ABERLOUR SOM LIGGER i utkanten av den lilla staden med samma namn är lätt att missa. I bil svischar man förbi grindstugan som gömmer sig bakom en kurva, så flyger bilen över bron som spänner över den berömda Lour Burn, och plötsligt är man inne i staden. Jag brukar ställa bilen längs High Street och promenera tillbaka.
Det lilla huset hyser både reception och butik. Vid grinden möts man av grundaren James Flemings slagord – Let the Deed Show. En signal om att här är det ”verkstad” som gäller och inte tomt prat!
Det är bäst att förboka ifall man vill se destilleriet. Bara 13 646 whiskyturister togs emot under 2019, trots läget mitt i whisky-Skottland.
Ett Aberlour-besök tar nämligen tid, man vill ta hand om gästerna på bästa sätt. Av praktiska skäl är det ogörligt att ta emot busslaster med turister. Stället är trångbott och liknar en kåkstad med ett gytter av huskroppar ihopträngda mellan landsvägen, vattendraget och berget i ryggen.
Vattnet som strömmar förbi kallas St Drostan’s Well men heter Lour Burn. Fast traktens kommersiella whiskymakare har alltid hittat sitt vatten uppåt Ben Rinnes, ett rent och mjukt granit-bestruket vatten med ett neutralt pH-värde på 7.
Stadens (och destilleriets) namn är däremot kopplat till vattendraget. Labhar är gäliska för ’högljudd’ och anspelar på forsens brus – fritt översatt, ”den babblande ån!” Aber är piktiska och betyder ’sammanflytning’, och mycket riktigt sammanstrålar Lour Brun med River Spey några minuter bort.
KLICKA på sid-knapparna nedan för att läsa vidare…