“Den som kontrollerar vodkan, kontrollerar Ryssland”

VODKA KOMMER AV det ryska ordet för vatten, ’voda’, och har varit en del av rysk kultur i århundraden. Drycken nämns för första gången på 1000-talet i Nestorskönikan, enligt traditionen skriven av en munk vid namn Nestor i Grottklostret i ukrainska Kiev.

Krönikan är en blandning av historia, legender och myter och är den enda källan om de tidiga östaslaviska folkens historia. Nestor menar att vodka skulle konsumerats av östslaver redan på 800-talet vilket dock inte anses särskilt trovärdigt eftersom krönikan skrevs på 1000-talet.

Hur som helst kan det konstateras att vodka åtminstone konsumerades för tusen år sedan och har varit en del av rysk kultur sedan tidig medeltid.

Under medeltiden dracks vodka mest av överklassen och användes i medicinskt syfte, men även som en form av valuta. Drycken var inte utbredd bland befolkningen i stort under den här tiden eftersom den var så sällsynt.

Exklusiviteten gjorde att värdet sköt i höjden och vodka användes ofta som valuta vid handel. Drycken kunde till och med användas för att betala skatt.

Under Ivan den Förskräckliges styre på 1500-talet, den förste tsaren av Ryssland, exploderade den svarta marknaden för vodka som en konsekvens av höga skatter och det skulle dröja ytterligare ett sekel innan vodkan slog igenom på allvar i de breda lagren.

Vodkaproduktionen tog nämligen fart under Peter den Stores regeringstid från slutet av 1600-talet. Tsaren drack själv rikliga mängder alkohol, inkluderat vodka.

Det är väldokumenterat att han drack oerhörda mängder främst vid banketter och andra ceremonier, samt för att ta sig igenom långa möten och förhandlingar.

1697 ska tsaren ha sagt: ”Den som kontrollerar vodkan kontrollerar Ryssland”. Vilket det ligger mycket i som vi ska få se.

Peter den Store såg vodka som en möjlighet att modernisera Ryssland och göra landet mer västerländskt.

Tsarens reformer främjade vodkaproduktion. Under hans styre växte storskaliga destillerier fram och konsumtionen ökade markant.

Ett statligt monopol på vodkaproduktion inrättades också som varade i nära 200 år. Även nya destillationstekniker växte fram och vodkakvaliteten förbättrades markant.

Kopparpannor introducerades, kvalitetsingredienser användes och filtrerat vatten blev vanligare.

1700-talet blev alltså starten för vodka som en allmänt etablerad spritdryck i Ryssland och har ända sedan dess varit en viktig del av landets kultur och ekonomi.

Sprit har nämligen en positiv effekt på de flesta statsfinanser. Ryssland är definitivt inget undantag och den ryska staten har en historia av hård beskattning på drycken.

1759 fick staten 20% av sina intäkter från spritskatter och under början av 1800-talet infördes dubbelbeskattning på både destillatörer och återförsäljare.

Syftet var att öka skatteintäkterna och samtidigt begränsa konsumtionen. Till synes två oförenliga mål, att staten vill tjäna pengar men samtidigt värna om folkhälsan.

Reformerna ledde vidare till att konsumtionen ökade i takt med att den illegala hembränningen exploderade. Ändå kom 40% av skatteintäkterna från vodka 1860.

Vidare fokuserade staten även på att exportera vodka vilket misslyckades kapitalt. Intresset var svalt i väst för ryssarnas nationaldryck.

Hembränningen, eller ”samogon” som det heter på ryska, fortsatte att öka och 1894 försökte kejsare Alexander III förmå bönderna att köpa vodka genom att öka alkoholhalten till 40%, göra spriten renare samt sänka priset.

Ingenting hjälpte och 1913 var hälften av försäljningen illegal samtidigt som var tionde hushåll gjorde egen vodka. Landet låg i spillror med utbredd alkoholism och revolutionen var i antågande.

Tsaren störtades av bolsjevikerna 1917 och kommunistiska Sovjetunionen var ett faktum. Vladimir Lenin införde statsmonopol på vodka och en era av stenhård statlig kontroll över produktion och distribution inleddes.

Vidare ledde de hårda regleringarna till märkbart försämrad kvalitet. Trots statsapparatens försök lyckades inte heller dem stävja ”samogon”, som fortsatte att blomstra.

