SKAPAREN AV SPECIAL Releases är Master Blender Craig Wilson. Visserligen är allt utvecklingsarbete ett teamwork. Ingen ensam människa kan hamna rätt utan feedback från kloka kollegor. Så jobbar alla stora whiskyhus med stora resurser. Second opinion-metoden är svårslagen.
Men dr Wilson är ansvarig och utför jobbet och blandar samman prototyper som sedan andra blenders testar och kommenterar. Därpå justeras balanserna och slutligen har man en fullgod whisky som får en etikett och ges ut.
Historiskt har blender-kollegiet kring Special Releases mestadels jobbat med refillfat. Av gammalt snitt kan tilläggas. För en handfull år sedan var fortfarande serien riktigt exklusiv med +20-årig whisky, men ändå rimligt prissatt.
I takt med att priserna på vällagrad maltwhisky har skjutit i höjden har den förut så exklusiva whiskyserien föryngrats och är idag 10 till 16 år gammal. Vilket ju egentligen är perfekt, det är i detta åldersspann skotsk maltwhisky är som bäst!
För att göra utgåvorna mer spännande har man tagit till slutlagringstricket. Whiskyn stoppas om i främmande, ofta exotiska ekfat mot slutet av lagringstiden.
Som gör om, eller kompletterar smakprofilen. ’Risky business’ eftersom man inte vet vartåt det barkar när experimentet inleds.
Det är lättare att mejsla ut unika karaktärer genom att kombinera färdiga whiskyfat i högre åldrar. Då har man ju total kontroll över slutresultatet. Men det var förr.
I 2022 års Special Releases leker Wilson runt med rödvinsfat, jungfruek, portvinstunnor, rom-barrels samt sherry-ek av amontillado- och PX-kvalitet.
Oloroso-sherryn som är det mest centrala vinfatet i branschen lyser nästan helt med sin frånvaro. Vilket har sin förklaring, för smakbyggena i Wilsons värld är ’flavour-lead’. I alla fall delvis.
Blenderteamet har försökt uppnå vissa smaker som ska harmoniera med grundtonerna från varje destillat.
Oban är först ut. Classic Malts-destilleriet som varit med tidigare. År 2002 som 32-åring för dryga 2500 kr – vilket pris! Två år därpå som 20-åring, år 2013 och 2018 var den 21 år gammal.
Nu kommer en 10-åring hämtad ur en mix av refill- och nyek med inslag av amontillado sherryfat. En sansad och väl uttänkt fatmix man lyckas få ut maximalt med whiskyglädje ur.
Nyhälld stor esterprunkande exotisk odör som får en att studsa till. Kan en whisky lukta så här frigjort? Här finns äppelringar och vingummin. En hel massa trädgårdsfrukter med tropisk slagsida.
Lätt smakstart av vingummi och fallfrukt med krydda. Mot slutet torrare röktoner. Lång tobaksrökig refräng med fragranta lädertoner som kittlar i bakgrunden. Eftersmaken bärs framåt av en härlig segsötma.
Man sitter och gapar efter första sippen. En så tät och komplex söt smak som ändå lyckas lyfta med en förtrollande rökair.
Lite vatten får whiskyn att utvecklas ytterligare. Visserligen dämpas och renas nosen. Den blir mer fragrant parfymerad med torkad frukt och fallfrukt därbakom.
Men smaken blir större och längre. Tropiska toner av fallfrukt möter pirrig ek och fanér en bit in. Enastående komplexitet.
Sävlig tobaksbeska i avslutet. I basen marmeladtoner, efterhand lätta rökskyar. Tillochmed lite sälta blandar sig i. En whisky med många faser = absolutely stunning!
Clynelish är Northern Highlands kejsare. Sjangtilt utkastad på sluttningarna ovan fiskebyn Brora. Robust och vaxig i stilen, som Johnnie Walkers ex-blender Jim Beveridge brukade säga.
Clynelish var Diageo-profilens stora kärlek. Tillsammans med Special Releases-blender Keith Law tog han fram utsökta versioner av whiskyn.
