92p Glenfarclas 2014 Single Cask 59,6% 
42058, 1967 kr
Whiskytipset Glenfarclas är ett underskattat destilleri. Familjeägt med konservativt mindset förlitar man sig fortfarande på sekellånga traditioner vad gäller makandet.
Förvisso moderniserades destilleriet på 1960-talet men man håller sig fortfarande till de två fattyper som skottarna använt under 1900-talet – amerikanska bourbon barrels, som slog igenom i Skottland efter kriget, och sherry butts som ”alltid” funnits.
Äldst är mest relevant för traditionalisterna Grant, så en Glenfarclas som inte sett insidan av ett sherryfat är en omöjlighet. Whisky härifrån får gärna ha en övervikt av sherry eftersom det är så husstilen defineras.
Den här rutinen gör såklart stället lite ospännande i en tid där whiskydrickare hela tiden söker nya kickar. För att nå fram i bruset testar många destillerier ständigt nya format.
På destilleriet vid berget Benrinnes skugga, intill skogsdungen Tomfarclas, bryr man sig inte om sådant.
För Grants vore det otänkbart att plötsligt låta tappa om ett fat och göra en ’wood finish’, eller låta buteljera sin maltwhisky på en kostbar karaffliknande flaska.
Här kommer all whisky kommer i samma tidlösa glasflaska, oavsett årgången däri, vilket gör att prislappen alltid hålls nere, även för mycket gamla utgåvor.
På gott och ont har familjen inte lockats att rusa med i de senaste årens måttlösa prisrally.
Ändå var familjen Grant tidigt ute med whiskyturism. Besökscentrat invigdes redan 1973 och tog i början emot tyskar där märket etablerade sig tidigt. Men kundkretsen utökades med tiden.
Vi svenskar håller märkligt nog fortfarande på att lära oss vad Glenfarclas är. Flaskan har haft svårt att få Systembolagets förtroende. Vilket kan bero på att familjen vägrar krusa för någon.
Expansivt tänkande är rätt meningslöst när syftet är att göra whisky för familjens bästa. Den som vill köpa en flaska är välkommen att göra det, men man skulle aldrig nedlåta sig till att fjäska.
Och om någon utomstående skulle ge ut deras whisky och kalla den Glenfarclas dras vederbörande omedelbart inför domstol.
Det hände senast på 1990-talet då Skottlands sista oberoende familjägda företag råkade i luven på varandra i Kalifornien, där Springbank via oberoende buteljeraren Cadenhead saluförde Glenfarclas-whisky och hade dumt nog skrivit ut namnet på etiketten!
Att ägna sig åt att göra whisky på ett sätt man behärskar och aldrig ta några genvägar inger en stark känsla av respekt.
Man gör det man är bra på. Vilket i längden gör Glenfarclas till en pålitlig whiskyleverantör. Härifrån kommer välgjord konsekvent whisky.
2006 klev familjen ur garderoben och tog mer plats. Family Casks var serien där John L.S. Grant och hans son George paraderade sina favoritfat.
Alltså singelfat från årgång 1952 och framåt. Jag testade alla när det begav sig. Äldsten drogs ur en ’plain hogshead’, vilket visade sig var ett sherry-refillfat som gått fjärde resan. Ett av undantagen, nästan alla andra tunnor var 1st fill sherry butts.
Så påståendet att Glenfarclas aldrig setts utan sherry-kostymering haltar. I den långa raddan av ”familjefat” finns en del refill-tunnor helt utan sherryinfluenser.
Dessa utgåvor är också svagare vilket bevisar tesen att Glenfarclas behöver sin sherry-massage för att må bra.
Det är starkvinspersonan familjen vill visa upp, sherryprofilen är Glenfarclas grej. Nu får svenskarna ett eget sherryfat.
Såklart en 1st fill oloroso sherry hosghead nedlagd 2014 och skördad efter 11 års lagring. Detta är en storvulen oloroso-whisky. En temperamentsfull explosiv Glenfarclas som det ibland blir i sherryfat.
Fast doften är liten och påminner mer om fino-sherry omgiven av chokladwafers. På djupet verkstadstrassel och däremellan dijon. Först efter vädring kryper syrlig oloroso-ton fram.
59,6% stark serveras en explosion av syrlig oloroso i munnen, som mildras av kakiga toner, men går på igen med bitig citronsaft följt av kryddor.
Kraftprovet fullföljs i en citrus-gåpåig, oloroso-tät finish med koncentrerade smaker. Snyggt skiktad med trälådetoner åt ceder-hållet.
En krävande whisky med massor av bitande fruktsyra i smaken som samtidigt är oloroso-sofistikerad. Eftersmaken är genial, gåpåig men också träaromatiskt skiktad.
Whiskyn rymmer många motstridiga element. Den vasst syrliga sherryn löper parallellt med chokladkex och oljigt verkstadstrassel. Komponenter som kliver in och ut ur smakbilden i takt med vattningsgraden.
En skvätt vatten ner mot 52% ökar storleken på bouqueten. Mer fragrant ek och wafers, centralt syrlig oloroso, på djupet trassel. En exklusiv doft minsann.
I munnen oloroso och knäck som görs strävare av citrusen och torrare av krydda och polerad ekparkett. Mer ek stramar i eftersmaken som bärs av syrlig sherry åt citrushållet, och varm krydda.
Vatten behövs för att lugna ner skeendet i munnen. Citrusen blir strävare när oloroson tillåts svälla, allt balanseras av polerad ek.
Den här whiskyn kräver ännu mer vatten för att göra sig själv rättvisa. Närmare 46% blir utgåvan synnerligen slow och exklusiv:
Nu mjuk, seren oloroso-air med tobak. I kanten knäck och fanér med trätoner på djupet. Riktigt gosig.
Smaken är lång och storsint. Fluffig oloroso inledningsvis, lagom citrusvass fortsättning med tropisk frukt, som nästan blir Pommac-aromatisk mot slutet.
Långsam eftersmak av syrlig oloroso görs sofistikerad av olje-trassel och sprudlande krydda. Ekipaget bärs av gammelestrar i tropisk stil.
Det är här man vill ha whiskyn, kring 46%. Med sin oloroso-knäckiga doft, och berikande tropiska estrar i munnen, samt en mer stillsam oljig eftersmak där sävliga gammelestrar framträder.
Eken gör estrarna godare. Fast smutta smått, detta är genomgående en temperamentsfull whisky som brusar upp när sipparna blir för glupska.
