Reviews Grythyttans whisky var ingen höjdare när det begav sig. Nyspriten var rent av finklig. Men tiden läker alla sår heter det ju. Ekträets stora förtjänst är att det kan rensa bort elakheter och tvätta rent ett taskigt destillat.
Bergslagen-gänget som förfogar över lagret gör ett bra jobb med att pussla ihop kvarvarande fat till produkter. Pågående utgivning har döpts till Väsenserien II och det senaste bidraget heter Gast.
Alltså en osalig ande som man nog kan säga att gamla Grythyttan var med höga ambitioner som grusades gruvligt.
I flaskan finns 9-årig rökwhisky som hämtats ur cognacs- och bourbonfat. Stor ljus doft av linolja och söt tjära. Centralt kola-klubba och toffee, i kanten karamelliserade äpplen och tallbarr samt nyhuggen björkved.
Böljande smak av söt fudgesås (spetsad med rökwhisky) som har övertoner av fanér. Under beckolja och sent torvrök – bra!
Den rökdränkta fudgesåsen bär vidare in i eftersmaken där vanilj ansluter. I botten rökextrakt liknande liquid smoke!
Vem som helst som läser detta inser att whiskyn är smarrigt söt-elak i stilen. Sådär oemotståndlig för den som är gravt rökskadad efter ett långt liv av rökwhisky-pimlande.
I Gast tämjs det oregerliga oroliga som präglar Grythyttan-destillatet. Med hjälp av rökbehandling ska understrykas. Röken dämpar och lugnar det oroliga i spriten.
Att vattna funkar oftast halvdant för Grythyttan. Här blir doften torrare med jordig sötma av granskott och rökt fläsksvål bakom fudgen. Doften skalas av och tappar nivåer.
Bakad smak av sockerlag med rökpuffar. Eftersmakens rökighet har inslag av rost. Avskalat rent och rätt dött tyvärr.
Mer vatten lyckas mirakulöst vända trenden. Ner mot 44% framkallas en enkel arom av söt bacon/medwurst och mättad rökelse samt svettig socka och svart bananskal. Äckligt lockande.
Munnen är lång och sötrökig och ånyo i form. Bulldeg tar på vaniljkola, lagomt bolmande rökig hela tiden. Mot slutet plötsligt riktigt elegant med ren torvrök och lätta fanértoner samt sötlakrits.
Lång och skönt värmande final över torvrök och Svarta Kattens söta salmiak-tabletter – helt enkelt sött och gott!
Förra utgåvan i Väsenserien lystrar till namnet Bäckahäst och är också 9 år men tagen ur bourbonfat samt franska nyeksfat. Den här färska eken bildar ihop med ostyriga Grythyttan en explosiv cocktail.
Till skillnad från utåtriktade Gast knyter sig doften. Liten örtig arom av sandelträ med bladig sockervadd i bakgrunden, i kanten charkuterier. Sådär, knappast publikfriande.
Smaken är skogig med godis och fruktkaramell. Mot slutet jordiga gödseltoner. Lång gummi-eftersmak med honungspastill på söt jordig bas.
Obalanserat och obekvämt men ändå charmigt. Ingen enkel whisky, det krävs tillvänjning, Grythyttan-acklimatisering liksom.
Vattna ska man undvika, originalstyrkan på 57% är bästa vägen framåt. Med vatten avmätt godisdoft. I munnen malttoner och avgaser samt kompakta estrar. Stum torr lagerbladsek stänger av whiskyn i utgången.
Mer vatten förvärrar situationen ytterligare med värmeutveckling som bränner bort nyanserna. Gast får som sagt draghjälp av rökdestillat vilket döljer en del av skramlet under Grythyttan-huven. Det blir bra mycket bättre då.
High Coast jobbar vidare på sin Silent Mills-serie. Tredje försöket tillägnas Svanö. Här får vi en stor lättsam ungrök-nos med inslag av gödsel/torvrök. Riktigt fräscht med destillatets rena sötma i basen. Lite borstad ek samt söt skorpa i bakgrunden ger röken en mogen känsla.
Burlesk rökmun som tar fart i sockerlag. Strax torvrök och fruktkaramell, mot slutet stråk av salmiak och charkuterier, samtidigt eterisk.
Lowkey sötrök-finish. Torvrök och rökelse med drag av tjära. Annars sockerlagsjolmig och fruktkola-simpel. High Coast destillatet orkar inte riktigt bära upp rökoket och bygga in karaktär. Frukten saknas.
Whiskyn är drygt 8 år gammal. Nästan bara rökdestillat á 40 ppm fenoler som lagrats på bourbon barrels med en mindre del som flyttats till svenska nyeksfat. Men här kompletterar den färska eken destillatet bättre än hos Grythyttan där destillatets kantigheter förstoras.
Vatten är vägen till lyckan för Svanö. Doften kultiveras med mer torvrök som har stråk av Islay! Under söt senap, samtidigt blommigt med fruktsoppa. En lättsam och flyktig röknos!
Munnen får en otydligare sammansättning, utan vatten i glaset var röken renare i sitt uttryck. Nu honungsstart med rökelse/bergamott (från nyeken) samt basturökt skinka. Mot slutet torvrök följt av en kryddvirvel som understöds av fruktkola.
Eftersmaken är skillnaden, nu bär ekipaget hela vägen. Det är savande sötrökigt, en sorts surröka som bär – bitande syra med kryddvassa pikar som stannar i torvrök (tack). Men avslutet är allvarligt och tufft, det gör ont i gomseglet.
Raka puckar hos High Coast, det gillar vi! Den där vattendroppen vrider till smakerna och landar whiskyn i ett skönt rivigt kaos. Bravo!
