Det är med Special Release-serien whiskymakare Roger Melander förverkligar sina drömmar om tvåsiffrigt åldersbestämd maltwhisky. Här är berättelsen om hur norrländska High Coast förändrar synen på svensk whisky. Den nya rökiga 15-åringen är destilleriets äldsta utgåva.
DET VAR LAGAVULIN 16 år som fick in Roger Melander på rejält rökig whisky. Då i mitten av 1990-talet rätt nysläppt (uppgraderad från 12 år) och kronwhisky i Classic Malts.
Den mytiska serien med whiskys från utvalda regioner uppställda på en bräda i baren. Sextetten gav maltwhiskyn sitt genombrott världen över. Flaskorna visade med sina olika smakprofiler hur häpnadsväckande olika whisky kunde smaka.
– Lagavulin ledde mig så småningom till gammal Ardbeg, Port Ellen och Brora från tidigt 1970-tal, minns Roger Melander.
Man kan lugnt säga att det jäste i svenskt whiskyliv då. Själv satt jag och skrev på en ”monumental” bok om världswhisky, som gavs ut på cd-rom vid ingången till det nya millenniet.
Dessförinnan kom jag ut i offentligheten som Sveriges första professionella whiskyskribent, och ”missionär för whisky”.
Både jag och Roger är födda 1967, liksom Magnus Dandanell, som på tröskeln till ett nytt årtusende var med och grundade Mackmyra.
Tre år yngre Henric Molin grunnade som bäst på om han skulle starta ett destilleri på ön Ven utanför Landskrona, vilket hände 2008. Och jämnårige Pär Caldenby närde en dröm om att göra rökig maltwhisky i Islay-stil någonstans i Bohuslän, vilket ledde till starten av Smögen 2009.
Det svenska whiskyundret är i mångt och mycket en generationsprestation. Och i varje enskilt fall faller det tillbaka på ett intresse för maltwhisky, eller i dessa fall en besatthet.
Roger Melander rekryterades till rollen som destillerichef när bröderna de Vahl öppnade Box Destilleri i Mariebergs kraftstation i Ådalen.
Premisserna för de svenska whiskybyggena utgick från skotska metoder och en sorts idoliserande av skotsk singelmaltwhisky. Det är en berättelse om inhyrda skotska konsulter som initierade processerna, för att sedan åka hem och lämna svenskarna åt deras öde.
Det var då det började på riktigt. Anläggningarna shejpades om, grejor byttes ut. Svenska råvaror kom i spel, och ett svenskt mindset tog över. Resultatet var svensk whisky, där den gemensamma nämnaren med Skottland främst är kvaliteten, och ambitionen att göra bra ifrån sig. Inga halvmesyrer och genvägar tas.
Allra högst svansföring har Box-gänget, som numera kallar sig High Coast, haft. Med Roger Melander som en sorts ”andlig ledare” för vad maltwhisky kan och ska vara.
Det handlar om ålder och tålamod. Att vara uthållig och återhållsam, för att någon gång i framtiden kunna sätta ut åldern på etiketten. En inställning som är ovanlig bland Nya världen-destillatörer.
Att starta en whiskyfabrik är ett risktagande, eftersom de första dropparna får säljas först efter 3 års väntan, ofta tar det 5-6 år innan man börjar tjäna pengar på allvar.
Denna NAS-whisky (no age statement) har sitt eget liv. I början sa konsumenterna ifrån, whiskyn var för omogen och smakade ”ungkola”. Men ganska snart vande sig folk och idag är det knappt någon som rynkar på näsan åt fåårig maltwhisky.
Fast debatten ligger och slumrar, för det finns en kvalitetsskillnad. Slarvigt hopplockad NAS-whisky triggar missnöje, särskilt om priset är högt vilket antyder att innehållet är mer vällagrat än det är.
Kunder vill alltid ha tydlig information om vad de dricker, framhåller marknadschef Jonas Svedin:
– Vi har konsekvent betonat transparens genom att visa fullständiga recept på hemsidan, vilket gjort att vi sluppit kritik av det här slaget.
I gengäld verkar de flesta whiskydrickare förstå värdet av långlagrad whisky:
– Intresset för äldre whisky är alltid stort. Många vill prova så gammal whisky som möjligt och våra lanseringar med tvåsiffrig ålder har genomgående sålt bra.
