Ett nervöst uppsluppet sorl tyder på spänd förväntan. Stämningen är med rätta elektrisk, på borden framför oss står whisky för 34 000 kr. Rolf Lindström sammanfattar situationen:
– Ikväll blir vi alla unika, få människor har smakat eller kommer att få smaka den här whiskyn.
Det handlar om vår tids mest eftersökta whisky-destillat. Udda malt-destillerier gömda och glömda i stora grain-komplex, slutligen avlivade. En vansinnig dröm-provning, mot alla odds förverkligad av Single Malt Academy of Dalecarlia i Borlänge.
– Allt började när Per Eriksson ringde från en Finlandsfärja med en Ladyburn för 3162 kr i handen, berättar provledare Bernt Sjödin. Köp den sa jag.
Flaskan behövde sällskap, idén kläcktes att arrangera en provning med utdöd maltwhisky kopplad till graindestillerier. Budgeten räckte inte långt i butik, auktion var enda utvägen. Per telefon bjöd dalkarlarna på McTears auktion i Glasgow 13 juni 2005. Med darrande röst ropades Glen Flagler och Kinclaith in. Den raraste whiskyn av alla, en Ben Wyvis med utrop på 600 pund knep man via ett skriftligt skambud på 460 pund. Nu var 20 000 kronor förbrukade, på bara fyra flaskor.
Den sista pusselbiten Killyloch fattades. Den officiella buteljeringen från 1967 utgiven i 601 exemplar kostade 15 000 kr, för mycket. Legendariske storsamlaren Giuseppe Begnoni förbarmade sig över de entusiastiska svenskarna och släppte iväg den första kända tappningen (från Signatory) för exakt 9838 kr.
Peppad av framgången utvidgades nu provningsidén till att omfatta grain-whiskyn också.
– Helst från samma period som maltwhiskyn, kommenterar Bernt. Strathclyde köpte vi för 1100 kr av Duncan Taylor, Invergordon fick vi på köpet.
Garnheath fanns inte i någon affär eller på auktion. Whiskyhandlaren Richard Johnson på Loch Fyne Whiskies hade en privat flaska. Ett bud på 120 pund (de sista slantarna) lades per mejl, svaret löd: ”Jag accepterar, för någon annan skulle priset vara 200 pund”. Och från Girvan lyckades man på omvägar få fram ett fatprov. Alltsomallt hamnade räkningen på exakt 34 000 kr.
Så rullar provningen igång. Inver House byggde 1964 om pappersbruket Moffat i Airdrie till graindestilleriet Garnheath. Pengarna kom från amerikanska ägaren Publicker Industries baserad i Philadelphia. Satsningen var grandios, under två år växte komplexet ut till Europas största destilleri, buteljerings- och lagerhusanläggning. Här kokades grainwhisky och neutral sprit kontinuerligt i fem jättelika kolonn-pannor. Intill arbetade ett jätte-mälteri, här fanns också tunnbinderi och blending-faciliteter, faten slukades av 32 lagerhus.
Området hyste tillochmed två maltdestillerier. Glen Flaglers dubbla pannor var rundmagade och korthalsade. Skugganläggningen Lillyloch tog namn efter vattenkällan. I tapphallen förväxlade dock gubbarna schablonerna och målade istället Killyloch på fatändarna – ingen orkade korrigera ”namnändringen” i efterhand. Killyloch gjordes på orökt malt, Glen Flagler använde lättrökt malt á 3-5 ppm fenoler. En tredje variant kallad Islebrae kördes i Killyloch-pannorna på 15-40 ppm rökmalt.
Signatory-buteljeringen av Glen Flagler från 1972 är häftig. Munnen dryper av fetma och mjuk frukt, whiskyn går ut i smörbulle. Vatten i glaset tiltar perspektivet än mer, smörsälta i gommen sätter sig ovanpå torkad frukt – har aldrig smakat något liknande. Den feta oljigt smöriga dimensionen bottnar säkert i att förstapannan 1969 byttes mot en mindre kolonn-panna, liknande Kentuckys ’beer still’.
Resultatet blir en unik bourbon-style singelmalt! Jag gillar det skarpt. Sämre går det för rökfria Killyloch (också 1972), blending-malten gör inte stort väsen av sig. Eken gömmer aromen, brödiga hötoner slipper ut. Gommen är oljigt krämig, med små fruktkrusningar, avslutningen är ekbesk och orörlig. Lättillgänglig i typisk låglandsstil, perfekt som bakgrundskör i en blend, aldrig tänkt som ämne för en singelmalt.
