Reviews Det är vackert här i Lochranza, längst norrut på ön Arran i Skottland. Luften är frisk och kylig av morgondaggen. Jag kommer ut ur lagerhuset precis där vi sprätte upp några fat och sippade på rara whiskydroppar i vardande.
Det är nästan skrämmande hur väl intonerad den här whiskyn är. Jag har sedan de första sipparna på 1990-talet haft ett gott öga till detta orökta ödestillat.
Chivas-veteranen Harold Currie som ville göra en Macallan-style singelmalt som avslutning på sin yrkeskarriär. Så mycket Macallan blev det kanske inte. Istället fick whiskyn rykte om sig att vara Skottlands egna calvados på grund av de frikostiga äppeltonerna i de yngre upplagorna.
Men ganska snart växte smakerna till en hel fruktträdgård när eken fick tid att mejsla ut karaktären. På destilleriet pratar man om ’orchard fruits’. En sorts bedagad fallfruktskaraktär som formas med tiden i fat.
Fräschheten överlever såklart och det mest överrumplande med Arran är hur väl den utvecklas i träfaten. Jag har aldrig fått något dåligt härifrån, inte ens halvdant. Man är alltid spot-on när det gäller balanserna.
Det beror såklart inte på att firmans blenders genom åren har lyckats över förväntan. Arbetet i labbet tycks motståndslöst, som om whiskyn gör sig själv. Oavsett vilket fat som pluggas uppenbaras denna frukthelgedom.
Hur det är möjligt att ha så tur med ett nybygge är rätt otroligt. Samtidigt har ju mannarna slipat på parametrarna över tid. Små mikrobeslut som förvaltat och förfinat grundidén som Harold Currie hade.
Gordon Mitchell är mannen som format destillatet från starten 1995. När han gick ut från dörrarna för sista gången 2007 tog Islay-mannen James Mactaggart över.
Och han har inte ändrat en tum sedan dess. Vilket säger en del om precisionen i kokandet här i Lochranza. 12 års acklimatisering var allt som krävs för att skapa en successtory.
För en häpnadsväckande succé har Arran till slut blivit. Året före pandemin tog man ut drygt tusen fat för att buteljera. Under 2021 blev saldot knappa 8000 tunnor och innan post-pandemi-året 2022 är till ända kommer man att snudda vid 10 000 fat.
10-åringen är flaggskeppet. Men allokeringarna är hårt ansträngda. Alla vill ha den världen runt. Sverige har ställt sig i kö. Vilket är väsentligt och viktigt. För Arran 10 år är något man inte kan klara sig utan. Jag drabbas av svår abstinens när smakminnet från Arran-vistelsen gör sig påmint.
Tills dess får vi hålla tillgodo med ett par NAS:are. Vilket kanske är mer spännande, eftersom när man drar ifrån några år, kommer destillatets håvor närmare.
Whiskyn tas från 1st fill bourbon barrels efter ungefär 6 år. Och tappas om till skilda vinfat för ytterligare 8-12 månaders mognad. Ut kommer en 7-årig whisky som andas Arran fast med en twist.
Andrahandslagringen är tillräckligt lång för att sekundär trälagring ska uppstå, när vinet läckt ut och kraftfull ek börjar bearbeta vätskan igen.
Portvinsversionen har stor grön arom av gurkskal med skuggande fallfrukt. En sorts grön fruktton som är lite underlig och inte helt igenom publikfriande. Under finns mandelorgeat och valnöt.
Smaken är söt och livlig och stor. I starten söta malttoner och äppelsyrup. En bit in mer distingerad fallfrukt som växer med syrliga citruskaltoner omgärdade av bitter ek. Eftersmaken är lång och fallfruktseterisk. Sävliga estrar drar, och lite ekfenoler stryker runt i kulisserna – coolt!
Jag sitter i den sjangtila representationsbyggnaden, där prominenta gäster tas emot, och sniffar/sippar på ställets whisky. Det är en ynnest att vara här. Förra gången var stället enklare och huskropparna färre. Men atmosfären har bibehållits.