Alldeles glimrande arbeten där förstlingen från 2013 var remarkabel – brutal elegans på ett sätt som verkligen är Clynelish. 2015 års Select Reserve var ett kraftverk med pulserande hammarslag i mun, en verklig powerwalk.
Craig Wilson har ett tungt arv att förvalta men går bort sig flagrant. Destillatet stoppas ner i söta starkvinsfat som innehållit efterrättssherryn Pedro Ximénez. Vilket aldrig bådar gott för en whisky.
Lätt flyktig arom av eau-de-cologne. Kanelsockriga PX-toner bäddar in de aromatiska ångorna. Sockrig trög smak som vänder upp i salta pinnar innan tjock PX tar över. Släpigt jämn avslutning över sockrigt torkad frukt. PX dämpar, Clynelish lider. Ingen bra idé att dränka en så vital livfull malt i det tjocka starkvinet.
Lite vatten gör whiskyn märkligt besksöt. Puttrande äppelkaka och stigande skalbeska följt av sur tobak. Kryddvarm, skalbesk utgång med mineraler och en aning cigarrök. Whiskyn blir lite aggressiv och tuffare men bättre? Nja.
Cardhu är Johnnie Walkers ’homeplace’. Familjen Cummings Cardow Distillery som också var en av de första singelmalterna att ges ut i modern tid.
1961 utökades kapaciteten från två till fyra pannor och arvtagaren Ronald Cummings firade med att ge ut whiskyn på egen hand. Alltså några år innan William Grant gav Glenfiddich vingar på flygplatserna.
Whiskyn har på grund av detta en särställning inom gruppen. Skild från Classic Malts som föddes i slutet av 1980-talet. Destillatet är trevligt och lättillgängligt men inget blenderkollektivet inom Diageo velat lyfta genom åren.
När destilleriet 2005 fick göra ett gästspel i Special Releases var det bara i Spanien och Frankrike. Då såldes den 12-åriga standardutgåvan i jättevolymer i Sydeuropa som groggvirke.
När fatlagren gick torra blandade man ut innehållet med annan maltwhisky och klassade om singelmalten till en blandmalt men utan att ändra utseendet på etiketten.
Bråket som följde hemma i UK är ett av de värsta i modern tid. Det slutade med att Diageo tvingades dra in produkten helt, tills lagren kom ikapp. Det är i skenet av detta man ska se 2005 års 22-åring för 1400 kr.
Denna maltrena fruktglada whisky som man helst vill ha från vanlig ek har denna gång stoppats om i jamaicanska romfat. Precis som med PX-faten ovan är man skeptisk så fort rom nämns i whiskysammanhang. De sockriga, lite brända tonerna får inte ta över. Risk för effektsökeri alltså.
Craig Wilson har örnkoll på läget. Romtonerna är där men lyser ändå med sin frånvaro. Effekten han är ute efter är i uppbyggnadsfasen av aromerna men får inte märkas som topp-dressing.
Cardhus normala äppel-tonläge blir mer tropiskt. En dämpad air av torkad frukt med fetare veteskorpa i periferin, under senapsfrö. Lite off kanske, men intresseväckande.
Smaken är härligt saftig som det anstår en Cardhu i toppform. Tropisk nektar flödar samtidigt som whiskyn är gräsigt lätt.
Mot slutet tillochmed guava-jos. Lång äpplig fallfrukt i refrängen som bärs framåt av marmeladig sötbeska.
En pigg och fräsch reinkarnation av det klassiska Speyside-destillatet. Mycket ek i mixen men utan att destillatets ljusa maltiga fruktighet tappas bort.
En whisky med bigseller-pondus som har ovanligt mycket tropiska influenser vid 58%. Det är säkert romfatens förtjänst.
Vatten höjer ytterligare ett snäpp. Whiskyn luktar sockrig fallfrukt med en jästig, mäskig romton. Ännu lite mer vatten gör aromen lättare, flyktig med tobak och fallfrukt a la parfymerade äppelskal.
