Reviews Det är inte lätt att komma från Islay och göra ”halvrökig” whisky. Folk förväntar sig att et ska bolma ordentligt. Vana vid Laphroaig, Ardbeg, Lagavulin.
Klassiska medelrökaren Bowmore har förstås hittat sin publik efter alla år. Whiskyn tjusar med sin rika fruktdräkt som överskuggar den typiska torvröktonen.
Att göra tvärtom och skippa röken går också hem. Bunnahabhain, som är mest känd som icke-rökig Islaywhisky, har karvat ut sin egen nisch.
Nya Islaypannan Kilchoman har krånglat till det för sig. Här görs både ock – ”rökglaset är både fullt och halvfullt.”
När man drog igång 2006 var det givet att köpa in färdigmältat hårdrökt korn från Port Ellen Maltings. Som komplement, och kontrast, till det egna maltgolvets mer moderata rökkorn.
När så produkterna började komma hamnade man i den intressanta och otacksamma situationen att jämföras med sig själv!
50 ppm-utgåvorna var rasande bra, medan 20 ppm-varianterna kändes som bleka kopior, lite spretiga och inte så rökcore-drivna.
100% Islay döpte man den första helt autentiska Islay-whiskyn på hundratals år. Makad på egenodlat korn på Rockside Farm, mältat på plats med torv från markerna.
I sin iver att framhäva sitt ”vackra rökdestillatet” hämtade man spriten ur bourbonfat.
Vilket visat sig vara en svårare väg att gå för det här destillatet som visserligen är gjort för att komma i mål i unga år. Men också visat sig växa och blomma ut i sherryfat.
Vändpunkten för 100% Islay kom med 8:e utgåvan då man adderade 30% sherryfat till bourbontunnorna. Då 6-9 år gammal.
Nummer 13, som kom 2023 var 9-11 år och ånyo dragen ur bourbon barrels, bjöd på ”intelligent öppel-rök med frustande torvrök.”
Grejen med Kilchoman är att med åren breddas aromutbudet och vanliga ekfat tar whiskyn i mål på ett mer fullgånget sätt.
Nu är vi framme vi 15:e upplagan. Som måste vara den underligaste varianten hittills, med sin gin-cocktail-vibe?!
Bouqueten är oväntat eneträfragrant. En lätt, airy arom av rökkorn och grästoner med tablettask och slumrande torvrök centralt.
I munnen lätt anslag av rökkorn, följt av torvrök och trocadero, med en säregen negroni-pigg rökbeska mot slutet.
I eftersmaken en smygande, gungande G&T-sötma med oljig torvrök i basen. Snyggt eneträaromatisk med cigarrslingor som lättar efterhand.
En egenartad smakupplevelse. För varje år tar 100% Islay kliv karaktärsmässigt. Det är just den här oförutsägbarheten som är fascinerande med det egna mälteriets whisky.
Man får inte den patenterade torvröksstilen, som från de ärrade veteranerna runtom på ön. Det är svårförklarligt men kan förstås bero på kornet odlat på ön.
En sorts terroir-effekt vi inte är bekanta med. All annan whisky på ön görs på fastlandsodlat korn.
Vattnad blir whiskyn behagligt normaliserad och gin-referenserna bleknar bort. Bouqueten är en perfekt storm av frukt och rök: Mer av tablettask med söt torvrök under – frejdigt inbjudande.
I munnen savande fruktröka: Torvrök och geléfigurer utökas med cigarrångor och verkstadsgolv.
Lång oljig eftersmak i fruktrökig stil med oljigt medicinal klangbotten. Väldans god finish. Där finns också litegrann av den egenartade G&T-stöman kvar.
Vattning gör smaken sötrökigt välgörande, och får en att smälta av lycksalighet.
Denna medelväg av rökighet är intressant. Frågan ställs på sin spets: Är verkligen hårdrökt Kilchoman bättre?
Kanske. Men så här intressant brukar inte 20 ppm-tappningarna vara. Och vattnad är utgåvan mer kommersiell och sådär insmickrande som Kilchoman vill vara.
Hur smakar då en hel-Islaywhisky lagrad på sherryfat? Det borde bli succé, eller? Inte alls säkert. Rökläget är moderat och att då ”dränka” whiskyn i sherrytunnor kan bli för mycket.
Risken är att man trycker tillbaka de måttliga röktonerna och förvärrar det problem 100% Islay hade i början, att röken stängs inne.
Here goes: Aromen är dämpad. En odör av bakad torvrök och geléfigurer stiger ur glaset. I mitten sötstark senap och borstad ek. Instängd energi liksom.
I munnen torvrök i starten, som dämpas av sherryfrukt. Så vänder whiskyn i fanér/sandelträ, som dras framåt av aromatisk torvrök, samtidigt som sötman blir sockervaddsfluffig.
Rätt lång eftersmak av fruktkaramell och piprök som landar i honungsdragéer och lite pirrig torvrök.
Smaken stabiliseras faktiskt ju längre den framskrider, sherryn stöts bort av överraskande tunga fenoler.
Vatten släpper loss sherryn, samtidigt som torvvröken görs synlig och trätonerna balanseras.
Smaken är ombytlig: Sandelträluftig start blir sherry-karamellig innan torvrök tar vid och mandelkubb ger kropp. Mot slutet surved och röda krusbär!
Långt lowkey avslut. Uttrycksfull torvrök och syrliga träaromer landar i sherry/fruktkaramell och piprök.
Snygg landning i sherryrökig eftersmak som är bättre balanserad med mer framträdande trätoner och inte så tung. Helt enkelt godare nu.
Men det mest intressanta är ändå hur den 50%-iga smaken vänder och blir piggt träaromatisk, trots sherryfilten.
Frågan kvarstår: Ska Kilchoman skördas vid 6-8 år eller kan den bli bättre i äldre format? Både ock är det givna svaret men vill man bara ha bourbon barrels i glaset behöver whiskyn vara +10 år.
Affärerna går bra för familjen Wills. Det lilla gårdsdestilleriet grundat 2005 utökade med två nya pannor 2019 och nu planerar man för ytterligare kapacitetsökning till sex pannor.
Den egna mältningen är flaskhalsen som räcker till en femtedel av produktionen. Men planer finns att bygga nya maltgolv.
Vilket kanske inte är så dumt ändå. 100% Islay har ju hittat sin form kring 10-årsstrecket.
