Reviews Waterford är det irländska whiskeyprojektet som utforskar olika kornsorter och växtplatser på den gröna ön. Mark Reynier med ett förflutet på Bruichladdich i Skottland styr med fast hand utvecklingen av smaker.
Aktuell i dagarna är en rökwhisky från Ballybannon Farm. Belägen i County Carlow har familjen Pender odlat arcadian-korn som sedan rökts med torv från County Kildare.
Kornmalt med ett rökinnehåll på 47 ppm har mäskats på destilleriet varpå spriten lagts på fyra olika typer av fat. En mix av mestadels bourbon barrels, samt franska ekfat och amerikanska nyeksfat, med en mindre dos sötvinsfat. Resultatet är en klassrökare.
Det doftar äppel-lemonad med inslag av limesorbet. I bakgrunden kalvskinn och färsk tobak (som ju är rökkornets förtjänst). En tät men jämn arom som ändå känns rätt pigg. Måhända kommersiellt harmlös – men godhetspoäng är ju aldrig fel!
Jag får nästan en chock när whiskyn landar på tungan. Detta smakar gammelrök, alltså distingerad rök som rider på ’olde esters’. Starten är halvsöt till söt, äppel-lemonad reser sig sakta ovanpå torrare fragrant ek liknande kalvskinn.
Sent bröstkaramell och skir torvrök. I eftersmaken samsas djupa sega estrar med tobak åt cigarrhållet. En bit in river svartpeppar behagligt. Efterhand träder ungkolan fram och whiskyn bekänner sin ålder.
Smaken är bedårande i all sin gammelrök-nostalgi, som vore det en 15-åring i glaset. Whiskyn balanserar skickligt sin ungdom med det sötrökiga temat. Bara 80-talet flaskor kommer till Sverige av denna one-off, passa på!
I höstas kom en liknande whisky gjord på rökkorn á 38 ppm från gården Fenniscourt. Fatmixen är densamma med skillnaden att man använde mer sötvinsfat då. Det gör att helheten blir märkbart sötare. Röken märks mycket mindre men även ungdomstonerna dämpas.
Resultatet är en mer kommersiell och lättdrucken sak. Doften är jämnare och mer sötlodande, samt rökdämpad. Whiskyn har ett kolasug på djupet med fruktsoda i mitten plus läderfåtölj.
Det smakar äppel-lemonad och äppelmarmelad. Strax fanér med fruktkola. Mot slutet söt tobak med inslag av piprök (äntligen). Jämn halvlång eftersmak av äppelgodis med fadd röktobak i botten plus värme.
Whiskyn är förstås väldans god men smaken är för ospecifik samtidigt som eftersmaken är alltför väl inpackad. Alltsammans är jämntjockt och inte mycket sticker ut. För mycket av det goda kan man säga.
Fenniscourt-receptet har mer än tre gånger så mycket sötvinsfat i sig. Ballybannon har dragit ner sötreglaget vilket gör nykomlingen både rökigare och tydligare i tilltalet.
