Reviews Pitty.. vadå? brukar vanligt folk säga när detta eminenta destilleri kommer på tal. För vem har hört talas om Pittyvaich som hade ett kort liv 1974-1993 i total anonymitet. Det var nog bara Bell’s som visste om att ladorna på höjden ovanför Dufftown Distillery hyste pannor och jäskärl.
Tanken var att på ett billigt sätt utöka huvuddestilleriets kapacitet men spriten blev kantig och hård. Inte alls lik Dufftown-koket och anläggningen skrotades. Flora & Fauna-utgåvorna genom åren med idel sherryfatslagring har inte gjort många glada heller.
Men vi whiskydrickare lever ju i en annan ytligare värld än blender-kollegiet inom Diageo. Där man testar tusentals fat i månaden och på riktigt vet vad ett destillat går för.
2009 dök destilleriet upp för första gången i Special Releases i form av en 20-åring destillerad 1989 och ånyo 2015 från samma årgång som 25-åring.
“Craig Wilson är inne i sin egen personliga Pitty-period. För tredje året i rad sätts destillatet i flaska, för varje gång ytterligare ett år äldre.”
Nuvarande SpRel-blender Craig Wilson är inne i sin egen personliga Pitty-period. För tredje året i rad sätts destillatet i flaska, för varje gång ytterligare ett år äldre. År 2020 skriver vi 30 år på etiketten. Och för första gången får destillatet möta 1st fill bourbon barrels i form av en kortare slutlagringsperiod.
– Nu går vi i mål med Pittyvaich-projektet, bekräftar Craig Wilson. Detta var de sista faten från 1989. Bourbonfaten har tillfört en rik vaniljton till den annars lätta fruktkrämiga stil som är Pittyvaichs egen.
Doften är liten och ren men ändå sofistikerad på något sätt. Det luktar dävet av vindsloft och kota grönsaker men också trevligt av gammelestrar och tablettask-frukt.
Smakerna rör sig långsamt i munnen. Vaniljsötma, tablettask, vingummin och tunga estrar, efterhand ek-mynta och äppelsoda. Gammelestrarna ansluter sent. Pittyvaich som vi har vant oss vid, massor av godisfrukt i munnen. Inte alls avancerad, faktiskt rätt platta estrar men helt klart gott.
I eftersmaken drar sig sötman tillbaka. Halvtorra strama mineraler i sampel med torr exotisk frukt och örtlikör. När eken växer till dämpas frukten. Lager skalas bort men visst är det rätt coolt men den motsägelsefulla torrheten?
“Vatten förnedrar och försämrar Pittyvaich som plötsligt framstår som det misslyckade destillat det faktiskt en gång var.”
Aromen blir Läkerol-stingslig av vatten med syrlig syltlök och fruktkaramell. Whiskyn tappar trycket i munnen som får en sötare start varpå eken exponeras mot slutet med mintchoklad.
Avgången är ihålig och tunn, ekmynta urholkar frukten. Vatten förnedrar och försämrar Pittyvaich som plötsligt framstår som det misslyckade destillat det faktiskt en gång var.
Denna sista Pittyvaich har inte samma djup som de båda föregångarna. Bäst var 28-åringen som man 2018 tog direkt från refillfaten och satte i flaska. Ifjol fattades beslutet att ”dränka” whiskyn i sherryfat vilken den klarade galant, en säregen oljig ton från destillatet slog igenom.
Men efter 30 år har destillatet börjat tyna bort, därav idén att ge whiskyn en vanilj-kick i pigga bourbon barrels. Det blev säkert bättre men det fattas en del denna gång för att uppnå den standard vi är bortskämda med från Special Releases.
