SÖNDAG 10 AUGUSTI 1628. På skeppsbrokajen nedanför slottet Tre Kronor trängs nyfikna, kobbarna Skeppsholmen och Kastellholmen är fulla av folk. Strömmen är ett gytter av småbåtar.
Örlogsskeppet Vasa lägger försenat ut, sen eftermiddag. Vid nuvarande Slussen sätter man segel och skjuter salut. Efter femton minuters seglats gör en kastvind att de nedersta öppna kanonportarna tar in vatten.
Krigsskeppet sjunker snabbt och lägger sig tillrätta på 32 meters djup. Två master sticker upp där folk klamrar sig fast. De flesta kan räddas men ett 30-tal människor drunknar, flertalet instängda under däck inuti fartyget.
Misslyckandet var ett slag i maggropen på stormakten Sverige. Ett felbygge från början till slut. Vasa var för tung upptill men en lättviktare i bottnen, en jätte som ej var sjöduglig. Den mänskliga tragedin glömde man fort men ingenjörskonstens nesa talade folk om i generationer framöver.
Händelsen hade varit helt bortglömd och obsolet idag vore det inte för 1960-talets heroiska bärgningsinsats som resulterade i det världsunika museet på Djurgården med ett 1600-talsskepp så välbevarat.
Med upp ur djupet sensommaren 1961 fick dykarna också en flaska brännvin. I sig inget att bry sig om kan man tycka. Men sprit omger sig ju med ett romantiskt skimmer. Ingen människa kan av någon anledning stå oberörd inför en flaska alkohol.
Man undrar ju hur det smakar? Vad drack 1600-talsmänniskan för något. Var det finkelosande dåligt, eller kan en nutidsmänniska uppskatta spriten.
För det första är alkohol i sig en bevarande substans. Matvaror som är flera hundra år gamla är mer ovanliga. Men starksprit klarar sig. Och det kittlar fantasin.
Redan då på 1960-talet väcktes tankar på att göra en replik på brännvinet och låta andra än vrakletarna smaka. Vin- & spritcentralen gjorde 1961 en analys av innehållet.
Flaskan på 0,6 liter som var gjord av tenn, ett material förbehållet den svenska överklassen, var till hälften fylld av en ljusgul alkoholhaltig vätska med en styrka på 33%. Spriten osade av anis.
En del av vätskan redestillerades och kördes i en gaskromatograf. Kurvan jämfördes med kurvor för rom, arrak, sädesbrännvin, eau-de-vie och whisky. Slutsatsen då var att vätskan liknade rom eller arrak.
Det skulle dröja över 60 år innan idén förverkligades. Nu saluförs Vasa 1628 av Systembolaget. Ett kryddat brännvin som sägs vara så likt förlagan som möjligt.
Bakom projektet står stiftelsen Vasa Rediviva. Pengarna som försäljningen inbringar ska komma Vasaskeppet till fromma. Och det är originaldryckens goda rykte som fått stiftelsen att realisera idén.
Dykaren Per Edvin Fälting som ledde bärgningen smakade på drycken ihop med kollegor 1961. Korken kärvade så man borrade två små håll i botten för att få ut vätskan.
– Det smakade visst bra, eftersom det försvunnit en del, särskilt under de första åren, säger Mikael Stenbom, styrelseledamot i Vasa Rediviva.
Att man idag gjort allvar av den ursprungliga idén har förstås ekonomiska orsaker. För många år sedan hade stiftelsen ett samarbete med Wasabröd då en liten summa per sålt paket av Wasa Husman gick till Vasaskeppets bevarande.
– Vasa Rediviva äger varumärket för Vasa för vissa tillämpningar, förklarar Mikael Stenbom. I och med att Wasabröd blev en sådan succé för oss har tanken funnits att vi kanske kan göra något liknande med den sprit som hittades i skeppet.
