AMERIKANSK WHISKEY är nästa steg för konnässören. USA bubblar av inspiration med nya destillerier samtidigt som de gamla stjärnorna i rostbältet Kentucky-Tennessee fått en nytändning. Amerikanen i gemen har återupptäckt nationens stolthet, bourbon har fått en renässans och de stora whiskeybolagen gör mer whiskey än någonsin. Exporten ökar också. Asien är överförtjusta och den gamla marknaden Europa visar ökat intresse.
Men storpolitiken där president Donald Trump sätter agendan drabbar branschen hårt. EU:s strafftullar på bourbon har fått effekt. Importen till Sverige har tappat över 20% i värde mellan juli 2018 och juli 2019. Därför är det extra viktigt att lyfta bourbonfrågan. För det är självklart så att du inte ska undvika att njuta av amerikansk whiskey men med en prisökning på 10-40 kr per flaska kan det vara klokt att välja utifrån smak och kvalitet. Just därför ska du läsa och grunna på våra fynd i tidernas största blindtest.
Det har hänt mycket i Kentucky med omnejd det senaste decenniet. En konnässör-marknad har etablerat sig i USA samtidigt som standardutgåvorna skärpt sig. Branschen däröver fokuserar på kvalitet samtidigt som man slår rekord i försäljning.
Och priserna är rimliga, jämfört med maltwhiskyn tillochmed låga. High-end limited editions kostar $140, alltså 1200-1300 kr. De luxe-malt kan idag kosta det tiodubbla. Scotch drar just nu upp prisreglaget för att kapitalisera på en ökad (pristolerant) efterfrågan. Kritiker hemma i Skottland menar att hotet mot Scotch kommer från andra spritkategorier. Varför inte bourbon? Hela kategorin är bra mycket mer prisvärd en dagens allt dyrare Single Malt.
Fast i vår test-regim på The Spirits/Whisky News spelar vi inte ut kategorier mot varandra. Det går ju inte att avgöra ifall en malt är bättre än en bourbon som är bättre än en rom eller brandy – smakmässigt är de så olika. Bourbon ställs mot sina gelikar.
På 100-poängskalan betyder +90 poäng världsklass. Och i vår värld är Four Roses är bäst. Inte den gula labeln som vi européer växt upp med utan de nya specialarna. De fyra rosorna är ett underligt varumärke som sticker ut i en bransch som domineras av solida karlar som James Beauregard Beam eller Jack Daniel.
Yellow Label blev batteri-bourbon för många här i Europa. Men för amerikanska konsumenter är varumärket idag stekhett eftersom whiskeyn i över 40 år gick på export.
Four Roses försvann som straight bourbon i USA kring 1960, istället krängde ägaren Seagram’s ett blended-märke under samma namn som omsatte en kvarts miljon nioliterslådor. När Four Roses år 2002 med nya japanska ägaren Kirin i ryggen valde att komma hem jublade manskapet på destilleriet.
Master Distiller Emeritus Jim Rutledge berättade för mig att han 1996 lyckades övertala Seagram’s att tillåta försäljning i Kentucky: ”Så våra anställda skulle slippa att resa till Europa eller Asien för att få tag på en flaska, men de gjorde klart att vi inte fick en penny till marknadsföring.”
Efter Yellow Labels comeback I USA gick man vidare med single barrel- och small batch-utgåvor. Äntligen fick Four Roses visa sitt riktiga ansikte hemmavid, en bourbon med finsmakar-approach.
Kirin hade vetenskapliga ambitioner och engagerade sig djupt i bourbon-makandet. Japanerna lanserade det sinnrikt komplicerade jästförfarandet där man nyttjar fem noggrant framodlade jästkulturer som kombineras med två mashbills (sädesrecept). Ut kommer tio ”singel-bourbons”, alltså olika stilar som sedan kombineras. Lägg till olika lagringsplatser och åldrar och matrisen är som gjord för bourbon-produkter bortom det alldagliga.
Att Four Roses hemma i staterna numera betraktas som en ledande super-bourbon beror på detta elitistiska synsätt manifesterat i årliga limited editions som de senaste 10 åren byggt varumärkets renommé bland amerikanska konnässörer.
Att Michter’s är med i toppen är inte heller konstigt. Firman gör också elit-bourbon och är precis som Four Roses villiga att testa gränserna och experimentera för att få ut så mycket smak som möjligt. Ansträngningar ska premieras så det är naturligtvis väldigt roligt att kvaliteten står ut i vårt blindtest.
