Reviews Snygg etikett, eller hur? Annorlunda och stram för att vara en Velier-utgåva (firman som sköter Hampdens utgivning).
Formspråket har en ”fotografiskt grafisk renhet” åt det konstnärliga hållet. Som kommer av samarbetet med fotografagenturen Magnum Photos grundad 1947 av några av de inflytelserika fotograferna Robert Capa och Henri Cartier-Bresson.
Tredje utgåvan i Magnum-serien är vikt åt fotografen Cristina de Middel som under en veckas vistelse på destilleriet i Trelawny fångat jäsrummens fuktiga mörker, rörsystemens komplexitet och de växtklädda miljöerna i ett bildspråk som rör sig mellan det dokumentära och det surrealistiska. Det är förstås allén till Great House som avbildas på etiketten.
Håll i dig nu. DOK som uttyds Dermot Owen Kelly-Lawson är Hampden Estates värsting-mark. Det tyngsta receptet som slår i taket med 1500-1600 gram estrar per HLPA. Tillskriven destillatören på 1800-talet vars sprit utgjort underlag för mark-definitionen från första början!
Vi snackar melassbaserad rom kokad i pot stills men med högsta möjliga tillsats av sockerrörsvinäger, dunder och muckhålssörja. Som får jäsa ut i hela 25 dagar.
Så hur ter sig det olagrade nykoket direkt från pannan? Ur glaset slungar sig en pigg, stor odör av svettiga sockor med sockerkaka och melass-avgaser i botten. Gnuggar man ’new make’ i händerna stinker labbarna av gödsel och estrar med örtiga övertoner.
Rik, bred matta av estrar i munnen, saftig fruktsoppa stramas upp av kärv tobak. Lång böljande eftersmak av estrar där ekon av avgaser vävs in. Torra rika estrar toppade med tobakstoner.
Som synes är det estrarna som maximeras på DOK-nivån. Den smutsiga avgas-effekten som är Jamaicas signum kommer fram mer i föregående marks.
Nu till aktuell utgåva, byggd på DOK-destillat som lagrats i fyra år på bourbon barrels på destilleriet på Jamaica. En imposant Hampden. Stånkande söta avgaser i en punschknappsarom.
Aggressivt syrligt bitande käft som stannar i fetmjölkiga avgasdunster. Styrkan på 60% gör att man behöver stadiga ben för att stå pall anstormningen av tunga Jamaica-estrar!
Doften är väl precis vad vanligt folk förknippar med rom. För även om punschdrickandet avtagit så finns väl arraksnerven i vårt svenska DNA!
Hampdens DOK-kok stinker alltså av punschknappar a la arrak, sötsvulstigt och intagande vulgärt. Sötare jelly-beans kommer och går. Och på djupet hålls pepparkakseken. Självklart backdrop av avgaser.
Munnen utsätts för en holmgång av skarpa estrar. Sura nappar med vass askorbin-undersida tar på småcitrus a la citron/kumquats, som drar mot lime, därunder läder.
Lång citronkaramellig eftersmak på kakigt smutsig bas som strax blir mjölkigt avgaslik.
Vatten behövs för att hyfsa beteendet hos denna storvulna rom. Doftmässigt håller sig arraktonen kvar i mitten med kola i centrum, och runtom pepparkaka och kakao. Därunder inrökt rökrock och på djupet avgaser.
Intensiv smak av sura nappar som mjuknar i citronkaramell och friskare kumquatstoner, mot slutet starkvinsvibe med tobaksblad.
Lång saftig final a la syltad småcitrus på tunnare arrak-bas, smutsigare avgas-skugga smyger sig på. Efteråt friskt fräsch munkänsla.
Vattning dämpar topparna, smaken är lika intensiv fast med mer nyanserad fruktsyra, och bättre balanserad med smutsiga muckhålstoner.
En riktig smällkaramell som detonerar igenkännande för den som kan sin Hampden-rom. Bouqueten är nog ändå bäst, utgående och levande på ett sätt alla kan relatera till. En syntes av allt Jamaica står för, bara doften räcker för köp!
