Reviews Vällagrad åldersbestämd whisky är ingen självklarhet i dessa dagar. I takt med att våra medvetanden invaderas, och påverkas av Nya världen-whiskyn. Alltså de svenska destillerierna som idag finns i alla whiskysamlande svenskars barskåp.
I ljuset av detta framstår varje lite äldre whiskyutgåva (från Skottland) som en händelse att höja på ögonbrynen inför. En av de trogna i ålderskategorin är Springbank-destilleriet i Campbeltown.
Som alltid levererar ”gammal” whisky, men i väldigt små strömmar. Vilket man alltid gjort. Anledningen är tvingande.
På 1990-talet höll firman på att gå under ekonomiskt men räddades av unge John McDougall som svepte in från storföretaget Long John International och styrde upp affärerna.
Men de oekonomiska produktionsmetoderna med golvmältning till 100% har blivit kvar och tynger företaget som en kvarnsten.
Det är först nu på 2020-talet Springbank-folket ser framför sig ett potentiellt lyft med större volymer. Så någon gång efter 2035 kan försäljningen lyfta och normaliseras.
En klassiker från Springbank är den normalt sett sherrytunga 15-åringen. Den är inte i glimrande form just nu. Sherryn känns trött och utjämnande.
Blyg tafatt sherry-nos och sötlallig sockrig smak som efterhand blir sherrysaftig med lite Campbeltown-sälta i finishen. Bara god, inget mer.
En drickwhisky men inget för estraderna. Behöver revitaliseras, urvalet av fat hänger inte ihop. 15-åringen från förr översteg alltid 90+ poängmässigt.
18-åringen som varit frånvarande i många år gjorde sin comeback 2009. Då med en rasande bra version som höll 21-åringsklass. 2022 års utgåva håller stilen uppe men alls inte lika bra som förr.
Smörig grapeliknande doft vid 46%. Rik smak som hålls tillbaka av beska innan estrarna kommer ut i refrängen.
Whisky kommer ur startblocken bättre med lite vatten. Aromen andas torvrök och äppelkaramell med citrusmarmelad centralt. En inbjudande frisk lättja. Vattning gör smaken sötare och mer infallsrik med en fin besk-eterisk final.
18-åringarna som var primetime för alla destillerier för tiotalet år sedan vinglar betänkligt numera. Fatpanik ligger bakom. Man har inte så många alternativ att jobba med i lagerhusen längre. Men den här virren funkar ju fint, vattnad en juvel att hålla högt.
Springbanks mytiska 21-åring var i slutet av 1990-talet whiskyvärldens mest omhuldade älskling. Sedan försvann den. Så plötsligt dök den upp igen 2005.
Systembolaget sålde 54 av totalt 2400 flaskor i butikerna på Regeringsgatan i Stockholm och Hansacompagniet i Malmö. Man hade hittat en fatficka med några ”kvarglömda” fat nedlagda säsongen 1983-84.
Jodå, på den tiden fungerade Springbank som ett gårdsdestilleri a la 1800-talet. Man gjorde whisky under några månader vintertid för att resten av året bida sin tid, och på våren gräva upp torv som sedan fick torka över sommaren innan bortforsling till destilleriet för vidare bruk i maltugnen.
Först 2014-15 kom lagret ikapp igen men bara för att sälja på destilleriet. Den officiella 21-åringen började sippra ut på marknaden globalt några år senare, efter en paus på i praktiken två decennier.
Det är något visst med den här åldern och Springbank. När andra 21-åringar ofta springer på ekklippor och blir hårda och avskalade lever Campbeltown-malten upp och lägger in en extra växel.
Rik bouquet av gammelestrar a la körsbär och plommon balanseras av oljiga ektoner åt sötlakritshållet, bakom trätoner.
Smaken av simmig sherry är formidabel. Bladspenat och fruktsallad lyser upp. Mot slutet dyker praliner upp med hovrande ek från ovan. Komplext och belönande.
Lång fatputtrande, fragrant eftersmak som är oloroso-gungande och sherry-savande med en cigarrökig exit!
Legenden är här igen och mången fan kommer att slåss om flaskorna i webbsläppet. Aromen är mest imponerande men den varierade paletten med sin ekfragranta finish är också minnesvärd.
Vatten i glaset gör doften aningen rikare men förtar den fina ekfinishen. Låt vattenkannan stå.
Longrow är Springbanks rökiga släkting som körs dubbla gånger i panna på kraftigt torvrökt maltkorn.
Definitionsmässigt är det ju inte en 18-åring man vill ha av ett rökkok utan en yngre version. Men så har ju Longrow aldrig varit sådär rökbolmande utan mer hemligt nedtonad i sin rökighet.
Den här versionen är också något av en besvikelse. Doften av sockerlag är liten och menlös. Det smakar torvrök och fudge med lite torkade fikon halvvägs och tobakrökiga lädertoner mot slutet.
Lång lowkey eftersmak. Sötaktigt karamellig med lätta rökskyar åt tobakshållet. Helt okej men de många åren i fat tar ifrån Longrow den energi destillat besitter. Omfånget minskas och utspelen blir mer tafatta än i yngre åldrar.
Vatten väcker i alla fall whiskyn till liv. Chokladfondant och lite torvrök i näsan, simmig sötrökig smak av konfekt och nötiga toner som tar på lite äppellemonad mot slutet ihop med bränd ved. Vettigt köp för Longrow-fanatiker, kanske.
