Får vi i oss för mycket alkoholpopulism? Nu när man får öppna krog utan så mycket som en gaffel på bordet. Svensk alkoholkultur i förändring skulle debatteras på Spritmuseum. En diskussion, som blundade för faran med alkoholens skadeverkningar, fastnade (som vanligt) i monoliten Systembolagets vara eller icke vara. På krönikör Jan Groth, som var där, fastnade inte mycket vettigt, förutom den svalkande öl han fick vid ankomsten.
Gästkrönikan Uppfylld av en längtan efter ett seriöst samtal om Sveriges alkoholpolitik vandrade jag ut på Djurgården i Stockholm ungefär samtidigt som nybakade studenter ägnade sig åt att från lastbilsflak spruta öl på folk runt om i staden.
Tre, tillsynes nyktra och ska tillstås, välmeriterade personer gjorde sig redo för att diskutera den svängom som politikerna gjort de senaste åren. Även om det verkligen inte är en nittiogradig vändning är det i svenska mått mätt en ordentlig U-sväng.
Framförallt har landet från och med föregående sommars introduktion av gårdsförsäljning brutit upp det rådande försäljningsmonopolet av alkohol till medborgarna i landet. Ja, nu ska vi väl vara ärliga och erkänna att ett helt vattentätt monopol har det väl egentligen aldrig varit.
Varje liten sketen närbutik har ju faktiskt kunnat kränga öl med alkohol dygnet runt och till personer över arton år sedan L.O. Smith vann slaget på Brunkebergsåsen – eller hur det nu var.
Den andra nyheten som fått anhängarna till en mer restriktiv alkoholpolitik att gå i taket, är möjligheten för restauranger att sälja vin och sprit utan att tvingas ha ett stekbord, separata beredningsytor, sotade rökgångar, kylskåp och kyllådor samt tillgängliga toaletter och handikappanpassade entréer.
Alltså försäljning av dryck utan tvång på matservering. Om man fortfarande tillåts dansa samtidigt vete fåglarna.
Inte vågar man väl även nämna att det i delar av landet tillåts att gästernas serveras drycker på tillfälliga sommarverandor utan att etablissemanget har platser att erbjuda inomhus.
Är detta alkoholpopulism? Har alkohollobbyn efter åratals ansträngningar slutligen lyckats tränga ända in i Rosenbads högtidliga skrymslen och vrår? Eller är det bara en naturlig utveckling mot en modernare syn på hela saken?
Låt oss lyssna till tre välinformerade människor, hårt hållna i handen av den fjärde, som var inbjuden till museet som moderator.
Omedelbart efter att jag bekräftat mitt biljettinnehav till Spritmuseum Talks, erbjöds jag att köpa en öl eller ett glas vin i baren. Otvunget, och lite lagom nonchalant fick jag veta att det gick alldeles utmärkt att bära med sig drycken upp till den avsedda salen för samtalet.
I mitt stilla sinne kunde jag inte låta bli att tänka på en av mina favoritpubar, där jag absolut inte får bära mitt glas över en trottoar för att ta plats på deras uteservering. Modernisering var det visst det skulle handla om ja!
Nyfiken på samtalet satte jag mig för att lyssna till de tre kombattanterna. Till vänster satt en mycket välbekant man i skägg och med blossande röda kinder, till höger om honom en välartikulerad och påläst ledarskribent på en av huvudstadens morgontidningar (som de en gång i tiden hette) och slutligen med uppdragna ben en leende representant för nykterhetsrörelsen.
Tiden för diskussion var utsatt till fyrtiofem minuter. På varsin barstol ägnade de tre inbjudna ungefär halva tiden åt att vika ut egna erfarenheter. Därtill kunde Museets egen herreman inte låta bli att prata i tio minuter om sin enastående skapelse, sina briljanta idéer och må tilläggas, sin egen oförställda förträfflighet. Kvar återstod ganska precis 18 minuter till diskussion!
Lagom tills att mitt ölglas tömts tog sålunda äntligen det anvisade samtalet vid. Men vart tog frågan i ingressen vägen? Alkoholpopulism är ju en realitet, lobbyn spenderar stora pengar på att luckra upp landets restriktiva syn på alkohol. Det borde väl diskuteras?
Alkoholberoende är inte en del av moderniseringen, ty den har alltid funnits, oavsett monopol eller ej. Alkoholens skadeverkningar borde väl för guds skull ingå i en seriös diskussion. Men icke sa nicke. Av diskussionen bidde en tummetott.
Istället fick vi gäster lära oss mer om Systembolagets uppgång och förväntade fall. Den politiske kommentatorn angrep med en dåres envishet den välklädde ledarskribenten, i huvudsak för att han händelsevis råkade vara anhängare av politik till höger.
Alltmedan den tredje huvudpersonen som representerade nykterhetsrörelsen gjorde en sak av att aldrig ha besökt ’apoteket röda näsan’. I mina öron lät det lika underligt som om att trafikborgarrådet i staden aldrig varit ute i trafiken.
Om man vill att folk ska hålla sig borta från de alkoholhaltiga dryckerna (över 3,5%) borde man då inte vara intresserad av vad som lockar majoriteten i landet att förnedra sig genom att handla på ’glasbanken’?
Nykterhetsrörelsen borde väl för jösse namn med egna ögon se köerna kl 10 på förmiddagen, och samtidigt notera volymerna av usla boxviner som placeras framför näsan på de allra törstigaste?
Moloken vandrade jag ut i försommarkvällen med ett uppgivet konstaterande klingande i öronen. Alkoholens följder och behag är fortsatt ett ämne alla vill prata om, men ingen riktigt vet hur att formulera sig.
Talande avslutades sessionen med att en godmodig ung man ihärdigt ville veta om företrädarna på barstolarna var positiva till en legalisering av marijuana. Ridå!
