Gamla tider Kommer du ihåg Rare Malts? Föregångaren till Diageos Special Releases. Vi får backa tillbaka ända till 1993 för att hitta startskottet till dåvarande United Distillers lyxwhiskyutgivning. Firman hade ingen avsättning för sitt lager av gammal raritetswhisky. Det finns ju en gräns för hur mycket gammal whisky man kan dumpa i Johnnie Walker Blue Label!
Inventarierna visade på fickor från utdöda destillerier. Massdöden på 1980-talet då försäljningen krampade var i färskt minne. All denna whisky låg i drivor ute i lagerhusen. Och en story som involverar destillerier som vandrat vidare och aldrig kommer att återuppstå är något folk flockas kring.
På 1970-talet överproducerade man och denna whiskyreserv i 20-årsåldern vore väl synd att blanda ner i premium-blends, resonerade företaget.
Nu var ju inte allt glimrande, vissa destillerier stängdes för att kvaliteten inte var den bästa. Andra som Port Ellen och Brora visade sig vara fenomenala. Inte kunde man gömma (och glömma) denna skatt i blends?
Idén till Rare Malts Selection började spira. Mike Collings som lanserat Classic Malts of Scotland 1988 hade inspirerats av Scotch Malt Whisky Societys modell att buteljera singelfat från olika destillerier under en och samma etikett.
Konceptet var perfekt för specialiserade whiskybutiker, som hade hjälpt till att etablera storsäljaren Classic Malts, men nu förlorat viktig omsättning till vanliga butiker. UD:s kärntrupper förtjänade något nytt och spännande, menade Collings.
Master blender Maureen Robinson var ansvarig för att ta fram vätskan. Journalisten Michael Jackson med sidekick Owen Barstow skrev alla ’tasting notes’. Jackson gav också råd om vad man skulle buteljera.
Gerry Barney på reklambyrån Sedley Place designade etiketterna. Barney hade 1964 tagit fram British Rail-loggan. 1996 klev Lucy Pritchard och Nicholas Morgan på för att marknadsföra den ny linjen.
Rare Malts föddes högtidligt 1995 med 30-talet utgåvor. Allting kostade bara £37 per flaska vilket naturligtvis var ett kap med tanke på prisstegringen decennier senare. Men att whiskyn skulle ha varit en investering var det få som fattade.
Flaskorna köptes för den rara vätskan däri och köparna sprättade ivrigt upp krympkapsylen för att få smaka.
Utmaningen att göra så här små serier (på några tusen flaskor) var nästan oöverstiglig för storbolaget. Hela verksamheten var riggad för att pumpa ut Johnnie Walker på löpande band. Firman hade då över 6 miljoner fat i lager.
Och de utvalda tunnorna låg naturligtvis utspridda. Processen att sourca enstaka fat krävde ett helt nytt system. Att dra ett enskilt sample var en mardröm. Man kunde få vänta veckor ibland.
Idag har Diageos blender-team en särskild insatsstyrka som dagligen åker runt i lagerhusen för att få dra prover ur individuella fat som är påtänka för det vidlyftiga lyxwhiskyprogammet (inklusive Blue Label). Det handlar om tusentals prover på ett år.
Och sedan ska ju faten plockas fram ett och ett. Många heltidsanställda sysslar med detta dagligen för att få utgivningsplanen att löpa smärtfritt. På 1990-talet dök faten ”alltid” upp i sista minuten, ibland samma dag man skulle blanda samman singelmalten.
Rare Malts-gruppen hade ställt upp kriterier för sin utgivning. Man ville ha minst två döda och två levande destillerier varje år. Whiskyn skulle vara minst 20 år gammal. Nästföljande utgivning måste vara från ett annat destilleri. Inte samma årgång från samma ställe inom två år.
Sammantaget ett system för att skapa stor variation men ändå möjliggöra för samlare att komplettera med nya versioner från ett favoritdestilleri.
Bannlysta från serien var fat från Classic Malts-serien, för undvika förvirring. Därför finns inga Rare Malts-utgåvor från Dalwhinnie, Talisker, Cragganmore, Oban, Lagavulin eller Glenkinchie. Tappningar från Caol Ila, Glen Ord och Clynelish blev så populära att de också plockades bort ur serien mot slutet.
Utgivningen översteg aldrig 6000 flaskor per utgåva. Nästan allt såldes i UK där Oddbins var kedjan man skulle gå till för att få det senaste. Resten gick till Danmark, Frankrike, Nederländerna, Belgien, Italien, Australien, Kina samt även Sydafrika. I början fanns 20 cl-flaskor på flygplatserna. Annars var storleken 70 respektive 75 cl.
Rare Malts Selection existerade under ett årtionde. 2005 togs serien ur bruk. Då hade ju Special Releases hunnit med 4 års utgivning. Rare Malts hade svårt att hitta lämpliga fat för sitt breda program. Man gav ju ut 13-35 utgåvor årligen de första fyra åren vilket kan jämföras med dussinet årliga släpp för dagens Special Releases.
Antagligen översvämmade man sin egen marknad med den aggressiva utgivningen för redan 1999 backade man ner till enkom fyra tappningar. Problemet var att det var svårt att ta mer betalt än de beskedliga £70 man fick per flaska.
Etiketten var inte så attraktiv som de nya personligt utformade etiketterna hos Special Releases. Konsumenter köper ju främst med ögonen. Första utgåvan av Port Ellen i Special Releases kostade £110 vilket folk var villiga att betala eftersom flaskan fick en egen identitet.
Efterfrågan minskade för Rare Malts och vissa marknader började returnera osålda lådor. Det enda logiska var att avsluta serien som spelat ut sin roll.