INya världen-kategorin går High Coast mot strömmen. Målet är att gestalta den ”gamla” typen av maltwhisky som på 1990-talet alltid kom med en siffra på etiketten. Fast i modern tappning, med egna svenska smaker.
Fanbäraren av den allra bästa whisky i modern tid är Diageo. Förutsättningarna är de bästa. Katalogen av egna destillerier är överlägset störst i Skottland. Fatförrådet är avsevärt större än närmaste kollega i branschen.
Härifrån kom de första Rare Malt-utgåvorna i slutet av 1990-talet. Whisky vi aldrig sett maken till. Från Port Ellen och Brora till Talisker.
Några år senare stöptes formatet om och 2001 presenterades Special Releases. Där just Lagavulin varit ett stadigt återkommande destillat, ånyo som 12-åring, men serverad vid fatstyrka.
När produktgruppen på High Coast i början av 2020-talet bestämde sig för att göra något exceptionellt, sneglade man på Diageos mäktiga prestige-serie.
– Vi såg att det fanns en lucka i vår portfölj. Tanken var att göra något en gång per år som stack ut. Det föll sig naturligt att kalla formatet för Special Release, konstaterar Roger Melander.
Man kom överens om att whiskyn skulle ha åldersangivelse och att flaskan skulle ner i en tub. Ett lyxigare uttryck som anknyter till skotska whiskyutgåvors formspråk.
Att man valde 70 cl istället för gängse 50 cl vittnar om ambitionsnivån – att jämföra sig med den bästa skotska singelmalten. Den ambitiösa utgåvan är ett statement riktat mot den utländska publiken.
I exportsammanhang är det helflaska som gäller, menar Jonas Svedin:
– Tidigare Special Releaser har gått bra i Tyskland, Frankrike, Sydkorea, Kina och Taiwan.
Fransmän är förtjusta i den rökiga stilen, de tog snabbt till sig Timmer, rökwhisky lagrad på bourbonfat. Detsamma gäller för taiwaneser:
– Kunnigheten och intresset för maltwhisky är stort och många har följt vår resa från de tidiga Box-utgåvorna fram till idag. Vi har en engagerad följarskara i Taiwan som gärna provar allt nytt vi släpper, från rökig till orökt whisky.
För flaskor med dubbelsiffrig märkning är succén given. Och där är vi nu. Hux-flux har svensk-whiskyn vuxit upp och är på pappret förvillande lik Scotch Single Malt Whisky.
Svensk whisky står inför en brytpunkt. Lagren av maltwhisky börjar uppnå aktningsvärd ålder. Eller i alla fall rimlig ålder sett ur ett skotskt perspektiv. Medan Mackmyra, som började lägga ner fat i början av seklet, kom övriga whiskymakare på banan kring 2010.
High Coast hämtar sin 15-åring från begynnelsen. Rökspriten kokades i januari 2011, knappa två månader efter uppstarten. De sju första batcherna var orökt recept, minns Roger Melander:
– Batch 8-9 var de första rökiga, men den spriten blev inte godkänd. Till Special Release-utgåvan användes batch 11-18.
High Coast-exemplaret är inte den äldsta svensk-whiskyn, Mackmyra har gjort en 20-åring (innan konkurs och påföljande rekonstruktion). Men kollegorna i branschen som förekom norrlänningarna har inte ännu gjort så gamla whiskys.
Mångsysslande spritfabriken Hven igångsatt 2008 är här i Sverige mest känd för sin maltwhisky, som dock görs i alltför små mängder. Lika lite läggs ner i Hunnebrostrand av rökwhiskymakaren Smögen.
Volymerna är förstås problemet, den mesta whiskyn nedlagd sent 00-tal har redan druckits upp. Poängen med en whiskyfabrik är ju att tjäna pengar, vilket i början ska läsas som att ”överleva”.
Hven har gjort det genom att sälja vit sprit och bedriva hotellverksamhet, och ta konsultuppdrag inom spritindustrin. Smögens Pär Caldenby tog inte ut någon lön de första sju åren, samtidigt som han i praktiken jobbade dygnet runt, med endast julafton som vilodag på ett helt år.