Ekonomisk rationalitet låg bakom 1960-talets låglandssatsningar. Samtidigt som olönsamma gamla fabriker lades ner norröver eller rustades genom fördubbling av kapaciteten smälldes nya malt-enheter upp där whiskyn behövdes, närmast blending-hallarna. Behändigt att samla malt-basen i lågländerna tillsammans med all grain-whisky. Överflöd av maltwhisky i kombination med bristande kvalitet tystade Killyloch-linjen en bit in på 1970-talet, efter knappa 10 års produktion. 1978 såldes mälteriet.
Glen Flagler överlevde till slutet, i juli 1985 stannade pannorna, året efter tystnade grain-delen (efter 21 års produktion) till följd av allmän recession i whiskybranschen, komplexet revs slutligen 1988. Oförtjänt, grain-whiskyn hade lyskraft. Signatorys snap-shot från 1972 skjuter ut en förbluffande pikant arom av muskatvin plus ek-vanilj, rent förförisk. I munnen överrumplas en väldig majssötma av heta kryddor, en krävande smiskande gom. Majsen blir toffee i eftersmaken, ur eken ramlar mynta ut. Gjuten singel-grain för historieböckerna.
1988 köpte ledningsgruppen ut amerikanerna som återvände hem. Skottarna lämnades kvar med ett tomt skal, inga destillerier, inga varumärken, bara en massa svårsåld whisky i 37 lagerhus. Med basen i Moffat påbörjades målmedvetet återtåget. Sammanslagningen av Guinness och International Distillers & Vintners knuffade ut blended-märkena Catto’s och Hankey Bannister samt maltdestilleriet Knockdhu, alltsammans uppsnappat av Inver House. Sedan köptes i tur och ordning Speyburn, Balmenach, Pulteney, Balblair. I oktober 2006 slukades man själva av Bangkok-baserade ThaiBev. I allt ett nytt liv för Inver House. Garnheath, Glen Flagler, Killyloch är alla amerikanska projekt, bleka minnen från en dåtid ingen vill minnas.
Kinclaith var det första maltdestilleriet inuti en grain-fabrik. 1958 ställdes kopparpannorna upp inuti Strathclyde. Byggherre var Long John International vars blend slukade maltwhiskyn. Gordon & MacPhails Kinclaith-version makades 1967 (dryga tio år efter starten) och lades på återanvända sherryfat.
Blomster-näsa omgiven av söta sega råttor, centralt frisk äppel- och gräsarom, de 24 ekåren märks knappt. Den söta munnen kontrolleras av eken, melon sväljs av örter, oljig lagerbladsbeska i finishen – räddad på mållinjen av marmelad från sherryfaten. Inte tokigt alls! 1975 tog bryggaren Whitbread över och Kinclaith ställdes av året därpå för att göra plats för en vattentank till grainwhisky-delen.
Strathclyde byggdes 1929 av Seager Evans intill Clyde-fjorden på bakgatan Moffat Street mitt inne i Glasgow (inte att förväxla med Garnheath-Moffat Distillery i Airdrie längre österut). Inga lagerhus syns till, whiskyn tas med tankbil till Dumbarton väster om staden, Allied-koncernens mest kända grain-destilleri nedlagt 2002. Tegelbyggnaderna var slitna, murbruket poröst, en upprustning skulle bli för dyr, istället investerades 12 miljoner pund i Strathclyde som idag spottar ut 39 miljoner liter årligen.
Spriten som förr var lite hård och kantig eftersom anläggningen hade för lite koppar i sig har nu blivit bättre. Vid upprustningen byttes ’rectifiern’ i stål med symboliskt kopparinslag mot en helkopparmantlad pjäs.
– Kvaliteten är bättre, spriten blir renare, konstaterar destillerichef Douglas Reid.
Duncan Taylors 24-åring från 1980 är förvisso lite kantig, men hårdheten slätas över av söt majs i överflöd och massor av ek. Det är förbålt sött, eftersmaken behöver sina 62,2% för att liva upp den söta sirapen, den explosiva söta gommen mår dock bra av att lugnas med vattning, den aggressiva aromen behöver än mer vatten för att släpa ut mjukare gräddkola. Spriten lär bli bättre efter justeringen. Strathclyde är den framtida basen i Ballantine’s (i Dumbartons frånvaro) och efter Pernod Ricards köp av Allied Domecq 2005 säkert också i Chivas Regal.
Strathclyde drog vinstlotten i grainwhiskysvängen. Kinclaith har alla glömt, en parentes i ett expansivt skede då bolaget behövde mer maltwhisky. Samtidigt en produkt av det rationella framstegsstressade 1960-talet, 40 år senare ett kuriöst inslag i whiskyhistorien.
LÄSTIPS: Har du smakat Ben Wyvis?