Enkelvattnad saktas smaken ner tempomässigt. Långsam trög syrupstart, strax aromatisk fruktsavande nektar. Mot slutet kryddiga romtoner. Lång värmande avslutning över tropisk frukt och segsöt marmelad som stannar i halvtorr rom.
Dubbelvattnad sävligt komplex smak. Nektar och marmelad tar på tobak och piprök/balsaträ. Allra längst bort guava-josig. Långsam sofistikerad avslutning med nektar plus en vibe av eucalyptus – eftersmaken tar aldrig slut.
Denna 16-åriga Cardhu är inte bara den äldsta i årets Special Releases utan också den whisky man har mest kul med. Ska du bara ha en flaska från årets kollektion är denna pava ett bra val.
Singleton är Diageos samlingsnamn för en trio anonyma destillerier man vill sprida till allmänheten. Europa får Dufftown, amerikanerna får Glendullan och i Asien saluförs Glen Ord.
Denna 15-åriga Ord-whisky har Wilson utsatt för vinfat och sherryfat. Resultatet är den godaste och mest lättdruckna av årets specialare.
Whiskyn har en blommig doft av orkidéer som också är nektar-fyllig. Över allt svävar en ton av äppelsyrup, under anas ung camembert. Lite vatten lockar fram sötare tutti frutti samt en pikant vinig ton av röd frukt.
Drickmässigt som sagt väldigt belönande. Vid 54,2% sötaktig start i syrup innan blommig sötma breder ut sig, uppbackad av tropisk frukt, efterhand söta kryddor. Eftersmaken värmer lätt och har en äpplig lätthet som samtidigt är nektar-tät.
Med lite vatten i glaset saftig läskande smak av röd frukt som följs av mangosorbet och torrare tobakstoner. Långsam ren eftersmak. Syrlig fruktkompott bär och stram söt tobak balanserar.
Som att dricka lemonad med tobaksfläktar. Whiskyn lever som synes upp med vatten men är fortfarande lika passabel och good. Ord i sitt esse.
Mortlach är juvelen bland Diageos Speyside-destillerier. Genom åren sparsmakat utgiven. I Special Releases togs den med 2004 som 32-åring för att återkomma 2019 som 26-åring.
Men då hade destilleriet uppgraderats och blivit sitt eget märke med egna utgåvor. Mortlach kokar en kraftfull sprit som kräver långlagring eller säkert handlag i blender-labbet för att landa rätt.
Den utgåva som etsat sig fast i fansen minne är 16-åringen uteslutande lagrad på 1st fill oloroso sherry butts, utgiven i Flora & Fauna-serien. Dit har man aldrig riktigt återvänt dock.
Mortlach är ofta en blandning av fat och åldrar. Årets comeback i Special Releases är just det, en spretig NAS-whisky.
Refill-fatad whisky har tappats om till portvins- och rödvinsfat. En smula desperat kan tyckas, för hur ska man få ihop smakerna med dessa motstridiga viljor?
Aromen är minst sagt starkvinig. En mix av starkvinsdrypande savaräng och madeira-dränkt fruktkaka. I kanten farin och portvin, mitt i grönsaksbuljong. Som helhet balanserad flärd!
Whiskyn smakar maltkorn följt av kakiga, syltiga toner. Halvlång till lång eftersmak som är farinsockrig och portvinsaktig med en fruktkolaton som bär. Jämfört med övriga kollegor i årets uppställning rätt enkelspårig utan några hemligheter.
Lite vatten renar aromen. Lätt fruktpaj med mineraler och torr ek. Smaken trampar igång bättre nu, kroppen är större.
Saftig start som blir sött maltig med torkad frukt och kryddek mot slutet – läckert! Lång svällande eftersmak som är rätt biffig, destillatet tar ton. Tjock portvinssötma bär i en sötsalt final.
En ung koladämpad arom men ända bra fart i munnen. Destillatets kropp och tyngd visar sig vattnad. Men de unga NAS-kvaliteterna lyser igenom. Dyraste maltwhisky i gänget – Inte värd pengarna.
Diageo har provat på grainwhisky då och då i Special Releases. Premiären begicks 2011 med en 20-årig grain från Port Dundas som lades ner sista veckan i april år 2010.
