Lagavulin är stället med de små pannorna och den stora whiskyn. 16-åringen är rök-klassikern alla andra mäts mot. Konstigt eftersom den är så otypisk för Islay med sin kultiverade bedagade rökighet olik de mer rättframma kollegorna. Man brukar säga att det tar 16 år att tämja odjuret som i yngre åldrar har svårt att lägga band på sin oregerlighet. Jag minns 15-åriga Laphroaig som var en viskning jämfört med 10-åringen, sofistikerad men lågmäld i jämförelse med storsäljaren. Där skiljer sig Lagavulin som fortfarande har kraften i sig, modererad av mångbottnad ek. Öl&whisky-legendaren Michael Jackson var inne på att man använt sherry-fat för att få ner laggan på jorden. Okunskap såklart, det är eken som gör jobbet, vinek har man aldrig haft någon anledning att lägga ner ute på ön. Vad ska Johnnie med sherry-rörig röksprit till? Ändå har aldrig någon tagit reda på hur 16-åringen görs. Jag tar med mig frågan till blender Keith Law:
– Det är Craig Wilson som gör Lagavulin. Det är mest amerikansk refill-ek i den. Efterfrågan är stor så produkten blandas i stora kar på 50-60 000 liter regelbundet.
Det är alltså tiden hellre än faten som gör whiskyn. En del oxidering förekommer säkert mot slutet då en fjärdedel av innehållet dunstat. Jag är ute efter de där estrarna som Jackson misstog för sherry men som går djupare och tyngre, förmodligen en produkt av luftspalten och självklart eken.
12-åriga cask-versionen som Special Releases ägnar sig åt är en helt annan filur. Först och främst söt, där under rasar röken. Den hänger inte ihop liksom. Jag har aldrig riktigt förstått haussen, fansen hyllar den okritiskt. 2013 års upplaga uppförde sig som en NAS:are, stickande brandrök svaldes av sötsimmig ungkola. Men året därpå hade Law skruvat till balanserna bättre, fortfarande brutal men i balans, inte övermåttan dumsöt, röken tar större plats än tidigare vilket gör whiskyn väldigt god. 2015 dippade den igen, ostyrig och simpel, balanserna rättades till med dubbla vattenskvättar, klassisk mörkmårdsliknande sötrök i avslutet. Ifjol hände det oväntade med en begåvad 12-åring, visserligen lika sötbelamrad som vanligt men frukten levde upp på ett nytt sätt och torvröken var insiktsfull på ett sätt som vi känner igen från 16-åringen. En upplevelse värd 92 poäng du bara måste söka rätt på.
Ledordet för årets Special Releases är överlag BALANS. Keith Law har verkligen lyckats summera sina fat så att inte mycket sticker ut, de där egenartade individualisterna vi skymtat de senaste briljanta årskullarna lyser med sin frånvaro. Han påpekar också att de rökiga faten varit mest konsistenta, lätta att jobba med. I en blenders värld betyder det att man inte får några överraskningar, stilen hålls ihop. Det handlar om hundratalet amerikanska refill hogshead-fat, ifjol var det istället barrels i mixen. Upplagan ligger kring 25 000 flaskor. 12-åringen känns igen. Det låter orimligt men på något sätt är tappningen för vag, whiskyn framstår som en NAS trots dussinet fatår. Liksom en ung Ardbeg fast utan den infallsrika röken. Laggan luktar ungt och slutar ungt. Men vattnad blir aromen bolmande attraktiv liknande fylliga vetebullar, som rökigt björnlim ungefär. Och smaken är en höjdare, längre bulldegsaktig med rökbubbel, strax fruktkaramell och mot slutet explosiv jod och torvrök. Fast så pöser allt ut i fruktkola och ungrök i avslutet. Formatet är fel helt enkelt, 12-åringen kommer aldrig att komma i mål. Man undrar hur en 16-årig cask strength-utgåva smakar?
Den som varit på Islay vet hur ”mysigt” det är strosa runt i Lagavulin Bay, atmosfären är en smula mystisk och man känner historiens vingslag. Ruinen på udden ut mot havet kallas Dunyvaig Castle och var Somerleds fäste, förste Lord of the Isles. Stället blev en del av dagens Diageo 1924 och slockande som många andra under kriget. Elektriskt ljus drogs in först 1948. Destilleriet lämnade dåtiden 1951 när en omfattande renovering inleddes som året därpå ödelades av en explosiv eldsvåda, först 1953 återupptogs produktionen. Förre ägaren Peter Mackie som hade blenden White Horse låg i fejd med Laphroaig och byggde kopian Malt Mill som hade sin separata produktionslina intill Lagavulins fram till 1962. Whiskyn gavs ut med White Horse som banner och var 12-årig, den uppgraderades till 16-åring 1987 för att kröna Classic Malts som seriens äldsta och finaste malt. Där har vi det. 12-åringen är egentligen originalet, en helt vanlig råsälle från Islay, busen öborna höll sig undan och istället sökte upp snällare whisky utan så mycket rök. Men världen kan inte få nog av Lagavulin. Särskilt om det står 16 år på etiketten.
Lagavulin 12 år pre 2005-2017 56,5%
Review av Henrik Aflodal Stor ungrökig fullkornsarom, fruktkolamäskig. I kanten sälta och syrup. Vatten balanserar, bolmande torvrök och vetebullar – snyggt! En ren skön björnlimsodör. Mer vatten bluddrar till det, röken slukas av sötman.
Väldig sötrök i gommen, jod och torvrök och tjära, sötman slätar över och snällar till det. Vänder strax i syrlig fruktkaramell och tunnare/torrare tobaksrök, mot slutet mjuk pepparkaka. Sockrig tjock epilog, kanel- och kardemummabullar, grötigt slutackord. Vatten förlänger smaken, bulldeg och torvrök bubblar, fruktkaramell tar fart, explosion av jod och torvrök. Lite besviket halvlång ungrökig sorti av fruktkola och sockerlag. Mer vatten ger sockrig rök-mun, därpå peppriga kaffetoner. Utgången är oregerligt ungsockrig fulrökig – men brutal och tung, vilket ändå är rätt coolt!
Limited availability 15th Special Release; refill American oak hogshead.
SB-nr 40083, 1099 SEK.
90/100p 
23 
23 
22 
22
