Reviews Here we go again. For the record: Jag har aldrig fattat grejen med 12-åriga laggan, den spårar allt som oftast ur. Vet ni vilken oregerlig rökkraft man kokar in i sitt kompakta destillat i sina små tomteluvformade kopparpannor? Alla vet ju att det tar 16 år att tämja besten.
Fast 12-åringen är såklart klassikern historiskt sett. Innan Classic Malts uppfanns var White Horse-malten just 12 år. En tolva på 40/43% skulle möjligen funka bättre men vid ’cask strength’ gör monstret oreparabel skada! Let’s get into it.
Ung bakad rökodör av torvrök och jod. Med den övermåttan söta sockerlagsbasen blir det en sorts löksoppa av allt. Simpel, som så många gånger förr, men ändå bra, röktrycket räddar nosen (man kan lita på laggan).
Sötrökstart i munnen, citrus trillar in och vi har det rätt trevligt? Men så slänger whiskyn in rökig cheddar-ost, jag rycker till av skräckblandad förtjusning och ropar inombords ”Usch”. Det obehagliga glider över i jod/torvrök samt strösocker. Jodsötgloppande avslutning som funkar tills besvärande ungkola efter 30 sek bryter igenom.
Måste det vara så här? Villrådig skvimpar jag i lite vatten med min sked. Nosen växer med någon poäng. Mer LG-tyngd. Jod snarare än den oljiga sötman, och explicit torvrök – classic stuff! Sötrökig lättig smak med jod och syrup, mot slutet infiltrerar gummidäck och cigarr. Kakig rökkorvig final som är väldigt sötlodande men basen av jod/torvrök fastslår att det är riktig Lagavulin det handlar om. Omkopplingen på sluttampen är dramatisk, från sötlallig till 100% Islay.
Med målmedvetet sked-jobb lyfts whiskyn med några snäpp. Det smakar ju trots allt Lagavulin om än i sötdopad form. Ett mellanår. Återvänd till 2018, då satt tolvan där den skulle. Då kostade whiskyn nästan 1400 pix vilket gjorde tappningen till en hyllvärmare. Vi får se om 1249 kr får flaskorna att rulla ut.
