Reviews Compagnie des Indes är ett av de mest spännande romprojekten därute. Vinmannen Florent Beuchet jobbar utifrån en enkel idé – rom såsom vin formas av sitt ursprung.
Det betyder att han jobbar med små serier av rom som kopplas till platsen och rommakarna. Ofta handlar det om singelfat vilket ju är den minsta enhet en utgåva kan baseras på. Det gör att uttrycket alltid är särpräglat och unikt.
Idealen liknar de som ’independent bottlers’ i whiskyvärlden utgår ifrån. Beuchet buteljerar direkt från fatet vid ’cask strength’ utan kylfiltrering eller eftersötning (som är vanligt med rom).
Yttre påverkan som kan förändra den ursprungliga karaktären undviks, istället framhävs skillnaderna som kommer av råvaran, destillationen samt klimatpåverkan under fatlagringen.
Rombåten går till Trinidad. Det sydligaste öriket i Karibien, nära Venezuelas kust. Landet blev självständigt på 1960-talet och var under kolonialtiden en betydande romnation med som mest 50-talet destillerier.
Undan för undan la fabrikerna ner, och när Caroni packade ihop 2003 var Trinidad Distillers Ltd det sista större destilleriet på ön. Därifrån får vi en kolonndestillard rom som rinner av pannan vid 80% (stället för 95% som är vanligare).
Romen har legat på fat i hela 14 år. Först 10 år på en barrel i tropikerna, sedan flyttad till Frankrike och omtappad till ett nytömt romfat från Jamaica.
Fascinerande doftutmaning – chokladkola a la daimtårta möter träbitar! Först får man cane honey som sjunker ner i daim-odören, därunder mjölkchokladångor. Och i mitten mangovibbar med de där intressanta träaromerna som gör hela romnosen.
Det smakar syrup av cane honey/melass. Strax torkad tropisk frukt som kör in i en stramt kärv ekvägg. Lång rivig eftersmak av träbitar. I basen syrlig mango och bitande citrus.
Kanske inte så konstigt att den syrup-tropiska käften blir oerhört stram med 59,6% i ryggen, den 14-åriga eken får det att låsa sig. Men vatten öppnar dörrarna.
Bouqueten blir sandeltorr och träbitsaktig med tunnare tropisk fruktmitt. I bakgrunden ökar mjölkchokladen också.
Smaken är ännu bättre. Sötlodande tropisk frukt växer ut med mango och kumquats, som kontrasteras av eksyrliga toner mot slutet där fet choklad jämkar samman elementen.
Lång final vaggar långsamt fram, liksom mango-gungande och närapå körsbärssaftig innan frukten fångas in av torrare sandel, men värmen fortsätter länge.
Sånt tryck utan att romen tappar kontrollen. En perfekt utförd cask strength-rom i tropisk stil. Tänk vilka maffiga cocktails man kan göra också, om man har råd att slösa med denna Trinidad-nektar…
Nu till andra sidan jorden. Nästa strandhugg är Mauritius som ligger i Indiska Oceanen öster om Madagaskar (och Afrika). Där anlades på 1600-talet sockerrörsplantager som 200 år senare försörjde 130 destillerier. Idag är ett par pannor verksamma på ön.
Saint Aubin är familjeägt och har gjort rom för lokal konsumtion i generationer men 2003 skalade man upp och blev mer kommersiella. Stället är känt för sin rom gjord på färsk sockerrörsjuice i agricole-stil.
Men här nyttjas melass som processas i kopparkolonnpannor. Just det här bourbonfatet har börjat sitt liv på ön och dväljts i tropiskt klimat för att efter halva tiden flyttas till Frankrike där lagringstakten saktas ner.
Vilken märklig druvbrandy-stil med mintiga övertoner i doften? Man blir omedelbart intresserad.
Bouqueten är rik och komplext mångbottnad. Det som sticker ut är att den är så druvmustigt cognacsorienterad med sandeltorr mitt där växtsav kontrasterar. Överallt finns en tulo-mintig air, med melassötma centralt.
Smaken är lugn med blommig början där tulo-flairs dekorerar mer bastanta exotiska estrar i mittfåran. Mot slutet svänger romen över i en djupare mentolklang.
Sirligt brödig sötma i eftersmaken som tar på vingummin och landar i en gammelestrig vibe med en släng avgaser.
Det är lätt att gå igång på det här. Den behagliga, blommiga sötman i smaken tilltalar alla. När sedan estrarna växer och fördjupas av mentolångor blir man bara gladare.
Bäst är när cognacsfrukten tar över i eftersmaken med ekinfuserade gammelestrar och hostande avgaspustar. Väldigt ’likeable’ helt enkelt. En crossover-rom man kan förälska sig i efter bara en sipp.
Vatten förändrar en del. Aromern förenklas när mer ek-choklad och tätare cognacdimma sveper in. Runtom mer vaxtlik tulo-feeling.
Romen får en mer dammigt bladig smak-start med melass som påhäng och blommiga mintflairs allteftersom. Sent rasar tropiska estrar ner.
Efterspelet är ändå rätt lugnt och försiktigt framskridande. Melassötma bär, men tyngre estrar tar snart över. Vatten tunnar ut smaken något, som blir mer bladig medan tätare estrar kommer åter i eftersmaken.
Händelserik och spännande rom att dofta och smaka på, rent av äventyrlig. Köp och utmana dig själv, njut av att kastas mellan aromklustren!
Resan går vidare till Ecuador, ett av Sydamerikas minsta länder, mest känt för att ekvatorn löper genom landets norra del. Den mesta rom som produceras dricks upp lokalt men har p senare år börjat leta sig utanför landet också.
Romero & Sons är ett familjeägt destilleri grundat 1906 i Quito. Alfonso Romero Garcia hamrade själv fram sina kopparpannor och lade grunden till dagens produktion som drivs vidare av fjärde generationen.
Det intressanta är att destilleriet ligger 2800 meter över havet, vilket ger stora temperaturvariationer under lagringen och såklart påverkar utfallet.
Detta fat har vistats drygt 6 år på hög höjd i Ecuador innan det togs till Frankrike där man lät buteljera det efter 9 år. Det handlar om melasssprit processad i ’pot stills’.
Resultatet är en svårmodig ekbelamrad rom. Strulig arom med skumgodis på toppen och sur ek/lövhög centralt samt stråk av sockerrörsvinäger därunder.
Kakig bröstkaramell-smak som görs sturig av bladig syra. Finishen är besvärligt eksyrlig med tilltagande lövhögsbeska. Smakerna sorterar dåligt och den här sturiga baldbeska approachen a la lövhög är tuff att bemästra.
Vatten förbättrar läget. Boqueten görs dämpat syrlig av surkart med lövhög-vibbar, och en sorts kärnhusbeska.
Smaken landar på fötterna med fruktkaramell och vit chokladmousse följt av vedträn och faktiskt finkliga hugg alldeles mot slutet. Finishen är halvlång och surekig men räddas av att friskare citrusskal växer till.
Utgåvan blir bättre vattnad bortsett från de finkliga fulstråken i käften. Fatet håller inte ihop karaktären riktigt och spårar ur en aning.
Har för mycket att säga vilket förvirrar temat. Men visst, man får mycket smak för pengarna, om man kan stå ut med oredan…
