Reviews Rökig whisky i främmande fatmiljöer kanske är trendigt men inte alls självklart. För vad slår egentligen ett bra rökdestillat lagrat i vanliga refillfat? Att lägga röksprit i nyhämtade bourbon barrels från staterna är för mig ett gränsfall. Eken läker ut för mycket söta toner som maskerar rökbolmandet.
Det självklara exemplet är Laphroaig som på 1990-talet rensade upp i fatregim. Ballantine’s blendertrojka – med Sandy Hyslop lägst i rang då men ensam herre på täppan idag – bestämde oåterkalleligen att 10-åringen enkom fick tas ur 1st fill barrels.
Följden blev att rökigheten ställdes i lä. Man noterade skiftningen tydligt på 00-talet och whiskyn beskrevs som den perfekta rökvirren eftersom rökkicken kom tidigt och eftersmaken ebbade ut med en skön sötma. Med strupen så torr, så fort var det bara att löga sig ännu en gång!
Bowmore var först i rökvärlden med att experimentera med allehanda vinfat. Rödvinsförsöken var ömsom bedrövliga, och fantastiska. Bruichladdich följde efter med vinmännen Reynier/Coughlin vid rodret.
Tycke och smak är en förvärvad ’skill’. Man måste vänja sig vid nya smaker och om utförandet sker med sjangtil kvalitet blir det bra i gommen till slut. Så visst fungerar röksprit i vinfat bra men bara som variation i vardagen. Rök i vanlig ek är alltid bäst, i alla fall på Islay.
Men nu ska vi till Campbeltown där Springbank-folket har lekt runt med sitt rökdestillat Longrow i många år. Whiskyn stoppas ner i vad som helst egentligen.
Vilket nog inte är så dumt ändå. Longrow har en locket-på-rök som kan behöva lirkas med för att bli intressant. Den kan aldrig tävla med Islay-kvaliteten 20-talet sjömil bort från Kintyre-halvön.
2012 gjorde man sin första rödvinsfat-tappning kallad RED. Responsen blev så lyckad att efterföljarna fick en helt en egen serie där den gemensamma nämnaren är färgen på vinet vars fat man återanvänder.
Den här 11-åringen har legat i tawny portvinsfat. Tappad på flaska vid fatstyrka 57,5%. Stark whisky kan ibland stocka sig i nosen, särskilt om man som här joxat med konstiga fat.
Det luktar schwungfullt illa av ostkant åt chevré-hållet med lite metallisk blåmögel-flor. Ovan böcklingpastej, i kanten fanér/spån – en sorts enrisodör.
Tappa inte modet gott folk. Det är omöjligt att misslyckas med en smak doppad i finfina portugisiska starkvinsfat! Saftig mun av fruktkompott med cigarrök därpå och flödande nektar. Mot slutet sötaktig komocka förstärkt av sött starkvin!
På hela taget old-school-dammig. En resa tillbaka till Campbeltowns storhetstid i slutet av 1800-talet kan man föreställa sig. Den här whiskyn måste man vattna, inte bara på grund av styrkan, utan för att bena upp nosens brötighet.
Doftångorna lättar med vitmögelost/camembert. På djupet hallonsylt med en portvinig rå charm. Under metalliskt ostig med torvröksskyar.
Smaken är saftigt portvinig. Strax kryddigt lyft plus tropisk frukt, sent sotig sur torvrök. Sötsyrlig fruktkaramell i eftersmaken som är lång. I basen torvrök som går mot tjärpastill. Rätt allvarsam utgång som ställer whiskyn i mer gynnsam dager.
Vattning rekommenderas för att ge whiskyn bättre struktur. Doften är fortfarande knepig men lättare att tas med. Smaken är förföriskt starkvinig. Precis som man kan förvänta sig när det står Tawny Port på etiketten.
Men det fina är ju att riktig torvrök slipper fram i refrängen och skapar en sorts surfruktig rökkvalitet som är rikt belönande. Bravo Frank Mchardys efterföljare!
