“JAG DRICKER ALDRIG något annat än maltwhisky.” Du har säkert stött på typen. Whiskyfanatikern som vägrar att ens sniffa på underlägsna spritdrycker. Varför se sig omkring efter annat, det bästa är gott nog. Om du läser detta är du förmodligen en av dessa nördar. Du behöver hjälp, och jag ska göra ett försök att omvända dig.
Trenderna pekar inte mot gammeldrickan Cognac utan romen. Det är rom som ska vända blad hos whiskyfolket, menar förståsigpåare. Men går det verkligen? I vissa whiskykretsar där nörderiet sitter som djupast vågar man ju inte ens säga bourbon eller blended.
Där är det 100% maltwhisky som gäller. Att erbjuda ett glas lagrad rom vilken-som-helst kan tas som en förolämpning, en skymf. Man kan ana oron på att vederbörande rycker till okontrollerat och omärkligt rynkar på näsan, ticks som avslöjar känslostormen hos en whisky-addict.
Herregud man förstår dem, rom är ju inget annat än sprit på sockeravkok, inte kan det jämföras med nobla sädesdestillat. Men det finns en öppning, en springa av hopp. Otänkbart vore det att sippa rom utan ålder på etiketten som en vanlig ’kill devil’ som dessutom kostar en spottstyver.
Vägen framåt är årgångsdoningar och prislappar som får en att kippa efter andan. Alltså rom intill förväxling lik nörd-whisky, gärna cask strength, gärna gammal. Framförallt från någon obskyr liten ’pot still’ i det mest bortglömda hörnet av Karibien.
Rom är inte ’posh’ eller brackigt. Whiskydrickaren anser sig vara sprungen ur folket men ser sig ändå som förmer. En whiskydrickare skulle aldrig erkänna sig snarstucken och navelskådande, det är ju vinfjantarna som målar med blomsterspråk och sprätter med lillfingret. Whisky är knegarnas dryck, därtill macho så det räcker.
Men tänk efter, att lägga tusenlappar på enstaka whiskyflaskor är synnerligen extremt. Macho-imagen förstärks visserligen av att kunna skryta om erövringarna. Just whisky är den svenska manlighetens främsta attribut, karlakarlar sveper en whisky och inget annat.
Men historiskt är whisky såklart en arbetardryck, vida spridd och relativt billig. Romens arv är detsamma, men rotad i ännu fattigare miljöer har kvaliteten och priset varit märkbart lägre. Dryckens historia kantas av slavar, pirater, sjömän och allehanda bottenskrap.
Denna avskrädets dryck är samtidigt den enda spritdryck av magnitud som slagit igenom trots att den är gjord på avfall. Alltså sockerrörsplantagernas biprodukt melass som blir över när sockret utvunnits. Mödosamt har man recyclat resterna för att göra en extra hacka vid sidan av.
Just associationen till socker diskvalificerar romen som dryckjom för riktiga konnässörer, den är ”på tok för söt”, på sin höjd lämplig till desserter. Finlirarna ser ner på romen pågrund av bristande komplexitet. Ett glas rom bjuder på ”ek, vanilj och toffee, inget mer.”
Något att dränka i en cocktail. Användbar för att dehydrera mintbladen i en Mojito eller ge ryggrad åt en Coke. Den mesta konsumtionen handlar om olagrad vit rom, knappast något man sippar på. Rom är en no-go-zone. Basta.
Dristar man sig att se förbi dessa tillkortakommanden (som bottnar i missförstånd) finns en hel värld att upptäcka. Nya smaker och andra perspektiv på vad upplevelser kan innebär. Likheterna mellan världarna är många. Och det är därför whiskyfolket kommer att sugas ner i romgrytan.
Whiskyns största attribut förutom smakrikedomen är samlarmanin. Den som skaffat sina första utvalda flaskor vill alltid ha fler. Samlandet (som snart övergår i besatthet) triggas till en början av drömmen om att hitta den där överlägsna smakupplevelsen. Flaskan som får en sjunga rusiga hyllningar i sömnen.
