PRIMA & ULTIMA är whiskyvärldens nya hype. Hoppas nog Diageo. Lyxwhiskyserien går loss på 20 000 pund. Alltså 230 000 kr. Men vänta nu, har inte Diageo redan en serie för samlarwhisky? Jovisst, men Special Releases som en gång var Diageos plats i strålkastarljuset i spritvärlden går numera på repeat.

Konceptet utvecklas inte längre, det är tillochmed svårt att skilja årets kollektion från 2019. I stort sett samma destillerier, bara nya årgångar. Förklaringen kan ju vara att man grävt upp fantastiska fatfickor som bara måste utnyttjas. Eller så flyttas fokus till nya prestigelinjen Prima & Ultima.

Allt började ”gå fel” när man annonserade att Port Ellen och Brora skulle återuppbyggas. Fansen jublade, kultwhiskyn skulle återuppstå. Priserna hade i och för sig redan börjat spåra ur.

Men i samma stund lyftes de två grundbultarna ut ur Special Releases för att få egen utgivning. Prima & Ultima som ju betyder ”först och sist” är whiskyns nya hemvist.

Anledningen till att Rare Malts togs bort var att intresset ebbade ut. Flaskorna var för billiga och etiketterna fula. Lagren gick inte att sälja slut på.

Entré 2001 för Special Releases med individualiserade etiketter och seriösa prislappar. Nu är kanske resan över även för ersättaren. Prishöjningen för några år sedan släckte det breda intresset för linjen.

Nördarna som verkligen njöt av whiskyn och öppnade flaskorna har såklart lämnat rangen för mer prisvärda whiskyupplevelser. De rika som jagar prestige vill ha något nytt och fräscht. Kanske är det Prima & Ultima?

Det vore sorgligt. Den nya linjen vill vara löjligt exklusiv. Priserna garanterar att flaskorna förblir oöppnade. Det är djupt osympatiskt. fast man ska inte klandra eller beskylla just Diageo för att vara ett nedrigt företag. Alla gör så här. Frågan är om det funkar?

Prissättningen är en reaktion på den avans som görs på andrahandsmarknaden för whisky. Det största whiskyföretaget Diageo vill helt enkelt vara med och dela på kakan. Alla andra har följt efter. Gammal whisky säljs dyrt. Ändå fortsätter auktionerna att slå rekord. Frågan är förstås hur länge detta kommer att hålla?

De dyraste rekorden ska slås. Men den enorma massan därunder med hyfsat gammal samlarwhisky, kommer priserna att fortsätta uppåt i evighet? Det vore förödande för whiskyintresset i så fall. En katastrof faktiskt.

Jag har sagt det många gånger de senaste åren. Väldigt få människor kommer i framtiden att veta hur en riktigt gammal whisky smakar. Personligen är jag uppvuxen med dessa speciella gammelestrar som uppstår i whiskyfat som passerat 20 år. En smakupplevelse som är svår att sätta ord på.

Det är deprimerande. Marknaden för samlarwhisky kommer att stagnera. Alltså prisstegringen på den gamla whiskyn kommer att stanna av. Det är ofrånkomligt.

Men eftersläpningen är problemet. När färre har råd att ens köpa 18-årig maltwhisky. Kolla priserna på Special Releases och inse att de vanliga varumärkena är på väg dit upp. Glappet kommer att bli större mellan normal whisky och gammal whisky.

Som sagt. Nästa generation whiskydrickare kommer inte att få smaka på det gamla. Det är den sista pusselbiten som gör en whiskypalett komplett.

Oavsett dagens faiblesse för NAS:are där nygamla whiskydrickare vurmar för 5-årig maltwhisky som om den alls kan ersätta 12-åriga smaker. Det är löjligt. NAS-whiskyn är en ny gren på whiskyträdet. Inget mer.

Har Special Releases någon framtid? Något nytt behövs. Kanske är Diageo på gång med en förnyelse. En sak är säker, det kommer att bli dyrare. Redan nu över 1400 kr för en vanlig 12-årig Lagavulin. Det är galet mycket pengar. Däremot är 1500 kr för en 20-årig Cragganmore rimligare.

