Här är whiskeyn som format den amerikanska bourbon-scenen. Amerikansk whiskey börjar med Old Crow på 1830-talet. Produkten vars kvalitet var något nytt och särskiljande i en tid då folk gjorde, och drack, halvdåligt brännvin som knappt lagrades på fat.
1 James C. Crow var destillatören som applicerade vetenskaplig metodik i sitt destilleri. Genom trial-and-error prövade han sig fram och förde noggranna anteckningar för att hela tiden utvecklas och komma framåt mot bättre kvalitet.
Crow uppfann måhända inte sour mash-processen men fick den att funka. Hans bourbon var av en helt annan kvalitet än samtidens mer planlösa spritkokande. Under hela 1800-talet var Old Crow den standard andra destillatörer jämförde sig med. Ungefär på samma sätt som George Smiths Glenlivet-whisky i de skotska högländerna var måttstocken för hur en bra maltwhisky skulle göras.
2 Nästa steg på utvecklingskurvan tas av Old Forester som förändrade bilden av vad en bourbon kunde vara. Det var inte första gången en whiskey-makare lät buteljera sin sprit. Många handlare sålde sprit i flaska som alternativ till fat och de medhavda krus som fylldes på i butiken.
Det George Garvin Brown blev känd för var att hans whiskey bara fanns att få i flaska. Att sälja både whisky och flaska på en gång och samtidigt göra vinst var ett revolutionerande koncept för sin tid. Framväxten av kommersiella glasbruk som kunde serieproducera glasflaskor gjorde att alla destillerier tog efter och gav ut whiskeyn i egna flaskor.
Vad mer behöver man? Vi har nu bra sprit med ambitioner. Som kommer i en praktisk förpackning. Till rimligt pris.
3 Nästa steg tas i slutet på 1940-talet när Julian Van Winkle upptäckte en outnyttjad nisch på marknaden. Då och då träffade han på ’old folk’ som mindes hur det var att köpa whiskey direkt från ett fat bakom bardisken i en saloon eller i en spritaffär – det vi kallar minut-handel här i Sverige.
Det satte man stopp för i samband med att Prohibition upphävdes och bourbonindustrin reglerades hårdare. Det var inte längre tillåtet att sälja whiskey per minut, direkt från fat. Van Winkle skapade produkten Weller’s Original Proof för denna speciella målgrupp. En bourbon buteljerad vid samma styrka som i fatet den kom ur.
De första utgåvorna av Weller’s höll 55-56% (110-112 proof). Men så bestämde man sig för att fixera styrkan till 107 proof för att slippa ansöka om nya etiketter varje gång. Det var starten för klassikern Old Weller 107 som öppnade dörren för dagens ’barrel strength bourbons’.
4 Nästa giv har också att göra med ekfatet. När några Schenley-direktörer på 1980-talet gick samman och köpte Ancient Age Distillery ville man skapa en superpremiumwhiskey som flaggskepsprodukt. Master Distiller Elmer T. Lee, som skolades in av destilleriets grundare Colonel Blanton på 1950-talet, mindes de speciella fat denne lät buteljera i samband med privata fester. Blantons favoritlagerhus benämndes H och det var därifrån Lee hämtade tidernas första kommersiella Single Barrel.
Det var självfallet inte det första singelfatet i historien. Nästan all whiskey på 1800-talet kom ju ur enskilda fat i spritaffärer dit kunderna kom för att fylla på sina medhavda flaskor. Både Old Forester och Old Overholt erbjöd redan på 1940-talet sina kunder att köpa flaskor från särskilt utvalda fat.
Blanton’s Single Barrel var den moderna versionen av detta, marknadsförd som en nyhet och i sanning en epokgörande insats för att förändra statusen för bourbon som spritdryck i samtidens ögon.
5 Booker Noe, som skötte pannorna på Jim Beams båda destillerier, var inget fan av singelfat. Denne man, som i rakt nedåtstigande led var släkt med grundaren, förstod att en sådan produkt per definition skulle vara ojämn i kvalitet.
Och om man regelmässigt tog ut de bästa faten hela tiden skulle ju huvudprodukten tappa i kvalitet. Detta var resonemanget bakom Noes Small Batch-koncept som passande nog döptes till Booker’s.
Märket var framtaget för att ges bort som present, ungefär på samma sätt som Colonel Blanton bjöd runt på sina singelfat på 1940-talet. Skillnaden var att Booker Noe dumpade särskilt utvalda fat i ett mindre ’holding vat’ än vad som var normalt.
Därifrån tappades small batch-flaskorna upp vid ’barrel strength’ utan att filtreras. Närmare än ursprunget än så här kan man ju inte komma. En mix av fat i ett kar som buteljeras utan manipulation som vattning eller filtrering.
6 Det sista exemplet är ingen regelrätt bourbon utan en ’wood finish’-produkt. I slutet av 1990-talet introducerade Jim Beam produkten Distiller’s Masterpiece. En 10-årig bourbon som fåttt sluta sina dagar på ett cognacsfat.
I Skottland hade Glenmorangie firat triumfer med sina sherry-, portvins- och madeira-fatlagringar. Och dessförinnan hade William Grant släppt Balvenie Double Wood som slutlagrats på oloroso sherry butts.
I USA var Jim Beams variant var den första utgåvan i modern tid som laborerade med andra fattyper än helt nya utbrända ekfat av amerikansk vitek. Idag är bruket av andra fattyper rätt vanligt i bourbonindustrin.
Sex flaskor som format branschen till vad den är idag, från Old Crow till Jim Beam. Cheers!
