Reviews Kan en rom nå lika högt eller högre än maltwhisky? Meningslös fråga kanske. Många vill tvinga fram jämförelser mellan spritkategorier. Frågan är felställd. Vad är att föredra mellan hund och katt? Det enda halmstrået är att skatta komplexitet och variation i uttrycket men att jämföra doft- och smakupplevelser är omöjligt.
Ska man ge sig på det mest avancerade i romvärlden är Jamaica ett bra ställe att börja på. Gammaldags metoder med uthållig jäsning och kokning i skruttiga pot stills. Arommaximering verkar (ofrivilligt?) vara ledordet.
Man skiljer på fyra varianter utifrån mängden estrar. Från lågesterstilen Common Cleans (80-150 gr/hlpa) via Plummers (150-200 gr/hlpa) och Wedderburns (200-300 gr/hlpa) till den mest esterrika Continental Flavoured (700-1600gr/hlpa). Vi ska snart gå i klinch men den tyngsta stilen.
Öns destillerier specificerar sina recept med bokstavskombinationen (likt Four Roses i Kentucky som laborerar med olika jästsorter och mashbills). Här skiljer man på typ av melass, jästsort, jästid/temperatur, kolonn/pot still samt klippunkter för destilleringen. Uttänkt och snudd på vetenskapligt, precis som trenden är i nya världen-destilleringen.
Jamaica som rom-nation har bedarrat. I början av 1900-talet gjorde man mest romsprit i världen. Idag återstår sex destillerier – Hampden, Appleton, Innswood, Clarendon, Worthy Park och Long Pond.
Vi ska till Long Pond som ägs av National Rums of Jamaica. I Trelawny-distriktet har rom förmodligen kokats ända sedan 1750-talet. Efter andra världskriget hamnade Long Pond under Seagram’s kontroll och började jobba för jättemärket Captain Morgan.
Fabriken hyser fem klassiska pot stills och är känd för sin förmåga att koncentrera estrarna på ett sätt som möjligen matchas av Hampden Estate. Bokstavskombinationen TECC betecknar rom med en extremt hög esterhalt på 1500-1700 gr/lpha. Lagrad i 11 år med en avdunstning på över 57% gör kvarstoden synnerligen exklusiv.
Burdus arom av avgaser och cigarrök på en bas av sockerkaka/mjuk pepparkaka, bakom spår av tangerine. Denna återhållsamma sötma liknande tobaksblad/rökrock är enastående och kan liknas vid whiskyns remarkabla gammelestrar i effekt. Omöjligt att förbli oberörd inför denna singulära odör som inte kan upplevas annat än i ett romglas från Jamaica.
Rik men stram frukt i munnen, strax kokosfett och citronsoda plus avgas-dunster. Halvvägs vingummi a la svarta vinbär och tjockare läder-ek. Lång vingummi-epilog med svartvinbärssaft, smekande avgas-ångande. Dosera försiktigt i munnen, spriten håller ju 62,5%! Smaken är frukt-otrolig, så väldigt smutt.
Lite vatten ökar frukten i nosen ihop med cigarr-aromen. Munnen får ett förslag av nötkräm följt av oloroso-liknande fruktighet, vingummin frammanar en komplex fruktighet. Avgången är långvarig och sherrylik (!), romen flämtar av söta avgaser. Stanna här, ökad vattning gör romen kärvare och fruktkonfys.
Cambridge var kollega med Long Pond i Trelawny men stängde ner 1947. Romen härifrån var omtalad och omtyckt på ön och Long Pond har försökt sig på att göra en replika av Cambridge-karaktären. Vi hamnar i den specifika Continental Flavoured-stilen igen. Beteckningen STCE står för Simon Thompson Cambridge Estate vilket innebär en esterhalt på 550-700 gr/hpla. Avsevärt lägre än ovanstående rom men likafullt en Contintenal Flavoured-rom.
Den här aromen kan jag inte skaka av mig. Den sitter brännmärkt för evigt i mitt smakminne. Stor bouquet. Skumgodis och gammal pipa blandat med läderfåtölj. Under en sorts torvrök. Det luktar som en gammal whisky fast ändå väsensskilt.
Härlig fruktsötma i munnen byts i bakad fruktighet och mot slutet syrligt syltig frukt, alltmer sherryliknande. Lång tangerine-finish som också är väldigt starkvinslik.
Aromen är svår att slita sig ifrån och funkar fint när man vattnar också. Lädertonerna accentueras, savande romsötma ackompanjerar, skumgodis ibland. Otrolig rent ut sagt.
Smaken är svårare att hantera med vatten. Energin löper amok och romen blir svårdrucken. Det är först efter 3 skvättar den blir passabel. Långsam smakutveckling. Börjar i rökrock, varpå fruktkompott med tangerine vecklas ut. Mitt i läder/rökelse. Längre eftersmak, syrligt starkvinsaktig och rökfragrant. Komplext avmätt i stilen men ändå energirik.
Båda dessa Long Pond är unika. En ny nivå för världsromen. Kan inte hjälpa att jag jämför med maltwhiskyn och jämförelsen landar i att det här håller absoluta världsklass i prestanda. Solitär-status.
