Reviews Det är tur att man varit med förr. När det vankas 100-åriga legender i glaset är det lätt att darra på manschetten. Framför mig har jag sju åldringar. Glasen är ”scramblade”. Jag provar helblint utan att veta i vilken ordning åldrarna kommer.
Äldst är 100-åringen kokad av familjen de Montal i Armagnac år 1920. Serien kliver vidare genom 1900-talet i jämna tiotal till ynglingen från 1980 som ”bara” är 40 år.
På gården odlas druvorna Ugni Blanc, Colombard, Folle Blanche och Baco. Spriten kokas en gång i alembic-panna och har legat på fransk Tronçais-ek inledningsvis för att så småningom flyttas till större 400-litersfat som är slitna, vilket gör att åldrandet avstannar.
“Destillatet från 1920 uppför sig precis som en distingerad Armagnac ska göra.”
Testet sker i två steg. Först nosar jag på hela batteriet och smakar sedan med omtag samt sätter mina poäng. I nästa etapp tar jag reda på vad som är i respektive glas och gör en ny översyn, men nu med information om åldrarna. I andra vändan plockar jag glasen i tidsordning från 100 år ner till 40 år.
Förfarandet är avslöjande. Mest kraft och fart hittade jag i de yngsta glasen. Där rör armagnacen om och tar plats. Några av de äldre uppförde sig konstigt och kommer inte ut helt lyckade med obalanser.
Gissa vilken som verkligen lyfte sig över de andra? Jo, faktiskt äldsten. Destillatet från 1920 uppför sig precis som en distingerad armagnac ska göra.
Det känns redan på doften att det här är äkta vara. Fragranta dunster av nektar och gammalt trä med inslag av söt fänkål. Ett skolboksexempel på hur en väldigt gammal armagnac ska lukta. En djup sötma likt ett gammalt sötvin.
Smaken är saftig och liknar tropisk fruktsoppa med gammelestrar överallt. Eken skuggar, mot slutet läskande. Intrigerande aromatisk eftersmak, mörka ektoner som balanseras av pikant pistage plus nektar. Verkligen savande med mild värme som bär länge länge. Ändå försvinnande lättsam.
Gammal är alltså äldst. Destillatet från 1920 är det mest komplexa i uppställningen. Eken byter hela tiden plats med estrarna. En utomvärldslig armagnac.
90-åringen då? Den är förbluffande nog ofullgången. Det luktar karamell och våt päls med vaniljglass och lite sylt. Ung-toner alltså men ändå i balans. Söt godis-start i munnen med fruktkola och ekvärme. Mot slutet lite knäckebrödstoner som skulle kunna vara rök.
I eftersmaken glider brandyn över i oloroso-liknande fruktkola med en aning kryddighet. Ganska stor smak alltså med starkvinsreferenser. Gamlingen levererar men är inte extraordinär i likhet med sin äldre kamrat.
80-åringen känns också ung på doften. Mäskig trocadero med sockervadd under. Som en ungfruktig whisky ungefär. Smaken är ett debacle. Fruktsötma som kantrar i parfym. Det skulle ha gått helt åt fanders om inte sötman funnits där, en whisky hade varit odrickbar. Nu klarar sig brandyn näppeligen. Ut kommer en sorts fragrant söthet som är tolererbar.
Parfymen ligger kvar den halvlånga eftersmaken som är sherrysockrig i stilen. Den här starkvinsfinishen räddar avslutet och destillatet framstår som rätt trevligt ifall man tilltalas av parfymdimensionen, själv blir jag störd.
“Några av de äldre uppför sig konstigt och kommer ut med obalanser.”
70-åringen är egentligen rätt bra men onödigt nedtonad. Destillatet har liksom tappat bort sig själv. Dämpad syltig doft av svarta vinbär och vingummi. Lugn fruktmun med gröna äppelglimtar och sockrigt portvin.
Lång aromatisk utgång som är fruktgåpåig och läskande vitt portvinsaktig. Enkel men med driv. Levererar kvalitet utan att sticka ut. Pålitlig gammel-armagnac.
Det är nu det vänder. Armagnac de Montal orkar med 60 års lagring verkar det som. Destillatet tillåts ta plats, särskilt munnen lever upp mer jämfört med de äldre upplagorna. Doften är dock dämpad. Choklad och cellulosa-trä med sötade röda vinbär under, i basen florsocker/syrup. Vädring ökar sötman och samtidigt komplexiteten. Jag gillar den här doften.
Euforiska trätoner i munnen som gör de söta druvorna fragranta, sent ramlar starkvinstoner ut, mot slutet tunnare äppelmos. Eftersmaken tar igen förlorad kraft med vintage-port och drottningsylt. Brandyn vaggar bortåt nektar-pustande vilket bara adderar till godheten. Bara att köpa och njuta av, inte minst för alla brandy-älskare av årgång 1960.
“Firar du 50 år i år är detta en obligatorisk födelsedagspresent!”
På tal om jubilarer. Firar du 50 år i år är detta en obligatorisk födelsedagspresent – det finns 90 flaskor! Men tag varning, detta är en personlig och minst sagt underlig armagnac. Den har en umami-vinig söt-doft med inslag av aloe och tropiska undertoner. Bra eller inte? Svårt att säga.
Den frejdiga munnen är utåtagerande med oväntade fruktkast och gör en ännu mer förbryllad. Det börjar i söt syrup med pikant aloe, strax tvål som översköljs av frisk vit persika innan marsala-sockriga toner tar över.
Eftersmaken är sötsimmigt fruktig och samtidigt halvtorrt kryddig. Härlig ek-aromatisk fruktserenad i avslutet alltså. En riktigt bra armagnac som i septetten sticker ut mest karaktärsmässigt.
Även 40-årsfesten ska ha sin flaska. Här serveras en uppnosig pigg arom. Jag gillar den bättre och bättre för varje gång jag återkommer till glaset. Det ”stinker” peach melba och godis med söt vispgrädde – vulgär sockrad energi.
Smaken är oljig med mer peach melba och päronglass och blir allt fetare men också aromatisk med några mint-stick. Lång fet-kryddig avslutning inklusive frisk värme och karamellknäckig fruktsötma.
Väldigt god helt enkelt och lagom distingerad som det anstår en 40-årig armagnac. Måhända primetime för en åldrad Armagnac de Montal?
LÄS MER: 490 års buteljerad Armagnac-historia
