90p Linkwood 15 år 200954,5% 1st fill sherry 
41950, 1869 kr
Whiskytipset Whiskykommersen på Speyside utgick förr från Elgin. Den enda riktiga tätorten i närheten av Speydalen, med sitt gytter av destillerier.
Hit kom whiskymäklare som representerade blendinghus för att träffa destillatörer och signera kontrakt för uppköp av maltsprit.
När Mansion House eller Järnvägshotellet inte kunde ta emot var mötesrummet en trappa upp hos Gordon & MacPhail på South Street en utmärkt plats att ses.
Tidigt blev butiken ett nav kring vilket stora delar av Speysides whiskyindustri snurrade. Familjen Urquhart blev på så sätt en betydande del av händelserna och det byggdes både vänskaps- och affärsrelationer.
Whiskybolagen i trakten hade fullt förtroende för Urquharts och flera destillerier överlät helt åt Gordon & MacPhail att buteljera och sälja deras singelmalt – själva fokuserade de på att fylla ordrar med sprit till blended-märkena.
Ett typiskt G&M-destilleri är Linkwood. Aldrig en singelmalt, inte ens idag. Ägaren Diageo använder maltwhiskyn till sina olika blends.
Självfallet i Johnnie Walker, samt även i den gamla Sverige-favoriten Bell’s, där den spelar en huvudroll. I Haigs Dimple bidrar destillatet med komplexa övertoner. Och det är Linkwood, ihop med Clynelish, som får klassikern White Horse att skina.
På 1990-talet togs den med i Flora & Fauna-utgivningen som 12-åring. Men i praktiken är det G&M som skött singelmaltaffärerna genom åren.
Linkwood är nämligen ett av de destillerier George Urquhart började samarbeta med allra först. Det är inte så konstigt. Destilleriet ligger ju i utkanten av Elgin.
Parterna ingick tidigt ett licensierat partnerskap. Tillsammans med Glen Grant och Strathisla var Linkwood ett av de allra första destillerierna i Gordon MacPhails serie med Distillery Labels.
Linkwoods moderna historia är rätt intressant. 1972 etablerades ett skuggdestilleri intill den gamla 1800-talsfabriken. I B-anläggningen görs en nära nog identisk sprit, möjligen något tyngre.
B-anläggningen tystnade 1985 men har återupplivats periodvis efter 1990 i experimentsyfte. Mycket av Diageos forskning kring kopparrening, reflux och kondensering med ’worm tubs’ har utförts här.
Linkwood ihop med Glen Elgin, en bit bort, var också med i diskussionerna om Classic Malts. Men valet föll på Cragganmore för att representera Speyside-regionen.
De andra två bedömdes vara för betydelsefulla som byggstenar i blended-recepten för att kunna undvaras.
2012 tog Linkwood klivet in den moderna eran på allvar när bryggkapaciteten tredubblades och ytterligare två pannor sattes in. De fyra pjäserna kan årligen producera 5,5 miljoner liter.
Douglas Murray som tidigare var chef för Diageos maltdestillerier beskriver Linkwood som en ömtålig varelse:
– Linkwood är en fragil whisky, svår att skapa då mer dominanta aromer måste undvikas eller dämpas i makningen.
Helt orökt malt används förstås – regel på Speyside där ”fyllnadsmaterial” till blends byggs. Vörten silas omsorgsfullt eftersom rester av säd tillför en påträngande maltighet.
– Vörtens lägre densitet påverkar aromurvalet vid alkoholproduktionen, jäsningen är långsam vilket motverkar alstringen av estrar.
Som alltid är destilleringen nyckeln. Spritpannan är större och avkräver wash-pannan två körningar. Spritdestilleringen är försiktig och uppmuntrar reflux så spriten lättas upp.
Man väntar också ovanligt länge innan spriten börjar samlas upp, de fragranta aromerna dyker upp en bit in. Kondensorn intill får gå varm, långsam sublimering ökar kopparkonversionen då tyngre föreningar absorberas, förklarar Douglas Murray:
– Linkwood behöver långvarig kopparexponering för att hitta hem. Nyspriten doftar vårblommor, en mix av nyklippt gräs, äppel- och persikoblom.
Diageos 12-åring lagras på refillfat av amerikansk ek medan Gordon & MacPhail väljer att dressa upp destillatet i sherryfat för att ge whiskyn mer body.
Kring 2020 drog man tillbaka sin klassiska 15-åring i Distillery label-serien. Men utgivningen fortsätter i mindre skala i Connoisseurs Choice, och nu ges whiskyn ut i form av enstaka fat. Till Sverige kommer det 34:e i ordningen.
För den som är van vid den lättsamma Flora & Fauna-utgåvan är detta en oväntad Linkwood. Istället för sedvanlig approach i blommigt fragrant stil, får vi möta en kraftfull kroppsbyggare. Det är såklart power-sherryfatet som ligger bakom transformationen.
Direkt från flaskan möter vi en viljestark 15-åring. Det doftar sött av gräddkola och ljus sirap (triggat av sherryfatet). I mitten linoljig maltighet, på djupet surkartsliknande sherry.
Lite vatten gör aromen riktigt sötsmarrig med sirap och farin i förarsätet, uppbackat av syrliga vinteräpplen därunder.
Vid 54,5% sötguppande smak av sur socka och kartig fruktkaka med sötoljig smörkola mot slutet. Lång svällande final av stram fruktkompott med ökande örtig skalbeska.
Tvära kast hit och dit, en rätt stökig och krävande smakupplevelse som känns ovan för att vara Linkwood.
Whiskyn omvandlas totalt med lite vatten i glaset. Nu en närmast komplex käft, med urkommersiell superproffsig avslutning.
Det smakar våt socka med äppellemonad i starten. Halvvägs blommig Linkwood-esprit upplyft av savande ek. Mot slutet fyllig fruktkaka när sherryn kommer igen.
Efterspelet är underbart. Ur honungsmalt växer fruktkompott. Efteråt ekon av sandelträ och torr ek.
Så fascinerande att se hur smakerna breder ut sig med några droppar vatten. Sofistikerat och elegant, och med lagom ’forza’. En riktigt cool smakupplevelse som är värd att söka upp. Prova så får du se…