Den verkliga drivkraften bakom projektet är reklambyrån Bloomy Ideas med Marcus Holmlund och Jon Rönström i spetsen. I ett helt annat sammanhang jobbade Marcus Holmlund med Mikael Stenbom som råkade nämna brännvinsfyndet och att det skulle vara kul att göra något med idén. Det var för 10 år sedan, och Marcus har sedan dess legat på för att få det att hända:
– Ett tag tittade jag på att starta eget destilleri i Gamla Stan för att göra spriten själv, men det får komma senare. Första steget var att konceptualisera brännvinsfyndet och utveckla själva produkten. En lång och spännande process där det från vår sida varit otroligt viktigt att få allting rätt från början. Så att både Vasamuseet och stiftelsen känner att det görs på rätt sätt.
Inför förverkligandet av Vasa-brännvinet har nya kemiska analyser utförts som mer i detalj kartlagt innehållet. Vätskan innehåller spår av flera eteriska ämnen varav anis är det mest framträdande.
Basen är inte rom eller för den delen potatissprit, som blev vanligare efter 1746 då Eva de La Gardie kom på hur man mäskade potatis – det var först på i början av 1800-talet som denna sprittyp spred sig.
Och att man skulle ha brukat rester från sockerbetor och gjort rom faller också på sin orimlighet eftersom sockerbetan fick sitt genombrott som kommersiell gröda i början av 1800-talet. Då kejsare Napoleon började odla betan i stor skala för att ersätta sockret från Karibien efter en handelskonflikt med britterna.
Detta politiska beslut påverkade också sockerrörsodlingen i de franska kolonierna som då etablerade traditionen att göra rom på färsk sockerrörsjuice. Det som idag kallas för agricole-rom. Att tro att den svenska överklassen inmundigade rom på 1600-talet är inte ens trovärdigt, bara historiskt okunnigt.
Inte heller arrak, som här i landet förknippas med punsch, är en framkomlig väg. Ett annat fartyg, mer lyckosamt än Vasa, Friedricus Rex Sueciae, ankrade upp i Göteborgs hamn år 1733 och förde med sig den första arraken.
Ett destillat av ris, sockerrör, palmsaft. Arrak existerade inte ens i Sverige i början av 1600-talet. 1960-talsfolket var alltså helt ute och cyklade.
Brännvin gjordes från början genom att destillera vin. Betänk uttrycket bränn-vin. De första destillaten häruppe gjordes på vin efter sydländsk förlaga. Man gjorde sig knappast omaket att mäska fram en alkoholhaltig dryck själva när det fanns fatvis med vin i de burgnas källare.
Så efter att ha gjort om testerna på 1600-talsspriten har man på 2020-talet fastlagts att signaturen är eau-de-vie. Alltså ett destillat gjort på importerat vin från kontinenten.
Av det följer att brännvin på den tiden inte var något för folket. Det var en kunglig gren och det brännvin som medfördes på Vasaskeppet inmundigades av befälen, inte matroserna.
Totalt har man återfunnit nio tennflaskor från Vasa. Flaskan med innehållet kvar i var märkt med ett streck, andra exemplar hade två dekorativa streck, vilket tyder på att de kom i par och stod i ett schatull ombord.
Man ska ha klart för sig att dåtidens spritdekokter var ”livselixir” och inte tänkta att framkalla nöjesrus. Det var medikamenter med ett nyttoperspektiv. För att lösa upp de eteriska oljorna växterna la man örterna i starksprit.
Den världsberömda klosterlikören Chartreuse som görs av kartusianmunkar har ett recept som nedtecknades 1605. Så elixir av detta slag låg i tiden.
Så långt utredningen. Nu över till replik-makandet. Fälting med anhang som tydligen smuttade friskt på 1600-taletdrickat visar att kvaliteten var på topp. Vilket kanske förvånar gemene man idag.
Nutidsmänniskan tror att brännvin förr i världen kryddades för att maskera finkeloljorna från dåliga spritkok. Men vad vet vi egentligen om kompetensen hos dåtida destillatörer?
