Reviews Gotländsk whisky ska vara rökig. Om någon nu inte har fattat det ännu. Men så är det, klart uttalat av upphovsmännen. Som möjligen ser ön som en svensk motsvarighet till Islay.
Gotlänningarna har träffat en fin ton i sitt whiskykok. Trots den ringa åldern klarar sig whiskyn från de värsta ungdomsfadäserna. Såklart jobbar man till stor del med mindre fatstorlek än 200-liters barrels.
Utgåvorna döps efter platser på ön. Gotländska namn såklart. Ullahau ligger på Fårö. Hau betyder sanddyn, och Ulla kan betyda ull. Den som någon gång barfota pulsat omkring på en vitsanddyn vet att underlaget är mjukt som ull.
De drygt 8000 flaskorna kommer ur en mix av bourbon- och sherry-fat. Sherry-inslaget är ett nytt spår men kanske inte nödvändigt. Ullahau är bra men verkligen udda. Obalanserad men innehållsrik. Intressant nördigt okommersiell.
Simmig sockerlagsarom av granskog. Under skavad ek, ibland fiskrens. Rätt stum nos, men växer av att vädras. Mer tablettask och lite mint.
Simpel mun, skogssmaker som granved och mossa samt solvarm jord. Syrupen växer med blommiga övertoner, under ökar jod och torvrök – smart.
Mild ljus rökosande eftersmak med slingrande eterisk rökmynta plus torvrök och tjärad plank, torr kreosotlik men utan den skarpa beskan.
“Ullahau är som en tjurig gotlänning. Udda men innehållsrik.”
Vatten exponerar ungdomen i näsan. Sockrigare renare arom, böcklinglik. Saftig rökstörd käft, mot slutet mjuk pepparkaka och knäckebröd. Smaken brakar på med frejdigt humör. Savande ungfruktig eftersmak, en sorts surrök.
Eftersmaken vid 46,2% är fantastisk, whiskyns bästa parti. Annars en simpel och yxig Isle of Lime. Knappast en walk-in-the-park-virre. Mer som att streta fram på Ullahaus sanddyner i grinigt väder – friskt vågat och utmanande. En tjurig gotlänning helt enkelt.