Maltwhiskyn är just det, en oändlig variation av smaker. Romvärlden hyser samma skatt. Och typerna skiftar lika mycket som i whiskyvärlden i stort, ifall man tar med bourbon och andra stilar. Fransk rhum agricole, latinamerikansk ron, lätt kubansk och puertoricansk rom, eller den engelska stilen från Jamaica och Barbados har inte mycket gemensamt – det är olika ackord i en rom-ocean.
Här finns variation och briljans att upptäcka, framförallt komplexitet. Men det är få om någon som tar sig hit. De flesta njutningsnördar som verkligen försöker satsa på rom börjar i uppförsbacke, allt som erbjuds är ju så sött!
De smarta som förstår att ta sig förbi de uppenbara fällorna som världsdominanterna Bacardi, Havana Club och Brugal strandar ändå. Näst på tur väntar ju Diplomático och Zacapa samt andra dopade flaskor, oftast från Dominikanska Republiken. Det är nämligen tillåtet att söta upp romen, vilket de stora märkena gör i stora mängder, tillochmed premium-sorterna tar genvägen, karamelliserandet av romdrycken är en farsot.
Bortom allfartsvägarna finns den torra osockrade romen. Från de allra minsta leverantörerna. Fransk agricole som gärna görs på nypressad sockerrörsjos istället för melass, nischade rommärken från Jamaica, Saint Lucia och Barbados.
Flaskor från ’independent bottlers’ som inte mjukar upp smaken genom att söta den. Vi talar Velier, Mezan, Bristol, Fair, Chantal Comte, Run & Cane och de flesta av Compagnie des Indes alla utgåvor. Den torra fyrkantigheten hos agricole-rom är din bästa vapendragare i det korståg du ska dra ut i.
Låt oss gräva djupare i rom-myllan. Hänge dig åt Depaz XO, HSE, J.Bally 7 & 12 år, J.M XO & vintages, La Favorite, Neisson, Saint James 7, 12 & 15 år, Karukera, Reimonenq. Listan bara fortsätter, och den växer, i takt med att nörderiet på romsidan växer i styrka.
Vill du prata melass-rom är det den engelska stilen som gäller, gjord i före detta brittiska kolonier (köp en historiebok). ’English style’ är ofta torr eller sparsamt uppmjukad med socker. Utforska länder som Jamaica, Barbados, Saint Lucia, Guyana, Trinidad, Belize.
Vill du vara på säkra sidan sikta in dig på pot still-rom, gjord i kopparpannor precis som maltwhiskyn. Den kolonndestillerade stilen är nästa steg när du landat i de ”tryggare” tyngre pot-varianterna. Är du djupt nedgrävd i whiskymyllan ska det såklart vara ’cask strength’, alltså fatstyrka taget direkt ur fatet.
Så har vi röktokarna. Hur ska man få en Islay-fanatiker att testa rom? Jo, rök finns såklart inte i romvärlden. Alltså den välbekanta torvröken och joden. Den får vi bara hos en maltwhisky. Tricket är att leta reda på en rom som extralagrats på ett Islay-fat, voilá – en rökig rom!
Genom åren har det dykt upp sådana försök från HSE (Islay Finish) eller Ferroni Boucan d’Enfer. Compagnie des Indes har gjort en hel serie rökare som heter Boulet de Canon. Men det finns faktiskt en rom-rökare, Caroni är romvärldens Port Ellen. Ett nedlagt Trinidad-destilleri som smakar tjära och ibland tror man sig slanga ner ren diesel serverad på bränt gummi. Huvva så häftigt det är.
Det finns också rökliknande rom. Vällagrad rom släpper ibland ifrån sig aromer som kan liknas vid avgaser. Det låter ju otrevligt men med all sötma blir de eteriska dunsterna attraktiva. Ett bra exempel på ”avgas-rom” är Foursquare från Barbados. Och nu snackar vi hardcore, en 14-åring på 58%. Alltså en flaska som vilken maltwhiskynörd som helst borde kasta sig över. Inte minst eftersom den är fantastiskt bra.
Här på The Spirits/Whisky News gör vi alltid hela varvet. Den konnässör som knäböjer inför ett och samma altare hela sitt liv vet mycket litet om livet. Whisky är en gudomlig gåva men det finns så mycket annat himmelskt att njuta av. Gå inte miste om de skönaste ting mänskligheten skapat. Det gör inte vi.