Men om nu spriten var av god kvalitet varför smaksätta spriten med en så dominant krydda som anis? Av medicinska skäl såklart. Anis är bra mot hosta och huvudvärk, en sorts allmänkur alltså.
En bieffekt är att det också är gott. Idag lever traditionen att dricka lakritsdryck fortfarande kring Medelhavet med fransmännens pastis (eller absint), grekernas ouzo och turkarnas raki.
Här i norr brukar man säga att vi (ihop med holländare) är besatta av att äta lakrits. Men betänk att vårt kumminbrännvin innehåller häftiga doser anis samt även fänkål. Så vi är ändå, när det kommer till kritan, lakritsdrickare här uppe också.
Uppdraget att återskapa denna kvarleva från spritens barndom gick till Daniel Borg. En entreprenör och tillika utbildad kemist som i många år genomfört privata spritprojekt som delats med vänner och bekanta. Bland annat Mikael Stenbom som imponerades av ett äppelbrännvin i calvados-stil signerat Daniel Borg.
Det har tagit gänget bakom Vasa-brännvinet 3 år att komma i mål. Det sista steget var att välja destilleri och valet föll såklart på Norrtelje Brenneri. Bara stavningen ger ju de rätta vibbarna. Deras mångsidighet var ett viktigare argument för att få kontraktet, förklarar Daniel Borg:
– Det var rätt självklart egentligen. De är duktiga och har den rätta utrustningen. De är lätta att samarbeta med och förstår syftet med produkten och har lätt att ta till sig nya tekniker.
Fruktbränneriet i Norrtälje gör ju allt från eget brännvin till gin och whisky. Tillsammans med chefsdestillatör Kristina Anerfält-Jansson har Daniel Borg utfört ett 30-tal olika destillationsexperiment för att hitta fram till det slutgiltiga receptet.
Under framtagandet av Vasa 1628 har man utgått från de nya kemiska analyser som gjordes på 1990-talet med mer precis teknisk apparatur.
Till skillnad från 1960-talets tester fann man framförallt spår av druvdestillat. Vilket förvisso skulle kunna vara sädessprit lagrat på vinfat. Men Daniel Borg har ändå landat i att det måste vara ett vinkok i botten:
– Det mest intressanta är att basen var eau-de-vie till skillnad från våra dagars sädessprit, när det gäller kryddat brännvin. Ett vindestillat ger en helt annan grund med mer fruktighet i spritbasen.
En annan intressant sak är att dåtidens brännvinsmakare valde att gå så tungt på anis i smaken. Dekokten innehåller andra örter, men lakritstemat är verkligen dominant. Till skillnad från dagens akvavit som baseras på kummin.
Denna ”moderna” sprittradition startades i Aalborg av dansken Isidor Henius som 1846 kom ut med sitt taffelbrännvin, uteslutande kryddat med kummin.
Fast på 1600-talet tycks anis ha varit grejen. Kryddan kom till Sverige på 1300-talet från länderna kring Medelhavet. Därmed faller alla pusselbitar på plats.
Men sockret har sin roll att spela ändå. Vasa 1628 innehåller karamelliserat socker som rundar av spritskärpan i den färdiga produkten.
Drycken är mörkt gyllene i färgen vilket förstärker intrycket av att spriten närapå kommer ur vraket och legat till sig i 394 år. Det har att göra med anisen såklart.
Men när jag vill veta hur brännvinet görs i detalj blir Daniel Borg mer förtegen. Vasa 1628 har en unik tillverkningsprocess som i sin helhet är hemlig, säger han.
Spriten är i alla fall en eau-de-vis från Frankrike gjord på druvor, en råsprit på 85% som importeras. Det är förädlingen i det svenska destilleriet man inte vill säga så mycket om.
Originalspriten tror man har lagrats en tid på ekfat. Det fanns ju inga andra kärl att förvara vätska i på 1600-talet. Men i fallet med VASA 1628 har man inte velat vänta på att vindestillatet ska mogna på ekfat.