Kanske beror det på stundens allvar. Jag är medveten om att jag under min livstid kanske bara kommer hit någon gång till. Jag får nästan nypa mig själv i armen för att inte bli gråtmilt sentimental – vilket destillat Arran gör. Allt blir liksom bäst.
Visst, aromen är lite grön och obalanserad men det är ju risken med slutlagringar som aldrig kan bli perfekta. Man missar alltid målet litegrann men samtidigt är det karaktärsbristerna i en whisky som får de fina eftersträvansvärda egenskaperna att framträda än tydligare.
Jag droppar i lite vatten och får en odör av sockrigt portvin. Råskurna sockrade äpplen exploderar ur glaset. I kanten lite motvals valnöt och chokladtårta. De gröna gurkskalen är förpassade till periferin där de inte stör så mycket.
Vattnet triggar alltså eken samtidigt som destillatet lever upp. Smaken blir simmig av chokladtoner och portvinsarom. Halvvägs dyker fruktsoppa upp med en famn konfekt.
Eftersmaken är lång och jämn. Starkvinet skrider stadigt framåt med eteriska ekplank i botten supportade av skalbeska toner. Smaken är ren och saliverande.
Detta är en whisky som är trogen sin ålder. Det smakar 7-årigt fast utan banala ungkolatoner. Här är det portvinet och det färska finstämda destillatet som talar. Gott i kubik och energiskt spänstigt. Har Arran har funnit sin hit-formel, tro?
Tesen bevisas av Amarone-varianten, det smakrika rödvinet från Valpolicella. Och här känns de 7 åren orimliga. Jag har klottrar NO, NO, NO i anteckningsboken. Arran Amarone Cask har en exceptionell verkshöjd.
Det doftar av äppellag. En söt Arran-arom som får en att minnas det tidiga 00-talet då whiskyn kallades ”the Calvados of the North.” Snoken är lite karamellsockrig också, för säkerhets skull. I botten dröjer malt och honungstoner samt lite uppfostrande parfym-ek.
Savande frukteterisk smak som av söt lemonad, dekorerad av rosenblad. Söt småcitrus trummar igång i ett parallellt spår, samtidigt som fallfrukt breder ut sig och blir kärnhus-aktig mot slutet.
Långa böljande efterdyningar av saftiga estrar, fallfrukt och fragrant ek. Och det är den franska ek-tonen som hänger i längst.
Amarone-eken förstör liksom ingenting. Rödvin brukar annars deformera fruktigheten men här är det mer ektonerna som spelar med destillatet, och inte mot. Den eteriskt intressanta dimensionen kommer självklart från vinfatet.
Den sekundära lagringen är tillräcklig för att få vinsyran att träda tillbaka och assimileras. Kvar är bara den där lagom spetsiga ”citrusen” men också saftiga rika estrar.
Jag tar ånyo en sipp, bara för att bekräfta att allting är på topp. Ändå tordas jag vattna, bara för att se vad som händer. Och det visar sig att Arrans fallfruktsstyle bara växer med vatten.
Bouqueten väcks. Blir örtigt blommig, i bakgrunden lemonad och äpplig kärnhusbeska. I munnen saftar whiskyn på som förut men i en mer distingerad stil. Plommon i Madeira faller in i lovsången och introducerar en aromatisk ton av äppelskal, stramare tobak och såklart gungig fallfrukt.
Eftersmaken är långsam med tobak och läder i fronten, och släpande äppelestrar i gumpen. Efterhand alltmer aromatiskt ciderbubblig och värmande. Whiskyn blir bara sötare och mer ek-gungande. SUPREME.
Amarone-pavan är svår att lämna ifred. Kanske är detta mångas nya huswhisky? Fast denna godsak bör inte överutnyttjas. Man får inte fastna här och bli alltför bekväm.
Det är till 10-åringen vi vill komma. Som självfallet är mer vilsam och bättre balanserad. En whisky vi svenskar kräva. Härmed lanseras folkkampanjen ARRAN TEN to SWEDEN!
