Reviews Nikka är det japanska whiskyföretaget som i starten satsade på mer smakintensiv whisky än föregångaren Suntory. Yoichi invigt 1934 kokade en rökig whisky i sann Highland-anda. Inte lika rökstånkande som Islay-whiskyn utan med dagens mått mätt ändå rätt modest i sin rökighet.
När man på 1960-talet byggde Sendai utanför miljonstaden med samma namn blev whiskykoket röklöst men med en Yamazaki-frejdig fruktighet. Den japanska paletten tilltalas nämligen av det söta fruktiga i större utsträckning än maltigt rökiga, som den skotska traditionen är så bra på.
“Miyagikyo blandar bort korten helt. Som helhet en bagatellartad besvikelse.”
Nu har Nikka i sin nya Discovery-serie vänt på ekvationen och gjort en rökig Miyagikyo (från Sendai) och en rökfri Yoichi. Resultatet är på samma gång lyckosamt men också en besvikelse.
Miyagikyo blandar bort korten helt. Det som alltid är så härligt fruktigt blir med rökpåslaget varken eller. Tom doft av korn som är sandigt motvals. Under maräng med toner av körsbärssaft. Denna fruktighet som är destillatets kännetecken märks knappt.
Ren blandsaftig smak med tobaksrök. Enkel kort eftersmak med fadda safttoner. En sorts knäckig sockrig rökton finns där för den som letar noga. Som helhet en bagatellartad besvikelse.
Det blir inte bättre med lite vatten i det 48%-iga glaset. I nosen ökas sandigheten som gömmer frukten. Malttoner i munnen får ett lyft av fruktkaka, som mot slutet dränks av sockerlag och fenoler. Halvlång tobaksrökig final med torkad frukt räddar ekpaget från tristess.
Funkar inte alls. Glada Miyagikyo nedgrävd i sockerlag med störande fenolvibbar. Vad gjorde man här? Känns som ett transitkok mellan en rökfri batch och en torvrökig. Alltså när man rensar systemet på fenoler.
Yoichi visar sig vara en trevligare bekantskap. På pappret orökt men i munnen rökig! Kan det vara reströk från den gängse processen? Alltså att man inte riktigt lyckats rena rören från rökrester.
Doften är obalanserad. Det luktar bakjäst och deg. Men också savaräng och jästig äppelmust med sulfur på djupet. Orenheten kan just bero på kvardröjande fenoler som ju enligt produkbeskrivningen inte ska finnas där…
Smaken bjuder på fruktkaka med underliggande baconsälta. Strax surt läder som kryddas med krutrök och melonlikör. I den halvlånga eftersmaken fullkornsbröd blandat med bränt gummi.
“Yoichi är på pappret orökt men i munnen rökig! Kan det vara reströk från den gängse processen?”
Överraskande smakupplevelse som tar ut svängarna och är karaktärsfull trots den klantiga aromen. Genomgående tema är den där baconrökiga tonen, som dirigerar samspelet vattnad också.
I munnen mer frukt i form av äpple och persika men också baconrök som smyger i bakgrunden. Mot slutet garvat läder och sura fenoler. Eftersmaken har samma längd och bjuder på skitiga lemonadtoner samt rökta charkuterier – det är förstås bacon-tonen som växer i styrka.
En fin Yoichi-whisky som visar att japanen har mer frukt än man tror när nu torvröken avlägsnats. Emellanåt sticker ungdomstoner fram men kvaliteten dominerar. En ofrånkomlig tappning för alla Nikka-fans att ha hemma.
Sammanfattningsvis kan man ändå säga att de båda stjärndestillerierna ska ägna sig åt det de kan bäst. Grundaren Masataka Taketsuru skruvade till på receptet på sin tid och satte ner parametrarna. Låt whiskystilarna vara som de är. Det blir bäst så.