High Coast har en annan historia. Där har man lyckats lägga ner tillräckligt stora volymer. Visst har fat tagits ut efter en handfull år och blivit NAS-buteljeringar. Men man har medvetet hållit tillbaka volymerna, istället för att ryckas med och sälja av när efterfrågan rusat.
Det misstaget gjorde ju Mackmyra med sin budget-whisky MACK. 2017 var singelmalten tredje störst på Systembolaget, endast slagen av Glen Grant och Ileach.
Men när de skotska aktörerna hade outsinliga lager tömde svenskarna sitt och hamnade så småningom i ekonomiska svårigheter. Pengaflödet finansierade driften av nya gravitationsdestilleriet ett tag men orsakade också stora årgångshål i lagret.
Whiskymakande är planhushållning. Man måste spara på faten för att kunna tjäna pengar långsiktigt. Vilket för High Coast innebär en längre tidshorisont än någon annan svensk aktör.
Roger Melander pratar länge och gärna om sina drömmar, och det arv han vill lämna vidare till nästa generation whiskymakare i Ådalen.
2040 kommer produktkatalogen se annorlunda ut än idag. High Coast kanske har någon NAS-whisky på 8-9 år i portföljen men annars är det ’age statement’ som gäller.
Förmodligen en 12-åring på det orökta receptet med 80% 1st fill bourbon barrels i botten och resten refill-fat. Och så har man några äldre utgåvor i mindre upplagor, som en 17-åring.
– Man kan säga att framtidens fatlager började läggas ner 2018 när vi utökade kapaciteten. Nu kan vi spara fler fat för att göra riktigt gammal whisky så småningom. För mig är kvaliteten allt. Jag vill ju släppa så bra grejor som möjligt.
Om femton år har Roger Melander lämnat över till nästa generation. Men likt en amerikansk ’master distiller emeritus’ lär 73-åringen ströva runt bland faten och plocka ihop särskilda releaser som kan vara bland världens bästa.
Definitivt i klass med den skotska skaparkraften i alla fall. För uppväxten med skotsk whisky sitter djupt. Det är den modellen grundarna hade för ögonen när de 2005 kom på idén att försöka göra en norrländsk whisky.
– Vårt orökta destillat lagrat på helt vanliga bourbonfat och en del nyeksfat kommer att vara fantastisk efter 12 år. Det lovar jag, sa Roger Melander år 2023.
Kanske hade han sin andra Special Release i tankarna redan då. En 12-åring på orökt maltkorn lagrad på 96-litersfat och vanliga bourbon barrels. Whiskyn presenterades i oktober 2025.
En träaromatisk highcoastare. En föraning om var en framtida åldersbestämd standardwhisky ska landa? En helt egen specifikt svensk tolkning av vad maltwhisky ska vara, befriande off allt vad Skottland står för.
Mycket råvara kvar. Luktar mycket av kornmalten, liksom kornmjölsgrötig, med polerad ek och skarp röd citrus i djupet.
Savande sötmaltig kola-smak som blir syrlig, röd frukt och vingummin växer till, men vänder mot slutet upp i trätoner och sent en släng träfenoler.
Maltsötman lever vidare i eftersmaken där syrliga röda vinbär bär. Under mörk choklad och efterhand sandelträ, plus ölig red ale med skumgodis allra längst bort.
Whiskyn har en karamellig sötma genomgående med spetsig röd frukt , men också trätoner och ekfenoler som bryter mönstret.
Lite vatten friskar upp nosen med karamelliserade äpplen och mer maltsötma, och aromatisk ek på djupet. Långsam, saftig smak av fruktkompott möter strama trätoner och kola innan ekfenolerna tillkommer triggade av kanelpuder.
Lång maltsöt final med svällande estrar av röda äpplen. Finishen får en skjuts av kryddpeppar och stannar flämtande i vingummin och rökt äppelträ.
Denna 12-åring ska drickas vid vald tappningsstyrka. Där är balansen perfekt och sötman i destillatet kan hantera nyekens trätoner. Doften blir lite för träorienterad. Fast det är coolt med de spökande träfenolerna.