Dessutom flydde framgångsrika destillatörer till väst vilket sedermera möjliggjorde dryckens spridning i väst.

Efter Sovjetunionens fall 1991 privatiserades vodkaproduktionen och en ny framgångsrik era för rysk vodka inleddes. Privatiseringen ökade konkurrensen och många nya märken och destillerier växte fram.

Idag har Ryssland har flera globala vodkamärken, om än inte de allra största. Stora ryska märken inkluderar Stolichnaya, Russian Standard, Beluga och Five Lakes (Pyat Ozer).

Den mest framgångsrika är Stolichnaya. Ett premium-märke gjort på vete och korn som finns i över 130 länder och som ofta associeras med det ryska kulturarvet.

Dessa destillatörer har alltså lyckats med det den ryska staten aldrig lyckades med, nämligen att exportera produkten. Exporten av rysk vodka har dessutom ökat under senare år och marknaden ser även en ökad efterfrågan på premium- och lyxvodka.

Men allt det här har ställts på ända sedan Rysslands anfallskrig mot Ukraina. EU har nämligen, tillsammans med övriga västvärlden, infört en mängd olika sanktioner mot Ryssland. Alkoholhaltiga drycker är några av de ryska produkter som omfattas av EU:s sanktioner och även USA har tagit samma beslut.

Ett specialfall är Stolichnaya som både är rysk och icke-rysk. Äganderätten till varumärket är omstridd. Faktum är att vodkan i väst marknadsförs under namnet Stoli av dissidenten och exilryssen Yuri Shefler, som ligger i konflikt med Putin. Men hemma i Ryssland säljs Stolichnaya av ett statligt kontrollerat bolag som även exporterar till Benelux-länderna.

Den ryska exportvodkan kommer sannolikt att få dras med misstänksam i utlänningars ögon en lång period framöver. Å andra sidan är den inhemska försäljningen så stor att produktionen ändå kan hållas igång, utan större inskränkningar.

Med andra ord kommer vodkakulturen leva vidare inom landet liksom den överlevt sekel av politiska restriktioner. För en ryss kan knappast avhålla sig från att dricka. Vodka sitter så djupt i folksjälen.

En grupp forskare kunde i en undersökning från 2014 konstatera att omkring var fjärde rysk man dör före 55 års ålder. Den stora boven i dramat anses vara den unikt höga vodkakonsumtionen.

Risken att dö i förtid är betydligt högre även i jämförelse med andra högkonsumerande länder som Polen och Finland.

I medeltal dricker en rysk man hela 20 liter vodka per år. Fortfarande en hel del hembränt av dålig kvalitet. Som jämförelse dricker en britt motsvarande 3 liter sprit på ett år.

Summa summarum kan det konstateras att Ukrainakriget knappast kommer minska konsumtionen.

Dessutom har den ryska staten satt käppar i hjulet för Ukrainas destillatörer, liksom så många gånger tidigare i historien.

Den ukrainska vodkan Nemiroff med anor tillbaka till 1752 blev kommersiella 1872 då greve Grigory Stroganov byggde en stor fabrik i Nemyriv. Som tvingades stänga ner temporärt strax efter krigsutbrottet.

Merparten av de anställda ryckte in i armén för att strida på ryssarna. Men produktionen pågår framgent i östra Ukraina, i Vinnytsia Oblast.

Nemiroff är ett bevis på betydelsen av spritfabriker. Vodkan är bland de hundra största skattebetalarna i landet. Försäljningsmässigt ligger man topp-3 på travel retail globalt.

Med andra ord. Att köpa den klassiska vodkan Nemiroff, gjord på vete, är så nära man kan komma den ryska vodkatraditionen just nu, med gott samvete.

Amerikaner börjar få upp ögonen för Khor. Vodkan som är världens tredje största med en försäljning på över 10 miljoner nioliterslådor görs i Khortytsia i södra Ukraina. Den dricks i grannländerna inklusive Polen och Tyskland. Platsen är en krigszon nu och ingen vodka görs längre där.

Det här är första delen i en artikelserie om vodkans historia. Här är övriga delar:

VODKANS URSPRUNG (2) – “Vodka-destillerierna är våra gruvor…”
VODKANS URSPRUNG (3)  – “Den vita whiskeyn erövrar västvärlden”