Reviews Chivas Bros är här med sitt andra släpp av unikt åtråvärd whisky från utdöda och sällsynta destillerier. Här är två måste-köp av 25-åringar från Caperdonich respektive Braes of Glenlivet. För den som har råd.
Rariteter som är något alldeles extra. Skickligt komponerade fat från master blender Sandy Hyslops hand, och undantagna användning i Chivas-gruppens mest exklusiva blends.
Det är så de stora bolagen hittar speciella fat. När man screenar fatpartier som är påtänkta att blandas ner i dyrbara blended-utgåvor. Faten sätts på undantag för att de avviker för mycket från den stil man är ute efter.
Caperdonich har väl ingen hört talas om. Trots att man gjorde whisky i Rothes på Speyside i nästan fyra decennier. Möjligen kan någon nördig italienare haja till. Destillatet följde efter kollegan Glen Grant till det whiskytokiga landet i söder.
Få i vår del av världen har smakat whiskyn. Jag är lyckligt nog välbekant med destillatet efter att ha testat en rad utgåvor från Duncan Taylor på 00-talet. Det är rena dynamiten whiskymässigt vilket denna version från källan Chivas visar.
Spritens gröna sida paraderas i nosen som uppvisar en bladig sötbeska åt det blommiga hållet. Också typiskt avig eftersom de gröna tonerna har dränkts i lösningsmedel a la polerad ek. Såå off att det är coolt!
För gammalt och eländigt kan man tro. Icke så, smaken är vidunderligt komplex. Simmiga tropiska estrar blandas med mandelsyrup i starten, strax blommigt euforisk innan ekig bladbeska hinner ifatt.
Påföljande eftersmak är lång och marmeladbesk. Savande ek växer till och lättar på trycket med kvistiga toner och spridda ek-skott.
Att vattna går bra, vilket är viktigt eftersom den som lägger dryga fem papp på en flaska vet att upplevelsen går att variera – man får liksom många whiskyupplevelser i samma flaska!
Mer tjock sötma väller fram ur glaset, en ricinoljig odör av apelsinolja. Smaken är långsam och dröjande. Kokosfett får sällskap av tropisk nektar som plockar upp apelsinoljor. Långvarig finale, piggt värmande. Mer estrar att vada fram igenom. Såå god epilog, man anar eken i form av lite fostrande bittermandelolja.
En one-in-a-lifetime whisky. Det kan inte finnas mycket Caperdonich kvar på vår jord. Att nosen är off spelar ingen som helst roll (det finns mycket annat ljuvligt att dofta på i livet). Det ska förstås lukta så här efter 25 år = bedagad estrigt beskbruten etanol, en sorts överårig esprit!
Men smaken är epokgörande, allt sitter så perfekt, inga felskär trots all hotfull ek överallt. Sammanfattningsvis: Flödande estrar i kokosfett som är beskbrötig (men bara lite). Man får en glimt av spriten i sig från dåtiden för 25 år sedan då whiskyn fanns i normal ålder och inte alls var särskilt charmant utan lagom kantig.
En helt annan historia är Braes of Glenlivet. Destilleriet som byggdes av Seagrams härförare, amerikanen Samuel Bronfman. Lastbilar med byggmaterial skumpade fram på lervägarna som vindlade upp genom den världsberömda dalgången Glenlivet.
Här vid världens ände, Chapeltown, ett litet kapell som byggdes av katoliker på 1800-talet i religionförföljernas Skottland, skulle Bronfman förverkliga sin dröm. Han hade nämligen i många försökt övertala familjen Smith Grant att sälja självaste Glenlivet-destilleriet men alltid fått nobben.
Enda utvägen blev att resa detta spektakel vid dalens tak, som skottarna kallar ’brae’. Pannorna började hosta fram sprit 1973. Historien tog en annan vändning redan 1978 då Bronfman faktiskt tilläts köpa Glenlivet varpå han snabbt tappade intresset för det nybyggda destilleriet, som sedermera döptes om till Breaval för att undvika förväxling med originalet.
Denna 25-åriga Braes of Glenlivet har en fantastisk, estrig nos. Tropiska estrar staplas på varandra – mango, guava, ananas – en syrligt mastig odör. Under dröjer gräddig kokos, i kanten desivon och lagerbladsek. Som centralt manifesteras i bittermandelstråk, med en behaglig småkaksfetma runt om.
Sammansatt ’slow’ smakupplevelse. Guava avlöser mango, halvvägs bromsande mandelkubb och stramande mineraler. Jämn eftersmak av chokladkaka och savaräng med nötmassa. Under en varm ekbitter vibe.
Början med alla estrar är lovande men så stoppar eken upp flödet något och knuffar ut oss på en lugn efterklang av jämnmod. En typisk old-timer för läsfåtöljen.
Whiskyn får fart vattnad. Doften berikas med stramare mineraler bland alla estrar. Smaken är nu längre, eken snärtar till tidigare vilket ramar in estrarna snyggt. Ekfanér ger eftersmaken mer liv samtidigt som tropiska estrar förlänger. Den tidigare ”bitterheten” får mer temperament och forza.
Det fina med denna Braes är att whiskyn bekänner sin ålder. Fint välbevarade fat som måste ha fått Sandy Hyslop att ropa högt av förvåning i labbet i Kilmalid. Så här bra var aldrig Braes/Breval i yngre åldrar. Men fortfarande en straightforward whisky som är lättillgänglig. Precis som Samuel Bronfman ville ha sin ’dram’.