Under vårt samtal för några år sedan kom Roger Melander förstås även in på rökwhiskyn:
– Det rökiga receptet kommer att hitta hem efter 10-12 år.
Sommaren 2024 kom så en 11-åring, själva premiären för Special Release-serien. En stånkande rökig sak gjord på rökkorn med en fenolhalt på 45 ppm och slutlagrad i fem år på oloroso sherryfat.
Att det här var något alldeles extra stod snart klart för whiskymakarna. Roger Melander kommenterar:
– När vi började planera för Special Release var det många av våra äldre fat som provades ut. De här oloroso-faten stod ut lite extra och var ett självklart val till den första buteljeringen i serien.
Premiären rockade tillvaron som en jordbävning. INDEED WORLDCLASS klottrade jag i marginalen i min notbok:
”Som en Special Releases-utgåva från Diageo fast ett nummer större i uttrycket. Vulgär översittarstil fast ändå i full kontroll. Verkligen 0% Skottland i röken, liksom äckligt underbar rökornamentik!”
Here goes: Whiskyn doftar rikt av sockerkaka och apelsinsuckat med enris nedbäddad i massor av sherry. Ovan florsockerdraperad torvrök. En sofistikerad bouquet med flyhänt lätthet.
I käften söt bacon och druvsocker som tar på böckling och burkig sherry, mot slutet verkstadsgolv och söt kreosot.
Lång motoroljig finish med tjärpastill och provocerande dynghögar. I basen enkel sherry och sega råttor. Efterhand svävar whiskyn ut i torra cigarrslingor, för att stanna i kväljande kreosot. Alltsammans urgott!
Vilken galen rallarsving. Trots sötrökigt lockande doft smakar whiskyn apa på ett sätt som kan få en röktok att dreglande börja tungomålstala…
”Godare” vattnad samt lite hetare. I näsan sockrig lätthet a la sockervadd och radiator-torrt gummi, ibland apelsinsuckat.
Smaken börjar fruktkaramelligt sötfruktig med torkad frukt och mer ljus sherry efterhand. Strax även jordigt verkstadsgolv och sent torvrök och cigarr.
Chilikliande eftermäle med vitpeppar och sötaktigt rökkorn i botten med inslag av torvrök. Tjärpastill skrider fram på lätta fjät ihop med sauternes-ångor och levande sherry-esprit.
Jag tar den helst vid 51,3% där whiskyn är sofistikerat unikt supergod. Vansinnigt bra.
Slutklämmen bland mina anteckningar lyder: ”Om detta är framtiden för svensk whisky, res murar, förbjud export!”
Att sätta fingret på vad som gör en whisky mer eller mindre rökig är ett gungfly. Grunden är förstås att man under torkningen av maltkornet eldar med torvkakor i ugnen. Torvröken ger kornet röksmak.
Men den mesta röken tappas bort på väg till flaskan. Kanske får man med sig för mycket fruktiga estrar i spritkoket, eller så klipper man ut sprithjärtat alltför brådstörtat. Än värre är mångårig lagring på pigga ekfat.
High Coast köper in sin rökmalt. Mestadels direkt från Skottland men också från Belgien där man röker med skotsk torv, upplyser Roger Melander:
– Fenolhalten på malten ger en fingervisning om hur rökig spriten blir, men själva rökprofilen kan variera mycket beroende på var den mältats.
På pappret låter det enkelt, men rökwhiskymakande är ingen förutsägbar verksamhet. Det går förstås att mäta rökgraden i den rökmalt man köper in. High Coast har genom åren tagit emot rökkorn med uppmätt fenolhalt från 31 till 45 parts per million (ppm).
– Upplevd rökighet har varierat mellan leveranserna, även om labb-rapporten visat samma fenolhalt.
På senare år har experimentlustan tagit överhanden och den förutsägbara formeln frångåtts.
– Understundom har vi velat ta i lite och tagit hem rökmalt på 128 och 225 ppm. Då luktar det rök även utanför destilleriet, och det blir naturligtvis en helt annan sprit.
Svenskarna har aldrig haft ambitionen att göra världens rökigaste whisky, likt Islay-destilleriet Bruichladdich gjorde med Octomore på flera hundra ppm.
