caol Ila lagrad på refill sherry står på menyn. Whiskyn har dessutom ålder i ryggen. Gjord 2009 gör den över 10 år. Caol Ila i originalskick från destilleriet börjar på 12 år. Det lagom slitna fatet borde ge oss en genomlagrad rökwhisky med fin verkshöjd? Precis det jag tjatar om!
Lätt doft av fruktkola med en säregen Manzanilla-sälta. Runtom om salta torvrökfläktar. På djupet salmiak och aska. Inåtvänd och aningen oren men inte otrevlig på något sätt.
Cigarrök i munnen med sötgod fruktsyrup, strax marmeladestrar och torvrök. Mörkare toner sveper in mot slutet då jod och sälta stiger fram. Avslutningen är jodlätt i förstone men alltmer kreosotsträv, en sorts bakad rök blandad med aska. Sockerlag i basen gör det gott ändå.
Refillfatet lyckas dämpa destillatets kryddighet men framhäver röken samtidigt som sherryresterna frammanar en härlig fruktighet. En pangwhisky som stärker min tes att Islay-whisky bör skonas från brutala vinfatexperiment.
Lite vatten tvättar bort en del av det fula från nosen och frilägger mer av fruktkolan. Svärtan ersätts av mjuk pepparkaka och kroppen tunnas ut av margarinhärskna toner. Nosen tappar alltså höjd.
Men smaken behåller formen. Sötkakig start följs av kultiverade estrar, sent kreosot och medicinal torvrök. Den torra kreosoten levererar en rätt tuff avslutning som bärs framåt av sötaktig bränd ved och fruktsyrup, sälta friskar upp!
Bunnahabhain ligger också på Islay men har i modern tid ägnat sig åt att göra rökfri sprit. Vilket man gör med befriande duktighet. Om firmans rökkok finns en hel del att säga, framförallt att rökwhiskyn inte är självklar. Det krävs fingertoppskänsla i labbet för att få ihop tappningarna som oftast är NAS-diktade.
”Sweet & Smoky” heter denna NAS-utgåva som lanserades i somras och fått sluta sina dagar på muscat-sherryfat. Märklig ungrökig doft av lemon curd, som en gammal rökrock.
Mjuk pepparkaka och torvrök i munnen. Fyllig sockerkakssmak, mot slutet fårfiol och märgpipa – avsevärd fetma alltså. Rökbolmande jodtungt efterspel, ungrökigt simpelt. Whiskyn stannar dessutom abrupt i besvärande ungkola.
Vatten förvärrar allt. Flackare råsockrig ungrök i näsan. Såsig röksmörig feeling i mun, äppelkaramellig med tjock smetig rök efter ett tag. Jodaktig lite het refräng, rätt tunn och skarp, ingen frukt kvar.
Svårhanterlig ungrökare, synnerligen spekulativ utgåva. Den här spriten borde inte ha skördats så här ung. Att försöka göra whiskyn presentabel genom att flytta spriten (vilket mödosamt jobb) till ett främmande vinfat är bara knäppt.
Springbank-folket sa redan på 1990-talet att det då nymodiga ”wood finish”-förfarandet var ett sätt att göra dåligt kokat råwhisky drickbar. Här är ju inte destillatet grundproblemet utan att det inte är tillräckligt utvecklat för att drickas.
Men poängen är viktig att göra. Metoden att fullagra all whisky och sedan kombinera de färdiga smakerna till en helhet borde vara självklar. Att joxa med slutlagringar är amatörmässigt och kostsamt, och resulterar alltid i en strukturmässigt sämre produkt.
Aktuellt Bunna-experiment har döpts till ”Citrus Smoke” och är slutlagrad på ett vitt portvinsfat. Doften är det ruskigaste jag stött på från detta destilleri.
