Maltwhisky-VM Att blindprova sherryfatlagrad maltwhisky är ingen dans på rosor brukar det heta. Fattypen är så dominant att sorterna gärna drar åt samma håll samtidigt som whiskyn rent faktiskt är mättad med sötma. Sherrywhisky blir helt enkelt tungt att dricka i längden om man får för mycket.
Men det beror förstås på konfigurationen. Talar vi olorosomättade utgåvor som lagrats länge på fat och fått sina kanter från destillatet nedslipade och utjämnade hamnar man fort i ovan beskrivna tillstånd. Som är fallet med 12- till 15-årig sherrywhisky från de mest namnkunniga sherrydestillerierna i Skottland.
Startfältet i denna sherrywhiskydrabbning var av annan art. Ung Nya världen-whisky där destillat-toner tar plats och smakprofilerna spretar mycket mer. Juryn i Avesta hade med andra ord fullt sjå att hänga med i svängarna mellan varje glas som bjöd på väsensskilda smakupplevelser.
Den enda portvinslagrade whiskyn hamnade liksom utanför tävlingen. Juryn fick inte grepp om Penderyn Portwood verkar det som. Med saftig torkad frukt i munnen och pirrande ek med tobaksflagor en bit in. Juryordförande Henrik Aflodal förklarar varför whiskyn inte når fram:
– Penderyns portvinslagring är en av de godaste men tar inte tag i en. Man kommer på sig med att sakna olorosoklangen som liksom indoktrinerar en via alla andra sorter i blindprovningen. Walesaren är allmänt god och fruktig, och det räcker inte.
Rösterna fördelades rätt jämnt över hela startfältet. En tecken på att kvaliteten var hög och jämn. En rafflande tvekamp utkämpades mellan finnen Teerenpeli och dansken Mosgaard. Båda med oloroso sherryfat i sina whiskys. Henrik Aflodal noterar att whiskyn känns ung, balansen saknas, mer tid behövs i faten för att få bitarna att sammanfogas på ett bra sätt.
– Dansken smakar chokladkola med citronsyra som blir rödvinbärs-stram i eftersmaken. Stark och bitvis spritig med en aningen gummiartad arom. Finnen har en omogen sockrig sherrydoft och smakar smörkola och knäck med kakiga olorosotoner i avslutet. Båda känns ofärdiga vilket är lätt hänt när man lägger ung rökfri whisky i ett så dominant fat som en sherrytunna.
Tycka vad man vill om skottarna men de vet vad de sysslar med. Skottland är som en bikupa med ett kollektivt medvetande. Det går inte att göra konstiga saker om man tillhör världens utan konkurrens största spritkollegium. En organisk bjässe som väller fram och smular sönder varje försök till egenartad individualism.
Så kan man nämligen beskriva ångvälten Tamnavulin Sherry Cask som från ingenting tog över förstaplatsen på svensktoppen på 1,5 år. Från noll till över 100 000 liter sålda år 2021. Whiskyn är perfekt i allt trots att den bara är aningen äldre än ovanstående nordiska alster.
– Hatten av för Sverige-ettan. Tropisk nektar a la sherry i aromen som också är Champis-fräsch. Otroligt saftig fruktkola-mun med mycken sherry och lite krydd-pirr som ansluter i eftersmaken. Egentligen inget märkvärdigt, en straightforward sherry dram. Som hade kunnat ta sig vidare om motståndet inte varit så formidabelt.
För så var det. I en blindprovning flimrar inga etiketter förbi, inga försagda ord förleder provsmakarna. Här är det bara de nakna smaklökarna som vägleder och det som kännetecknar en vinnare är framförallt en sak, framhåller Henrik Aflodal:
– Vi är inte här för att hitta den ”godaste” whiskyn. Alltså möta varje provares personliga smak. Whisky-VM handlar om att mäta kvalitet och kapacitet. Nyckelbegreppet är KOMPLEXITET. Den whisky som kan variera sig i doft och smak är mest värdig vinnare. Att lyfta sig från vardaglig, bra whisky till exceptionellt bra whisky.
Två destillerier stack ut i det sammanhanget. Tamdhu som har lång erfarenhet av att lagra på sherryfat är något alldeles extra. Tidigare släktskap med Macallan en bit bort på Speyside har resulterat i att destilleriet haft fri tillgång till de bästa sherryfat som går att uppbringa, menar Henrik Aflodal:
– Det doftar sherry med en blyg oloroso-ton. Det är som att tiden stannar. Man bara sitter där och sniffar och minns sherrywhiskyns barndom på 1990-talet. I munnen smarriga sherrytoner och kokos med en enastående skiftning i ljusare lychee och papaya mot slutet. Den mest överraskande omkopplingen under hela sessionen som fick mig att rysa av välbehag.
Men enligt juryordförande Aflodal fanns inget att göra åt Glendronachs uppvisning – destilleriet som är regerande världsmästare sedan 8 år tillbaka. Whiskyn som tagit upp sherryfacklan efter Macallan och rent objektivt gör världens bästa och mest klassiska oloroso-whisky.
Aromen har en rik oloroso-klang med ett komplext virrvarr av tropisk nektar, noterar Aflodal. Syltigt syrlig sherrysmak med tobak och sträva lädertoner efterhand. Lång savande god eftersmak med citruspirr och körsbärsaccent samt lätta olorosofläktar.
– Glendronach visar hur lätt och svårt det är att sätta ner en oloroso-tappning. Sherry betraktas som genvägen till lättsåld whisky. Men att få till en överlägsen smakprofil likt denna är otroligt svårt har det visat sig i alla sex upplagor av Maltwhisky-VM. Generellt sett är SHERRIED-klassen den svagaste med antingen bedövade eller halvt kvaddade whisky-exemplar.
Glendronach, i likhet med Glenfarclas, driver på oloroso-tonerna och låter inte sherryn ta över. Och det är just 15-åriga Revival som är den mest fantastiska. En whisky som det alltid är svårt att få tag på. Fansen vet vad utgåvan går för och så fort någon butik världen över får in några flaskor snappas de upp av ”de som vet”.
SHERRIED style | Avesta 1 oktober
1. Glendronach 15 år Revival 46% = 25+6 röster
2. Tamdhu 15 år 43% = 19+2
———————————–
3. Mosgaard Organic Oloroso Cask 46,4% = 13
3. Teerenpeli Kaski Sherry Cask 43% = 13
5. Tamnavulin Sherry Cask 40% = 9
6. Penderyn Portwood 46% = 5
Röstförfarande: Varje provare röstar på de två malter man vill ska gå vidare till semifinal. Guldkandidaten får 3 poäng, silver ger 1 poäng. Juryns ordförande har dubbel röststyrka (redovisas ovan som +6/+2).
Tävlingsklasser: VM har tre smakkategorier. Sherried (vinfatslagrad), Peated (rökig whisky) och Malty style (varken vinfatslagrad eller rökig whisky).