SPECIAL RELEASES 2020

Nyheterna är få. Årets utgivning kopierar i stort sett fjolårets. Det är säkerligen väldigt hög nivå på tappningarna men hur många gånger ska vi köpa samma sorts whisky.

Idén bakom konceptet var ju att presentera ”juveler” ur den whiskyskatt världens största whiskybolag sitter på. Och det måste väl finnas andra destillerier än det här gänget som håller måttet?

För samlarna som är ute efter hela kollektionen, alltså alla 8 flaskor, kostar det dryga £2000 (23 700 SEK). Det är faktiskt rätt billigt.

I alla fall om man jämför med de åtta flaskorna i Prima & Ultima som går på det tiodubbla (!). Men då får man å andra sidan 263 år istället för Special Releases 149 år…

Talisker 8 år (£90) var ifjol 15 år. Diageo menar att whiskyn har ”värmande pepprig maritim karaktär.” Detta är också första romfatutgåvan av Talisker.

Cask-utgåvan av Islays kejsarwhisky Lagavulin 12 år (£125) har varit densamma sedan serien introducerades 2001 och lär inte bjuda på några överraskningar. Sötlodande rökorerande.

Cardhu 11 år (£85) var 2019 14 år, whiskyn har ”följsam honungssmord smak med kryddiga ektoner.”

2019 års 18-åriga Singleton of Glen Ord blir nu 17 år och kommer istället från Dufftown (£110). ”En frodig söt gräsig whisky i vårlig anda.” Första utgåvan från uteslutande refillfat.

Cragganmore (£130) som ifjol var bara 12 år fyller i år hela 20 år. 12-åringen var överraskande nog rökig. Den här beskrivs som ”svårfångad och komplex, märkt av eken.”

Pittyvaich (£400) är det nya favoritdestilleriet som upptäcktes av blender Keith Law och kärleken har ärvts av nuvarande blender Craig Wilson. I år är den 30 år, förra året var den ett år yngre. Detta är första finishen på bourbonfat.

Mortlach (£575) föryngrar sig från 26 år till 21 år. VI får en ”kraftfull meaty whisky.” Så beskrivs ju destillatet av Diageo, köttigt liksom. Här byggs kroppen på i eftersmaken av sherryfat, både Pedro Ximenéz och oloroso.

Dalwhinnie (£550) håller sig till 30 år även i år. Det här är några av de sista dropparna av årgång 1989 från Highland-destilleriet. I sanning rare alltså. Vilket man ju önskar att resten av serien också vore…

PRIMA & ULTIMA 2020

Blenderkollegiets kreativitet tillägnas i år Prima & Ultima. Serien är signerad Johnnie Walkers Master Blender Jim Beveridge. Alltså högste chefen som valt ut sina favoriter.

Men Diageo bedriver lagarbete så han har säkerligen fått hjälp med det praktiska arbete att screena och slutligen välja fat. Alla utgåvor bedöms och diskuteras internt av flera blenders.

22 juli släpptes 238 set med helflaskor och samples (att prova) för 20 000 pund styck. Det allra första setet som är signerat av Jim Beveridge auktionerades ut online via Sotheby’s och klubbades förra veckan för £26 840.

• Caol Ila 1984 35 år 50,8%, refill European oak butt (499 flaskor)
• Clynelish 1993 26 år 49,8%, refill American oak casks (941 flaskor)
• Cragganmore 1971 48 år 43,7%, 1st fill ex-Sherry butt (352 flaskor)
• Lagavulin 1991 28 år 50,1%, refill American oak casks 1013 flaskor)
• Mortlach 1994 25 år 55,1%, 1st fill Pedro Ximénez cask & oloroso-seasoned European oak butt (389 flaskor)
• Port Ellen 1979 40 år 51,2%, refill European oak butt (436 flaskor)
• Singleton of Dufftown 1988 30 år 48,8%, refill American oak casks (469 flaskor)
• Talisker 1988 31 år 51.4%, refill American oak casks (721 flaskor)