LÄS MER Vad dricker vi för sorts whisk(e)y? Svenskens konstiga dryckesvanor
SVENSKARNA ÄR JU närmast besatta av skotsk whisky. Men vad gör man när Scotch inte funkar rent smakmässigt? Den som inte kan undvara whisky i glaset hänvisas till Canadian, Bourbon eller Irish whiskey. Vi bestämde oss för att ta reda på hur grejorna smakar. Vad är godast och vad är mindre gott?
En kul uppgift för oss provare såklart men våra fynd kommer knappast att förändra världen. Det är ju inte så att den som dricker Lord Calvert, Jameson eller Jim Beam kommer att ändra sig bara för att vi tycker si eller så.
När man tittar på blockbusters volymmässigt förstår alla att det handlar om vanedrickare som troget och lojalt kör på med samma flaska i varukorgen vid varje besök i Systembolagsbutiken. Panelens rutinerade herrar vittnar båda om hur de själva resonerade förr, och hur den här stora gruppen av whiskykonsumenter fortfarande fungerar.
– Hela 1980-talet drack jag bara Buchanan’s Black & White. Det fanns ingen anledning att prova något annat. Jag fick den smak jag ville ha, och förtjänade, skrattar Robert Seaton.
Då management-konsult med världen som sin arbetsplats. Hemma hade han alltid ett stash av flaskor med den välbekanta svartvita etiketten, inköpta på flygplatser. Nu glaskonnässör med egen glasaffär på Odenplan i Stockholm. Ingen i Norra Europa kan mer om glasets inverkan på olika dryckers doft och smak.
– Vår generation fungerade så, fyller Louis Reps i. Whisky var en statusmarkör på så sätt att man skulle dricka skotsk whisky. Men det räckte med en vanlig blended, inget dyrt och flashigt, det var bara slöseri med pengar. Man hade sitt märke och drack slentrianmässigt whiskyn med is eller en skvätt sodavatten. Det var så det skulle vara.
Louis Reps är också affärsman men med ett stort intresse för whisky. Han samlar på utdöda destilleriet Glen Lochy och staplar spritmemorabilia på sitt kontor. Men Louis Reps är framförallt en auktoritet på svensk sprithistoria.
Båda herrarna tröttnade som många andra på enfalden när de blev äldre och har upptäckt den stora variation av smaker vin- och spritvärlden erbjuder.
Jag själv (Henrik Aflodal) är ju yngre och spritdebuterade först i slutet av 1980-talet och hittade snart fram till Classic Malts som slog igenom på 1990-talet. Som så många andra har jag hoppat över den normala blended-perioden även om jag alltid följt parallella spår, inte minst på grund av mitt intresse för cocktails och drinkar.
