Socker eller ej i romen, det är frågan? Om man dricker över is eller i grogg kan ju sockertillsats vara en fördel. Men för finsmakarrom som det smuttas på är sötning helt onödig. Plantations höstsläpp av fyra singelfat bevisar med all tydlighet att socker i rom dödar smakerna. Häng med på en ögonöppnare med drag av väckelse!
Reviews Plantation har en rutin. Lagrad rom hämtas hos utvald fabrik tvärsöver Atlanten och tappas om på tömda cognacsfat hemma i Frankrike. Sedan gör Alexandre Gabriel en tredje lagring för att ge romen en twist, en kursändring som tillför ett nytt element.
Firman ger ut massor av rom. Standardlinan består av femton produkter. Varje år ges 5-20 nya utgåvor ut. I år gör man elva singelfat varav fyra precis har landat här i Sverige.
Plantation slår i taket med en helt ny kvalitetsnivå som tangerar världsklass. Så blir det när man låter sockerkannan stå. Trenden att sockra sönder smakerna i finsmakarrom kanske håller på att vända? Att en av de stora ”sockrarna” nu låter bli att söta sina mest exklusiva utgåvor är ett tecken i skyn. Gud ske lov!
Long Pond är ett smått legendariskt destilleri på Jamaica där man gjort rom sedan 1750-talet. Romen kokas till 100% i pot stills enligt formlerna ITP och HJC.
Jästiden är hela tre veckor lång vilket förmerar estrarna påtagligt. Esterhalten är 1133 gr/lpha vilket placerar romen i den smakrikaste klassificeringen Continental Flavoured enligt Jamaicas regelverk.
Bakterier och jäst interagerar och skapar en rätt oregerlig jos som i pannorna blir härligt finklig. Detta exemplar har legat 21½ år på fat i Karibien plus 2 år i Frankrike. Men de sista 6 månaderna har den legat på 200-liters rye whiskey-fat från New York Distilling Co vilket ger en kryddig karaktär, menar rommakare Alexandre Gabriel:
– Den här Jamaica-romen är extremt intensiv. En jättelik rom! Tunga övermogna frukter i näsan, övermåttan söt. Men torrare i munnen med kryddig eftersmak.
Låt oss prova! Jodå det luktar sött av Long Pond som har en frisk blommig arom med bensinångor. Sötman sitter i basen som stinker av arrak och marsipan. En intagande sötblommig samt oljig bouquet.
I munnen läder och sophinksaldehyder som sötas upp av fruktpaj. Mot slutet sockervadd och demarara-rom. Lättsam final med sockriga romtoner som är floral och blommig samt alltmer fruktig åt citrushållet.
Lite vatten i glaset rensar upp aromen och gör den sötare med lemonad, bensintonen blir mer oljigt neutral. Smaken är i förstone blommig men lugnas av honung följt av mörkare toner som demarararom och tropisk frukt samt oljiga lädernoter. Eftersmaken är lång och sävlig, fruktmarmeladig med oljig sälta.
Fantastisk Plantation-rom av en kvalitet jag aldrig fått tidigare. Jamaicanskt är förstås rock’n’roll och Lond Pond är känd för sin avgasodör men också övermåttan fruktighet. Den här flaskan är fint balanserad och lättillgänglig utan för den skull tappa bort destillatets signum.
Den brittiska skolan från Jamaica är känd för sina kraftfulla smaker. Clarendon kör vanligtvis kolonnpannor men för Plantation har man använt en gammal pot still. Jäsningen pågår en vecka. Esterhalten är 1251 gr/lpha.
18 års lagring i tropisk klimat, sedan 1 år i Cognac hos Ferrand. De sista 12 månaderna har man intressant nog tappat över romen till ett annat 350-liters cognacsfat som innehållit Borderie XO som ger en förstärkt rancio-effekt och blommighet hos romen, konstaterar Alexandre Gabriel:
– Den här är väldigt finstämd för att vara en jamaican. Man känner en intensiv koncentrerad ton av Clarendon-pannorna i smaken. Men det den långa lagringen på Borderie-fatet som skapar den här lätta blommiga stilen som är så förförisk.
Doften är som sagt förförisk. Tropiska dunster av melon, persika och druvor som med sötman kommer ut som vingummi. Ljus och glad för att vara en jamaican.
Syrlig smak av småcitrus och nektar samt plommonvin. Halvvägs dämpar läder hetsen ihop med kokosfett. Med frukten i ryggen blir det godare. Eken tillför kryddighet också.