Den whiskyn var väldans god med päronpastill följt av mintkyssar – som julgodis på julbordet! Känsligt balanserad. 2017 kom destilleriet igen med en 52-åring för drygt 9000 kr. Rätt stram och tunn arom och en något syrlig ekfördjupad smak som var eteriskt levande.
Idag sköts produktionen av grainwhisky inom Diageo av Cameronbridge, som gör 100 miljoner liter årligen. 26-åringen är den enda whiskyn i uppställningen man inte tafsat på och försökt göra om.
Alla fat är refill vilket öppnar för att balansera karaktärer mot varandra och åstadkomma storverk. Det går sådär. Whiskyn är nog för ung? Det låter konstigt men grainwhisky kan hantera hög ålder. Åtminstone upp till 40 år.
Denna 26-åring doftar fragrant av färsk tobak med luftiga trätoner och syrliga krusbär som har drag av sur tröja.
I munnen koncentrerad toffee och fragrant fanér. En bit in Pommac-friska toner som tar på sorbet. Långsam karamellig halvtorr eftersmak som är ren och läderflämtande.
Jag vill ha ut mer av whiskyn och börjar vattna. Några droppar framkallar polerad ek och herrparfym i näsan ihop med surkart och lite syltlök.
Mer vatten renar upp och balanserar. Mer läder och torkad frukt som får en charmant rostad ton. Sober elegans!
Smaken bubblar av exotisk guava med lite vatten. Halvvägs eterisk pirrig ek och stramare kärnhus. Lång segsöt pralinig beska i refrängen.
Mer vatten gör munnen savande och lång. Söta toffee-toner överrumplas av syrlig kumquats som övergår i fragrant läder och tobak. Läskande men rätt enkel final som är lång. Varmfodrad stram ek håller liv i efterspelet.
Först nu är jag övertygad. Dubbelvattnad infinner sig balansen mellan de söta och syrliga tonerna från destillat och den torra, mer strama eken. Ändå ingen klockren grainwhisky, den hade varit bättre närmare 30-årsåldern.
Den stora kritiken mot Special Releases är såklart prissättningen. För 20 år sedan fick man en 24-årig Port Ellen för 110 pund vilket motsvarar 1570 kr. Lägg till en femhundring och du får en 12-årig Clynelish idag, som inte ens är bra.
2002 års Port Ellen är en av de bästa genom tiderna. En sällan skådad argsint 24-årig Port Ellen, inte röktokig, istället vasst fruktsyrlig och hett kryddig.
Ur provningsprotokollet: Storslagen imperialistisk öppning, syrlig frukt lamslår gommen, småcitrus och aprikos, söt persika; mot slutet tar ekkryddor över, ingefära och kardemumma.
Långvarig eftersmak, oerhört läskande och god, fruktäventyret fortsätter, snäppet torrare, hårt rostad karamellmalt landar whiskyn i julgodis! Munhålan bränner länge, behagligt.
12 000 flaskor gavs ut 2002, en djupt demokratisk gest, hur många lyckliga stunder har inte denna whisky bringat mänskligheten!
Men prissättning kan inte bara utgå från ålder. Vi ska vara tacksamma för att Diageo fortsätter att varudeklarera innehållet i flaskorna. Mortlach-utgåvan innehåller ung whisky men säkerligen gammal också, därav det höga priset.
När det gäller Special Releases betalar man för ynnesten att få dricka sprit som få andra whiskyhus klarar av att tillverka.
Du köper know-how och hantverksskicklighet. Lagren av whiskyfat är närmast outsinliga och de bästa väljs ut för den här serien.
Mest självklart köp är såklart Oban med sina 1249 kr. Mest prisvärd är Glen Ord där man får 5 år till i flaskan för bara 1399 kr. Dyrare är Cardhu men kvaliteten är också väldigt hög. De tre flaskorna ska du ha.
FOTNOT: Lagavulin 12 år och Talisker 11 år släpps 9 december. Recensioner publiceras dagarna innan. Båda är rasande bra…