Men man gillar att ibland experimentera med råvarorna för att se vad som kommer ut i andra änden, och lära sig något. Det extrema är inget för High Coast, i alla fall inte så länge Roger Melander får bestämma:
– Grundidén med vårt sätt att producera sprit är att den ska vara god innan den läggs på fat. Då går det inte att göra destillatet för kraftfullt och skitigt.
En maltwhiskys karaktär formas av det utsnitt som görs i andra destilleringen. Det rena mellanpartiet under körningen tas omhand, fritt från farliga alkoholer och finkel. Jag undrar om det var svårt att bestämma hur ”hjärtat” skulle klippas ut i spritpannan?
– Jag träffade från början relativt rätt med vårt orökta recept. Endast en mindre justering av första skärningen behövdes för att fruktigheten skulle sitta som jag ville ha den.
Det rökta receptet tog längre tid att få till. Ett testprogram sjösattes med olika jästtyper, variation av jästid och olika skärningar av hjärtat. Intressant nog är den 15-åriga utgåvan ett resultat av dåvarande experiment, förklarar Roger Melander:
– Första klippet togs efter 13 minuters förspritkörning, alltså samma som det orökta receptet. Men vi lät styrkan sjunka till 60% istället för 67% innan vi klippte bort svansen, för att få med mer av fenolerna som ramlar ut senare.
Men några veckor senare landade man i hela 30 minuters förbispolning av ”huvudet”.
– Jag föredrar en rökig ’new make’ med lägre halt av estrar, som annars krockar med fenolerna.
Med en mindre fruktig jäst skulle man kunna skära betydligt tidigare. Men det finns flera fördelar med att ha samma jäst till båda recepten, så karaktären regleras med den första skärningspunkten.
– Visst finns det fruktiga toner i den rökiga spriten också, mestadels i form av päron och citrus. Men det blir så mycket trevligare med de exotiska frukter som framträder efter många års lagring.
Rökighet ansamlas alltmer i slutet av destilleringscykeln. Ju längre man väntar desto rökigare blir spriten.
– Det tog lite tid att hitta balansen mellan estrar och fenoler. Vid 60% kommer det lite torrt läder, vilket jag gillar. Några minuter senare övergår det till blött läder och betydligt tyngre toner, och de vill jag inte ha med.
Lite förenklat kan man säga att de två klippunkterna spelar olika roller beroende på vilken spritkvalitet man gör:
– Den första skärningen är kritisk för kvaliteten på det orökta destillatet, den andra bestämmer hur vårt rökiga recept blir.
Att ekfat stjäl rök har man vetat länge, särskilt om eken är relativt spänstig och pigg. Ett bra exempel är Laphroaig 10 år som bröstar sig med röktoner i början av smaken för att backa undan mer i eftersmaken.
Under 1990-talet införde Ballantine’s master blender Robert Hicks en ny fatregim ute på Islay där singelmalten skulle fullagras på 1st fill bourbon barrels. Mer sötma från faten dämpade alltså rökigheten. Samma erfarenhet har Roger Melander:
– Fenolerna i spriten bryts ner under lagringen till bland annat vanillin. Så rökiga toner går gradvis över till vanilj. I ett aktivt fat maskeras ofta röken av fatkaraktär. Vill man istället framhäva röken är refillfat mer lämpligt.
Förhållandet mellan rökighet och tid i fat kan tyckas linjärt. Den som fått smaka på legendariska Laphroaig 15 år (kung Charles favorit-whisky) blir förvånad hur mycket 50% mer ektid kan göra för att montera ner rökuttrycket som är mer av en viskning.
Det motsatta förhållandet råder för Port Ellen som i 14-årsåldern var en medioker rökwhisky, avskalad och platt till karaktären. Men som bortom 20 år blev komplext rökbolmande.
Svenskarnas rökkok verkar frodas i umgänget med eken. För whiskyn kommer ut överraskande rökosande i jämförelse med 15-årig Islay-whisky, som i högre utsträckning går och gömmer sig.
Men så har denna Special Release en speciell historia. Spriten tappades nämligen på fat vid destilleringsstyrka 68% istället för att spädas till 63% (vilket man började med senare). Efter 13 år hade alkoholhalten sjunkit till 64% och en hel del av den volatila spriten dunstat bort.