Avslutningen är tropisk med nyanser av cream sherry. Under en svag strömning av verkstadsgolv. Komplext värre och så elegant med den där Clarendon-skitiga oljetrågtonen.
Aromen höjs ett snäpp med vatten. Storlek och eufori tilltar. Det luktar oljigt av kryddig pepparkaksdeg och tropisk aprikos samt mango.
Smaken blir också större, den syrliga frukten växer med persikonektar och möts av aggressiv örtighet. Finishen är dock för ovarsamt varmbråkig, sherryn trängs bort. Komplexiteten är väck och romen tappar bort sig. Låt bli vattnet.
Bra tryck med stark fruktforcering men också pot still-integritet a la Jamaica. Smarrigt vuxen kan man säga. Både Long Pond och Clarendon är osötade, sockerhalten är 0 gram. Tänk så enkelt det är att göra rom i världsklass!
I nästa glas har sockerkannan tagits i bruk igen. Det märks direkt när man sniffar på glaset. Något är galet. Doften är liten, liksom sockerlagsstum med läder och mjuk pepparkaka. Det är locket på. Jag fattar direkt att den är sötad. I andra vändan inser jag vad det luktar – tomatketchup, med den där lilla syran.
Smaken är enkel. Sockerkaka i början, strax rund torkad frukt, sent eterisk krydda. Halvlång avkortad eftersmak som är sötaktig, eterisk ek lyfter en aning, men aromerna sitter fast i det söta. Vatten gör allting lojare. Romen är för vek och menlös. Som en dålig drink där en bra rom sänkts av en sked sockerlag.
Den har flaskan ska till skillnad från de andra singelfaten användas just i cocktails. Det handlar om en Panama-rom som är kolonndestillerad och lagrad i tropiskt klimat i 10 år. Flyttad till Frankrike för 2 års lagring på cognacsfat. Och i det här fallet ytterligare 12 månader i ett Champagne-fat.
Men kolonndestillerad sprit är väl inget att ha i finsmakarkretsar? Cognacsmakare Gabriel vet hur snacket går i högfärdiga Cognac: ”Den som kokar sprit i en kolonnpanna är lat. Alkoholstyrkan är för hög, spriten är för ren, det finns inga känslor kvar i destillatet.”
– Det är helt fel, den här Panama-romen är motbeviset. Smaken är lätt kryddig och blommigt delikat. Eftersmaken har mer ektoner och fruktsyra från vinfaten.
Den sista romen är en sorts styggelse, menar faktiskt Alexandre Gabriel. Slutlagrad på ett rökigt whiskyfat från Kilchoman på Islay i Skottland. En whisky som görs på torvrökt malt med 50 ppm fenoler. Röksmaken sitter kvar i fatväggarna och läks ut när romen töms i. Alexandre Gabriel visste vad han gav sig in i och valde därför en fyllig basrom från Fiji med chokladtoner för sitt experiment:
– Jag visste att Fiji och Kilchoman skulle skapa kärlek tillsammans. Resultatet är dock en borderline-rom som är inte är lätt att tas med. Den moderata doften säger något helt annat än smaken som tar en med storm! Här skruvar vi upp volymen till max, ett fasansfullt vrål!
Haha, fransmannen har helt rätt. Detta är den roligaste och djävligaste rom jag druckit. Men man måste vara Islay-skolad och gilla den brutalaste av rökwhiskystilar för att gå igång här!
Den luktar, som Alexandre Gabriel säger, inte alls som den smakar. Medelstor arom av kolaremmar och oljig savaräng. Runtom finns en rökig medicinal air som är parfymerad, på djupet potatisskal. I andra provningsvändan kokar jag ner beskrivningen till: ”En oljig cola med brända toner.”
Det första som händer i munnen är sockerlag, sedan slår cigarettaska till innan diesel tar över. Fyllig torkad frukt och chokladtryffel växer till och här är det som godast.
Mot slutet blir romen ihålig när de medicinala jodtonerna går in, det smakar tomt av oljedike. Eftersmaken har torr kreosot som backas upp hjälpligt av söt honung och torr arrak.
Vatten ger doften större kropp med verkstadsgolv och estrar i balans. Arrakstart i munnen med fylligare sockerlag och torvrök. Men mot slutet tunnare igen med övertoner av rökta colaflaskor! Torr avskalad sorti, kreosot samt slingrande torkad frukt som blir oljigt fyllig.
Verkligen inte god men oj så häftig! Ihålig rå rök men med vatten fylls håligheterna ut hyggligt. Mer spektakulär vid 49,6%. Med Alexandre Gabriels ord: ”Ohyggligt obalanserad.”