Det stinker charkuterier som basturökt skinka, lufttorkad serrano och sur prickig korv. På djupet tjärat plank, centralt gömmer sig citruskola. När jag återvänder i andra vändan efter 10 minuters vädring luktar det kokt korv med ketchup och senap!
Konstigheten smakar i förstone sockerlag, sedan en mix av torvrök och tobaksrök samt kärnhus och äppelskal. Gott faktiskt! Finalen är långrökig och ren med citruskola samt inslag av böckling.
Vatten framkallar torrare rökelsetoner hos doften med jod och ketchup i basen samt förmildrande mandelmassa. Whiskyn får en rivstart i munnen med krydda och småcitrus, samtidigt rökbolmande. Utgången är ungsöt och ungrökig – ungdomen exponeras!
En obalanserad och argsint käft. Här verkar fatet bara ha brutaliserat whiskyn, den friska eken bortom portvinet har adderat sina egna mörka toner. Sällsamt och intressant. Det är frukttonen i smaken vid fatstyrka som man vill ha, där funkar whiskyn bäst.
Fångad i denna embarmeliga NAS-bubbla på Islay laddar jag bössan med en sista finish-produkt. Kilnaughton är inget nybygge utan smeknamnet på ett ickenamngivet Islay-destilleri. Här sker slutlagringen på ett rödvinsfat från Rioja.
Nog det dummaste man kan ge sig på. Men vill man leverera nya smaker till en allt dummare whiskypublik är det här man ska gräva. Alltså rödvin och whisky, det är lika galet som att lägga ananas på en napolitansk pizza – naturvidrigt.
Det stinker carambole och grönsaker, fänkål och petroleum – helt enkelt unken rök. Nosen rensas upp av lite vatten och fräschare lychee samt fallfrukt stiger ur glaset.
Rik smak vid 57%. Fruktsoppa och äppelskal med cigarrångor, därefter syrlig marmelad och tjock fruktkola. Väldig mur av jod och torvrök reser sig – gott! Långt sötsvassande rökbolmande efterspel, torr rökbeska smyger sig på. Vatten gör smaken saftigt röksöt med ren syruprök. Fortfarande bra men enklare och mer avskalat.
Man kan ju undra var rödtjutet tog vägen. Men vem bryr sig bara det blir bra. Poängsättningen haltar här. Ska du lukta måste odören rensas med vatten men då dör smakerna en smula. Alltså, smutta vid fatstyrka men lukta vattnad. Släpptes i somras i några hundra flaskor som sålde slut rätt fort.
Slutord. Texten kan framstå som en sågning men läser man poängen ser man att whiskyn inte är särskilt dålig. Detta är snarare en uppgörelse med den nya NAS-kategorin. För ny är den. Innan skottarna på allvar började ställa om sin industri mot Single Malt fanns inte No Age Statement-produkter.
Fåtalet märken gav ut maltwhisky utan åldersangivelse men i flaskan var spriten ändå vällagrad. Det ”nya” är underårig maltwhisky. En helt ny skotsk whiskystil som väldigt sällan presterar lika bra som 10/12-årig maltwhisky.
Somliga av dagens whiskydrickare tycker inte att åldern spelar någon roll. Man bländas av den stora floran ungwhisky och anpassar sina smaklökar alltmer efter utbudet. Men med kniven mot strupen – är den gamla traditionen onödig och det nya bättre?
Jag har inte träffat någon autentisk whiskydrickare som svarar ja på den frågan. De värsta syndarna återfinns hos de som varit med länge och fortfarande söker nya kickar. Fartblinda tar man kejsarens nya kläder för något nytt revolutionerande som skänker nöje och fördjupning där det alltför ofta bara finns förflackning och fördumning.
Debutanterna +25 år som ska smaka sig fram till en whiskyidentitet uppskattar vällagrat ju mer de får prova. Fakta är att det inte smakar bättre efter bara 3-4 år i ekfat jämfört med 10-12 år. Det kan även det minsta barn förstå, som HC Anderson skulle ha sagt.
