Maltwhisky-VM För många är sherryfatslagrad whisky rena drömmen. Gärna plockad ur oloroso-fat som är vanligast i Skottland där fattypen var den gängse i början av 1900-talet. Skottarna hämtade hem nytömda butts från Bristol där sherryhusen lastade av massor av fat för den engelska marknaden.
Sherryfat är fortfarande den vanligaste fattypen för destillerier som vill stöpa om karaktären på sin husmalt. Starkvinsfatet förändrar nämligen karaktären på whiskyn rejält med dominant smak av sherry.
Detta är också ju poängen med Maltwhisky-VM:s tävlingsklass SHERRIED. Att samla upp alla dessa avvikande fatvarianter som gör om en whisky smakmässigt.
Men uppgiften att sålla fram den alla bästa sherrywhiskyn är inte helt enkel. Just för att allt smakar så mycket av fatet. För destillatet gäller det att bryta igenom sherryvallen och stå ut i en blindprovning.
Juryn i Örkelljunga grep sig an uppgiften med entusiasm. Och det var sannerligen ingen lätt prövning. Det gemensamma sherrytemat gjorde att alla whiskys drog åt samma håll. Kvaliteten på tappningarna var dessutom genomgående mycket hög, vilket inte gjorde uppgiften lättare.
Vissa destillat är bättre på att passa i en sherrykostym än andra. Som Glenrothes. Destilleriet i staden Rothes har byggt sin singelmaltkarriär på sherryfatslagrad whisky. Av högsta kvalitet.
Whisky Maker’s Cut håller ovanligt nog högre alkoholstyrka än vanligt med sina nästan 48,8%. Vilket ger tappningen en täthet och ett driv som man faller pladask för, menar VM-general Henrik Aflodal:
– Glenrothes styrka är att destillatet lirar så bra ihop med sherrykaraktären. De båda stärker varandra. Här smakar det rik sherry direkt med torkad frukt och praliner som mynnar i en segbesk final med syrliga sherrytoner. Rätt tungt faktiskt, en riktigt bra sherry-dram.
Att styrkan är viktig i en blindprovning fick Aberlour erfara. Majoriteten provare sprang förbi 16-åringen som med sina 40% inte sticker ut tillräckligt mycket. Vilket är synd, tycker Henrik Aflodal:
– För Aberlour är det här med sherryfat en konstart. Den bästa sherrywhiskyn bjuder ju på annat än sherry. Här doftar det hallonsylt och kakiga malttoner. I munnen hallon-shortbread och djupsinnig oloroso med markerade ektoner i eftersmaken. Aberlour när den är som bäst.
Amerikanska Westland kokar ett karaktärsfullt destillat med kaffetoner som gifter sig väldigt bra med sherryfat, fortsätter Aflodal:
– Rätt frisk saftig sherry-nos med snygg gräsig touch. Imponerande savande mun där sherrytonerna färgas av espresso. Klingar av rätt fort vilket gör whiskyn lättdrucken. Men så har den inte legat så många år på fat.
Juryns röster spreds relativt jämnt över startfältet vilket inte är så konstigt när smakerna utgår från samma tema samtidigt som kvaliteten är hög.
Det blir svårare att sticka ut och synas i ett sådant sammanhang. Då blir alkoholhalten ett viktigt vapen. Vilket kanske förklarar den svenska skrällen High Coast, som samlade flest röster från juryn.
Tappningen Berg jobbar med de sötaste av sherryfat, Pedro Ximénez. Det intressanta med whiskyn är att starkvinstonerna inte tillåts ta över, det norrländska destillatet orkar stå emot. Dessutom utan understöd från röksprit, som High Coast brukar ha med i sina utgåvor.
– Berg har blivit märkbart bättre sedan premiären 2019, tycker Henrik Aflodal. Doften har mer fart med kryddig sockrig sherry. Smaken är renare och underbart saftig med ett tumult av estrar. Ungdomen ger en halvlång eftersmak vilket är bra. Det är den goda smaken man kommer ihåg.
Svensken levererar en enkel vägvinnande smak utan tunga ektoner. Vilket kanske förklarar att destillatet rankades före de två andra skottarna på pallen.
Att Berg lyckades slå en före detta världsmästare som Glenfarclas är inget annat än en sensation. En whisky som lagrats 15 år på ekfat. Likt Aberlour mixas sherry- och bourbonfat vilket ju skapar en balans som är önskvärd.
Blenders brukar säga att det inte finns något svårare att sätta ihop en whisky med bara sherryfat eftersom starkvinet är så dominant och inte lämnar mycket utrymme för destillatet att glänsa.
Och ex-mästaren bjöd också på en mer varierad whisky än konkurrenternas. Doften av savaräng med bladiga, äppliga toner, fick Henrik Aflodal att tända till:
– Aromen är så annorlunda i sammanhanget. Man blir glad av att bara lukta på whiskyn. Smaken är fruktigt stor med tropiskt anslag, följt av vuxnare amontillado-sherry. När sherrydosen hålls ner något ges också utrymme för kryddpirr från självaste Glenfarclas.
Provningsledaren lovprisar också eftersmaken av aprikosmarmelad som bär framåt av värme från ekfaten. Helt enkelt en karaktärsfull whisky som också lyckades ta sig vidare, fast med minsta möjliga marginal. Och det tack vare juryordförandens dubbelröst. Som med ynka 2 poängs skillnad räckte till en semifinalplats.
Glenallachie var Aflodals andraval på en tredjeplats. En whisky som satte ner sherrytemat precis som man förväntar sig att det ska smaka. Doften var intensiv med choklad och sultana-russin, lovordar whsikyexperten:
– Whiskymakare Billy Walker vet precis vilka knappar han ska trycka på för att få sherryfansen att tända på alla cylindrar. Smaken är simmigt oloroso-saftig med en spännande rom-klang som gör tappningen tung och märkvärdig
SHERRIED style | Örkelljunga 13 maj
1. High Coast Berg 50% = 51 poäng
2. Glenfarclas 15 år 46% = 24+6
———————————–
3. Glenallachie 15 år 46% = 26+2
4. Westland Sherry Wood 46% = 19
5. Glenrothes Whisky Maker’s Cut 48,8% = 18
6. Aberlour 16 år 40% = 6
Röstförfarande: Varje provare röstar på de två malter man vill ska gå vidare till semifinal. Guldkandidaten får 3 poäng, silver ger 1 poäng. Juryns ordförande har dubbel röststyrka (redovisas ovan som +6/+2).
Tävlingsklasser: VM har tre smakkategorier. Sherried (vinfatslagrad), Peated (rökig whisky) och Malty style (varken vinfatslagrad eller rökig whisky).
