RÅGWHISKEY ÄR EGENTLIGEN en nordamerikansk angelägenhet. Rye gjordes av immigranterna på 1600-talet, långt innan amerikanerna började med majsvarianten som sedermera kom att kallas bourbon.
Man kan ju undra varför inte den gälisk-keltiska maltkornswhisky slog? Whiskeyhistoriker framkastar nu tesen att det var holländska, tyska och schweiziska kolonisatörer som började göra whiskey på råg, ett sädesslag de var vana vid från sina hemländer.
Att emigrerande skottar och irländare ensamma initierade whiskeymakandet i USA är en nutida tankefigur färgad av dagens skotska/irländska dominans.
För världsmedborgaren är annars Rye en kanadensisk företeelse. Kanadensarna odlade ju varken majs eller korn så det blev naturligt råg som bas i whiskyn. Canadian Rye klev fram som det mer populära alternativet till Straight Rye och Bourbon under förbudstiden.
Spriten kokades i moderna kolonner av samma modell som Lars Olsson Smith nyttjade för sitt absolut renat brännvin här i Sverige i slutet av 1800-talet. Succén för Canadian Rye i USA satte whiskystilen på kartan globalt under 1960-talet.
Rågwhisky har på bara några år blivit en angelägenhet för oss européer. Och Europas kanadicker är finnarna. Brödsäden nummer ett i landet i öster är råg. När finnen ska handla lokal whisky hos monopoldetaljisten Alko faller det sig naturligt att fråga efter rye-whisky – det man äter till frukost duger på kvällen också!
Gemene man är väl medveten om den internationella kraften i namnet Single Malt Whisky. Men man bryr sig liksom inte. Rye-whisky ligger närmare hjärtat och whiskyfinnen är inte lika snorkig som whiskysvensken som är fundamentalistiskt bunden till helmaltwhisky.
Om en amerikan på besök skulle fråga efter den europeiska rågwhiskyns starkaste fäste blir svaret alltså, Finland! Där är Rye stort på riktigt. Kyrö och Helsinki har nämligen rågwhisky som sina huvudprodukter.
Ingen annan europé (förutom Waldviertler i Österrike) tänker likadant, övriga whiskyentreprenörer satsar på maltwhisky. I Sverige är vi nybörjare i grenen. Hven var först ut med en amerikanskinspirerad Rye julen 2018 och våren 2019 följde lilla Vattudalen i Jämtland efter med sin tolkning.
I Holland kokar Zuidam Rye vid sidan av maltwhisky och genever. Danskarna har sin Stauning, engelsmännen sin Adnams och skottarna sin Arbikie. Så ser en snabb överblick av den europeiska rye-scenen ut.
Om maltwhiskyn är hårt styrd smakmässigt eftersom alla konsumenter är så vana vid den skotska traditionen, är fältet fritt för Rye. Särskilt här i Europa som ligger så långt bort från USA men också för att rye-whiskeyn i Amerika knappt existerar, alla dricker ju bourbon nuförtiden.
I staterna försvann Rye under förbudstiden, nykterhetsrörelsen var mer hårdför i de norra staterna som Pennsylvania och Maryland så stilen hade aldrig någon chans att övervintra på samma sätt som bourbonmärkena gjorde.
I amerikansk tappning är Rye en mix av råg och majs med en näve maltkorn. De stora destillerierna i Kentucky har egentligen behållit stilen för att tillfredsställa en försvinnande kundgrupp som i sin ungdom drack Rye.
Och som komplement till bourbon gör det inget om andelen råg (som enligt lag måste vara minst 51%) inte tar över, då smakar det ju mer som en bourbon vilket troligen får fler att gilla stilen.
Det måste sägas att en yngre mer medveten publik, som likt maltwhiskydrickarna ständigt letar nya kickar, har hittat genren. Så Straight Rye tros gå en spännande framtid till mötes.
Här i Europa är Rye en blank sida och de flesta destillatörer utgår från sin normala process vilket oftast är maltwhisky. Och det är inte alltid en lyckad startpunkt.
Rågen skiljer sig från kornet, spriten blir sötare, kryddigare och oljigare. Helt enkelt svårare att få pli på. Vilket märks när man provar sig igenom sortimentet. I vissa fall funkar det inte alls. Så här ser scenen för Euro-Rye ut idag.
