DET BLEV INGEN Campbeltown-festival i år. Corona-lockdown ställde festligheterna men Glen Scotia gick ändå vidare och gjorde en virtuell festival själva. Årets festival-tappning låg ju redan i pipeline.
Blender Michael Henry har i år valt en rökig maltwhisky destillerad 2006 som lagrats på refill hogshead-fat. Whiskyn flyttades över till 1st fill tawny portvinsfat för ytterligare 8 månaders lagring. Styrkan hamnade på 52,8%, åldern är 14 år.
– Jag är inne i en maritim period, förklarar Michael Henry. Ifjol gjorde vi ett romfat med torrare melasstoner som framhävde Glen Scotias speciella maritima rök. Campbeltown-rök är inte sådär in-your-face som Islay-whisky kan vara. Tiden i portvinsfat har mjukat upp smakprofilen ordentligt och adderat en mullig björnbärston. Röken finns där latent men märks egentligen inte.
En whisky direkt från fat är egentligen aldrig riktigt hemma. Ett råmaterial som behöver bearbetas. Antingen genom att kombineras med andra fat och karaktärer eller vattnas ner för att hitta sin optimala styrka.
Whiskyn har nyhälld en blommig gräsig sötma. På djupet murken ek och savande syltiga toner. Överallt mäskig färsk malt. Det luktar brygghus helt enkelt! Röken är som uppslukad av fatet.
I munnen söt fruktkola och sötat portvin som lyfts ett snäpp av örtig ek men dämpas av fetare smöriga malttoner. Smaken är verkligen råvarunära! Lång lugn jämn eftersmak, halvtorr och ekstringent med osynliga (?) fenoler, lite frukt och maltkorn smyger sig på.
Jaha, har den inte mer att komma med? Jodå, men whiskyn behöver lite vatten för att tända till. Några droppar väcker aromen som ger ifrån sig torvrök och läder, mossig liksom! Det blir också mer mäskhus med praliner och nektarin från portvinseken.
Aromen är alldeles utsökt och slående råvarutrygg trots sina 14 år. Förklaringen är förstås att lagom ”trötta” hogsheadfat smekt kemin medhårs och bevarat ungdomen i spriten.
Smaken är härligt syrlig och vinig med toner av björnbärsmarmelad! Chokladsötma tillstöter kort efter starten med fylligt chokladkakiga toner.
Mot slutet breder tjock fet sötbeska ut sig när eken blåser upp sig – nu märks åldern. Men i eftersmaken skrider portvinstonerna in och mörka praliner tillåts bölja fram och tillbaka samt sprida lite värme. I basen slingrande fenolbeska.
Whiskyn går i mål som en äkta Campbeltown-malt ska göra, lagom rökig. Och portvinssyrligheten dessförinnan är synnerligen välgörande. Corona-förseningen på någon månad gör att vi lagom till semestern får tillfälle att skåla för Campbeltowns rika historia.
En gång i tiden låg det destillerier i varje gathörn i det som kallades Skottland whiskyhuvudstad. Tur att några av stadens pannor fortfarande lever. Och när whiskyn blir så här god är det lätt att bli gråtmild. Skål för Campbeltown!
