Reviews Så här ska en Caol Ila på vinfat göras. Men så kan Gordon & MacPhail sin sak. De har ju jobbat med whiskylagring sedan slutet av 1800-talet!
Å andra sidan luktar detta ”experiment”. Man har nämligen lattjat med slutlagring på ett rödvinsfat a la Hermitage i norra Rhône.
“Odjuret Caol Ila förblir oförminskat samtidigt som vinfatet fyller ut och mjukar upp rökkonvulsionerna.
Smart nog har försöket fått pågå i hela 3 år vilket är tillräckligt för att integrera smakerna i en ’wood finish’-produkt. Odjuret Caol Ila förblir oförminskat samtidigt som vinfatet fyller ut och mjukar upp rökkonvulsionerna.
Doften är provocerande annorlunda. Mineraligt burkig med avgaser samt piprök och bara ekon av torvrök. Under simpelt Commandaria-vin (som är ett sött rödvin). Inget krångel liksom.
Smaken är oljig. Beckolja med lemonad i botten och terpentin-skarp fortsättning. Inte mycket att hänga kvar vid alltså. Nivån höjs i efterspelet som är långt och lågmält med buljongskvalp. Söta vintoner och knäck tar på torvrök som mynnar i avgaser.
Här behövs vatten för att vrida till all klantig kakighet! I näsan framträder mer söta vintoner med gummipackning. i kanten avgaser och björnbärssylt.
Neutral smakstart som strax blir oljig med rökextrakt. Sötman liknar ånyo commandaria-vin. Mot slutet rökbeska a la bränd ved men också mjölkchoklad (snyggt).
Lång halvtorr eftersmak. Bränd ved möter sött gräs. Rätt tuff final som det anstår en riktig Caol Ila-sälle! Den där vattendroppen gör tappningen härligt more-ish, man vill gå på:et igen – skaffa en flaska!
“Rätt tuff final som det anstår en riktig Caol Ila-sälle! Den där vattendroppen gör tappningen härligt more-ish, man vill gå på:et igen!”
Mer G&M-whisky i Connoisseurs Choice-serien kommer från Orkney och Highland Park. Långlagrad på sherryfat i hela 18 år. En ålder som brukar vara optimal för vilken whisky som helst.
Men denna tappning är obalanserad och dras med en jobbig malkule-arom och instängd radiator-mun. Brister som såklart kan tillskriva den begagnade ek man använt.
Vid fatstyrka är doften stram och kärv. Gran/terpentin med rått potatisskal centralt. Man får grappa-vibbar, vilket aldrig är bra i whiskysammanhang.
Smaken är söt av mandelbskvier, radiator-rök fyller på med citruskaramell i släptåg. Stor beska reser sig plus sur tobak. Eftersmaken av gammal rökrock får en att piggna till med lagom segsöt smak men tyvärr slår bittermandel tillbaka, utgången blir för besk.
Vatten är vägen framåt här. Men det krävs dubbla vändor med vattenskeden. Första skvätten framkallar malkulor i näsan. Någon droppe till ger savande granbarr och sockerlag i doften som nu blir passabel.
Smaken är större. Lemonad saftar på i munnen med rika estrar och torvrök som övergår i salmiak, mot slutet kryddresning med sträv ek.
Kärv lång eftersmak som guppar likt en ”rök-eka” på böljan. Sträva toner av 78%-ig mörk choklad varvas med torvrök och sur ved.
Vattnet öppnar upp whiskyn på vid gavel. Röken tar sig ut vilket man önskar. Men som helhet hämmas whiskyn av en något skämd ek-känsla.
