Reviews Guyana ligger inklämt på den sydamerikanska nordkusten mellan Brasilien och Venezuela. En brittisk koloni som lösgjordes på 1960-talet och blev ett eget land. Det är från Guyana man får Demarara-rom som tar namn efter floden med samma namn.
De en gång över 300 destillerierna har kokat ner till ett par. Det stora statliga Diamand Distillery med sin El Dorado-rom, och ytterligare några småställen. Den här romen är delvis gjord i den legendariska Port Mourant-pannan, världens äldsta rompanna. Som alltså bosatte sig på Diamond vid milleniumskiftet.
En dubbel ’pot still’ i trä som togs i drift 1732. Den har en egensinnig konstruktion där kopparhalsen från den första pannan leder spriten rakt in i nästa för att därefter mellanlanda i en retort-bytta innan slutlig kondensering.
Konfigurationen och storleken på systemet som rymmer nästan 19 000 liter ger en ordentlig reflux. Samtidigt renas alkoholen rudimentärt på grund av träkomponenten vilket gör att spriten ändå blir tung, kraftfull och oljig.
Mourant-destillatet har blandats med ett singelkok i Versaille som är en annan träpanna samt lättats upp med ett destillat från en modern kolonnpanna.
Demarara-rom beskrivs också som mörk, sträv och smakrik. Somliga tycker att det smakar whisky. Särskilt de exemplar som är långlagrade. Vi talar ju om den engelska skolan och då blir det så. Tungt och kanske svårbegripligt?
Compagnie des Indes har hämtat hem detta romfat från Guyana som fått sluta sina dagar i Jura-bergen i Frankrike. Destillatet är 9,5 år och hamnade i flaska i mars 2023. Fatkvaliteten är inte purfärsk utan det handlar om ett återanvänt romfat som bara fylldes på med ny sprit i september 2013.
Spriten stånkar av söta estrar och fet oljig sprit. Det är arbetsamt och tungrott. Redan doften får en att baxna. Guyana-koket har en tjock och stor arom. En pulserande syruplik odör med bourbon-vanilj. På djupet lite arrak och murken ek.
I munnen tobak och lätta arraksångor i en chokladsåsig smak som tar på kokosfett och träig matbanan mot slutet. Halvlång kokos-smörig refräng som bärs av en lätt rökelseton, gränsande till gödsel.
Här gäller det att räta på ryggen så man inte tappar fotfästet och drunknar i de mörka sockerarterna! Den här flaskan är för fans av den nedgrävda Demarara-stilen. Den som tror att lite vatten kan rensa luften är ute på mörka vatten. Det blir bara temporärt lättare.
Visserligen blir doften rikare bourbonvaniljig med chokladpralin och fagranta toner under. Kanske anas även lite syrliga estrar?
Ren lätt smak av halvtorra estrar och mandelspån, sent chokladsåsig. Längre efterspel, fast ännu fetare kokossmör med trögrörlig vit choklad, en aning fragrant rökelse räddar avslutet från dryg kvävning.
En makabert tungfotad rom, trögrörlig och tjock överallt. Söta tunga toner av vanilj och kokos möter banal chokladsås. Jag letar efter piggare frukt-estrar men går bet.
Det enda spännande med dekokten är den där rökelsetonen som frambringats av träpannorna och vårdats av 9 ekår. Men överlag alltför kokosfet för att flyga högt.