– Jag har velat åstadkomma en mailliard-effekt liknande den som uppstår när ekfat rostas över öppen eld. Resultatet är högst reproducerbart och har toner av rostad ek och karamelliserat råsocker i smaken som gifter sig väldigt bra med anisen och eau-de-vien i botten.
Tänket bakom är rätt komplicerat men proceduren i destilleriet är inte så omständlig. Norrtelje licensbrygger och legotillverkar produkten som egentligen kan göras var som helst.
Basen till receptet har Daniel Borg hittat i ”Örta-Book” publicerad just 1628, samma år regalskeppet Vasa förliste. Författaren Arvid Månsson från Rydaholm var medicinare och aktiv destillatör.
Det är mycket möjligt att han låg bakom de kryddblandningar som tennflaskorna i Vasaskeppet innehöll, tror Daniel Borg. Som är enda nu levande person som fått smaka på brännvinsresterna från 1600-talet.
Via Redivivas övertalningsförmåga övertygades Vasamuseets chefer om att låta blendern smaka på original-brännvinet. Tyvärr har drycken sjangserat genom åren på grund av felaktig förvaring. Av den ursprungliga mängden med 33% alkoholhalt återstår ca 1,5 dl 16%-ig sprit.
– Det är såklart en fantastisk ära att ha fått lov att smaka på världens äldsta spritdryck. En riktig klenod från en svunnen tid. Smaken är efter alla dessa år fantastiskt välbehållen, trots misskötseln av kvarvarande vätska. Det är ju synd att brännvinet fått stå och dunsta vilket framkallat en ton av smält snö.
Så hur smakar reinkarnationen från krigarkungen Gustav II Adolfs tid? Jag häpnar över hur autentisk looken är. Det ser ut som de koncentrerade dekokter min svärfar serverat genom åren.
Hemmagjorda kryddningar med dov mättad färg av alla växtdelar som legat länge i brännvinet som hastigt dekanterats i en kristallkaraff efter sommarens macerationsprocess. Så ser Vasa-brännvinet ut – detta är på riktigt, skriker glaset triumferande!
Första sniffen ger saltlakrits. I andra vändan associerar jag till syltad anis. Det är inte färskt, utan fördjupat. Aromen har riktig body. Här finns en stor simmig lakritston som närapå välter omkull en med sin totala närvaro.
Runtom luktar det Kongen af Danmarks bröstkaramell – som ju härstammar från slutet av 1600-talet då kung Kristian V ordinerades anisolja med socker färgat med rödbetssaft i karamellform! Mitt i får jag en uppenbarelse av vindestillat. En fruktig ton som gömmer sig i anisdimmorna.
Trots tyngden i nosen är paletten lätt och rund. Ospritig tack vare sötningen, ekextraktet samt den i sammanhanget modesta alkoholstyrkan på 33%.
Milda anistoner rullas ut följt av sötlakrits och bärs framåt av fruktig eau-de-vie. Mot slutet ansluter chokladfondant. Eftersmaken är halvlång och knäckig med färsk anis ovanpå. Rätt torr och stram.
Den här snapsen är verkligen drickbar, hinner jag tänka, innan proveniensen slår mig. Detta är ju ingen vanlig nyproducerad snaps utan något som formats utifrån en närapå 400-årig förlaga.
Just detta faktum tillför upplevelsen några extra lager som är omöjliga att bortse ifrån för en nutidssvensk.
Det jag gillar mest med brännvinet är hur lätt och lakritsrunt det är med denna ospritiga, fylliga kropp som ger en läskande smak med ett torrare stramare avslut. Den fruktiga eau-de-vien i botten är förstås en del av hemligheten.
En sipp till, och tankarna svävar iväg igen. Det här är mer medelhavsstil än nordisk nubbe? Vasa 1628 tillhör en annan tid vilket på ett sätt gör den modern.
Man kan dricka den hur man vill. Häll den över en stor isklump i ballongglas, eller klyv den med vatten som en pastis. Helt enkelt något för älskare av flytande lakrits…