– Fyller man starkt går mognadsprocessen långsammare samtidigt som torrare toner lakas ur faten. Jag kände att vi behövde ge whiskyn en boost.
Styrkan sänktes genom att faten toppades upp med i genomsnitt 30 liter vatten vilket landade alkoholhalten på 54%.
– Den minimala luftfickan i faten ökade penetreringen i eken och med våra temperaturväxlingar kom ett ökat utbyte med smaker från fatet. Den lägre alkoholhalten lakade dessutom ur mer av vattenlösliga ämnen vilket gav en något sötare och fylligare karaktär, berättar Roger Melander.
Till den här utgåvan användes 9 av 24 fat, så det kommer fler buteljeringar härifrån så småningom.
I lagerhusen invid Ångermanälven vilar idag 21 000 tunnor. Det mesta av yngre snitt, whiskyn från de första åren har gått åt till tidiga buteljeringar. Roger Melander har öronmärkt merparten av tunnorna till olika planerade utgåvor. Fast rätt mycket har man bara låtit ligga kvar därute, en fatreserv rubricerad som ”bra-att-ha-i-framtiden”.
– Jag var länge osäker på om just dessa skulle bli klara efter 15 år, men det blev ju ganska kul. Jag har också sparat andra fat från 2011 som ska få ligga till sig.
High Coasts hittills äldsta whisky har en flådig fruktnos. En godisorienterad bouquet med oväntad stuns, smakfullt träaromatiskt pikant.
Täta fruktskikt döljer en oförlöst vulkan av rökaromer, som hålls på plats av fet vanilj men dyker ner i en saltsjö. Röken växer till och belägrar eftersmaken som annars är rätt enkel med ren fruktsötma som gör det gott.
Häng med: Stor bouquet av tablettask och fruktkola, som är överallt. Centralt rökkorn och tobak med vaniljöverhäng. Ovan sötaktig seren torvrök, i kanten tutti frutti och kumquats. På djupet pikant eneträ.
Intensiv, tät smak. Rökkorn med citruspigg kärna tar fart, strax bbq med söt tropisk vibe och ökad vaniljfetma. Allvarligare sluttamp där pyrande surved sjunker ner i tyngre saltskvalp.
Lång lågmolande ekkrydda i efterspelet, kryddpeppar och anchopeppar kliar ovanpå ren bas av fruktkola och fruktkaramell. Lagom rökskadad underdel där lägereld och salmiak trampar på.
Vilken extrovert rökwhisky för sin ålder. High Coast bygger brett och går djupt med sina smaker, återhållen aggression är ledmotivet, wow.
Hemligheten med eftersmaken är saltlakrits/salmiak-tyngden med sin lågintensiva gnagande krydda – undertryckt raseri som inte slipper ut.
Vatten utvecklar de träaromatiska delarna, särskilt i nosen, som blir mer fragrant med ökad vaniljfett gung. Hör här: Sötman skingras av fragrant färsk tobak och balsaträ/rökelse. Mer fruktkola breder ut sig, vaniljbakelse svämmar över. Överallt bakad rök och pikant ädelträ.
Smaken pågår längre. Balsaträ och rökelse dras fram av mild fruktkaramell. Halvvägs lättflygande tobak och puffar av torvrök. Sent pyrande vedträn och sötare bbq, i botten fylligare tropisk lemonad.
Långsamma, trevande efterdyningar. Rökelse och fanér kivas med pyrande torvrök och lakritskola på en bas av syrlig citruskaramell som tar på sötfyllig fruktkola och lemonad. Stannar i fetlagd munkänsla av orgeat och hostande rökkorn.
Vattnet gör munnen lätt och flärdfull, smaken vecklas ut långsamt och eftertänksamt, skeendet är luftigare och aromerna mer utspridda.
Fluffiga trätoner och söta fenoler rullar ut en sökande rökelsepåstruken final med lakritskola som rider på fruktkola.
De åldersbestämda utgåvorna är för High Coast tre små steg, men för svensk whisky tre rejäla kliv. Det här är bara början, Special Release-serien kommer att leva vidare i många år framöver, försäkrar Roger Melander:
– Stil och recept kommer att variera och allt eftersom åren går så får vi fler fat med respektabel ålder att välja mellan.