Somliga kanske förvånat höjer ögonbrynen åt att Jack Daniel No 1 Distillery i Lynchburg, TN är med i den absoluta toppen. Ånyo fördomar. Att storsäljaren uppfattas som rock’n’roll-whiskey har i Europa är inte Tennessee-bornas fel utan såklart våra (ofta brittiska) rockstjärnors. Precis som Four Roses Yellow Label (som är relativt medioker) får man klä skott för det superi rock-ikonerna ägnade sig åt.
Hemma i USA är JD helylle-whiskeyn nummer 1, en riktig svärmorsdröm som minner om den tid då landet byggdes, av raska män som lille Jack Daniel. Gentleman Jack bjuder den vänliga komplexa sidan till medan Jacks Singel Barrel är mer extrem, båda hör hemma i den absoluta toppen av amerikansk whiskey.
Åldermässigt befinner sig JD mittemellan basutbudets 4 år och premium-kategorins övre gräns 8 år, därovan anklagas whiskeyn för att vara överårig (vilket maltwhiskydrickare som älskar oak-overload går igång på). Smaken hos JD är klassisk, så här ska en jänkar-whiskey smaka. Detta är den storhet all annan straight bourbon och Tennessee whiskey måste mätas emot.
Med i rejset är såklart Blanton’s som var först ut med Single Barrel. Alltså enstaka fat med särskild karaktäristik. Det var Master Distiller Elmer T Lee som 1984 mindes historierna om grundaren Colonel Blanton som alltid hade ett ”stach” av sin favoritbourbon hemma.
Inför stora fester plockade han fram ett fat ur Warehouse H och lät sätta i glasbutelj. Gästerna uppskattade bjudningarna storligen. Blanton’s må ha varit först men det har gått slentrian i utgivningen, utgåvorna har tappat lite av sin lyster.
Småmärken och nya destillerier har svårt att matcha klassikerna. Det är bra men inte tillräckligt komplext och/eller konformt. Precis som med maltwhisky gäller vissa spelregler. En bourbon måste hålla sig på den givna banan, inom ramarna för sin kategori, arom-spreaden får inte avvika för mycket från det genren.
Ifall det drar iväg (som givetvis långlagrade exemplar gör) måste balansen mellan elementen finnas där, drycken ska alltigenom hålla hög standard. Detta gäller inte minst i specialkategorierna bortom straight bourbon och Tennessee whiskey, från olagrade corn whiskeys till lagrade hybrider.
Hybrider som är ett misch-masch av sädesslag har vi klumpat ihop med wheat och corn whiskey, och lagt i ett appendix. Udda varianter ska självfallet smaka eget och annorlunda. Men frågan är om det är bra? Ett grundkrav är väl att produkten ska smaka vällagrat ospritigt och vara balanserad.
Heaven Hills Bernheim är en vete-whiskey som imponerar. Koval är nystartat och utforskar nya territorium där hirs sticker ut som en intressant whiskey-ingrediens. Det blir konstigt och brännvinsaktigt men funkar ändå på något vis. Dry Fly är en annan nykomling från Washington som kokar sprit på en råg/vete-hybrid med lyckat resultat.
Man får se dessa experiment som en forskningsprocess. Det begåvade har chans att etablera sig, särskilt om smakerna påminner om huvudkategorin bourbon. Det är alltid konsumenterna som avgör framtiden, det som är gott och säljer överlever.
En helt annan historia är corn whiskey som vanliga amerikaner jämställer med moonshine. En i flera fall olagrad majssprit som kommer i syltburkar! Men en Mellow Corn som är lagrad i 4 år vore dumt att tacka nej till. Fast ändå, i jämförelse med testets bästa bourbons är valet självklart.
Poängskala
Vi använder den gängse 100-poängskalan med fyra moment som maximalt kan få 25 poäng. 3/4-delar handlar om aromerna indelat i Doft, Smak, Eftersmak. Sista 1/4-delen är Balans som beskriver hur väl whiskyns delar hänger ihop.
Whiskey-termer
- Mashbill = recept. Amerikansk whiskey görs på mäsk som oftast består av tre sädesslag. Wheated bourbon betyder att whiskeyn förutom majs (och en näve maltkorn) får smak av vete. Ryed bourbon tar istället smak av råg.
- Char levels indikerar hur hårt faten kolas, #1-4. Straight whiskey måste lagras på nya ekfat som bränns ur för att öppna upp kanaler för whiskeyn in i det hårda träslaget ek.
